Golfers

Totalt -1 blev David Duvals resultat i PGA Tour Viking Classic. Delad 44 plats. Med tanke på att det var länge sedan han senast var med är det ett helt okej resultat, tycker jag. Tappade lite på sista rundan. Har för mig att han gjort det de senaste tävlingarna han spelat. Hur som helt kul att se honom i resultatlistan igen.

När jag började spela golf var det i första hand Pinnacle-bollar som gällde. Billiga och bra, tyckte jag. Genom åren har jag fått en känsla av att PInnacle säljer allt mindre. Bara en känsla, för jag har ingen insikt i försäljningsstatistiken på svenska golfmarknaden över huvud taget.

Nu tar Pinnacle nya tag och kommer med helt nya bollar som absolut kan vara ett alternativ för dem som inte kräver det som en tourboll kan ge.

Läs mer om Pinnacles nya bollar här och här.

Jag följer min besöksstatistik noga. Det måste finnas en eller flera drivkrafter för att hålla igång en blogg. För mig räcker det inte med att jag tycker det är kul att skriva och dela med mig av tankar, insikter och upptäckter, det krävs något mer. I alla fall nu när jag fått lite fart på bloggen. Det som krävs är läsare och gärna läsare som kommenterar. Det behöver inte vara långa uttömmande kommentarer. Det räcker gott med "Tack. Kul. Trist. Fel. Rätt. Puss." ...eller helt enkelt vad som helst.

Den här veckan har jag fått en känsla av att ni bloggläsade golfare som tittar in här börjar bli lite trötta. Golftrötta. Inget besöksras, men ändå en liten dipp. Kan ju vara tillfälligt eller så är det helt enkelt ett tecken på att säsongen börjar närma sig sitt slut och en viss golfmättnad är på väg att inträda.

I morgon är det måndag. Det brukar vara en bra besöksdag. Tillbaka på jobbet och bakom datorn igen är det många som hittar den här bloggen.

Nike satsar hårt inför 2008. Nu uppdateras deras Slingshot-järn.
Läs mer här.

Nike tar upp kampen med Wilson och lanserar en boll med en kompression på 50 för spelare med lite långsammare sving.
Läs mer här.

Igår kväll rensade jag huvudet från allt vad golf heter. Trodde jag i alla fall. Jag var på Hovet i Stockholm och upplevde mina rockhjältar Dream Theater. För den som inte hört Dream Theater spelar dom hårdrock, eller för att vara mer exakt brukar musikstilen kallas progressiv rock. Deras influenser kommer från band som Pink Floyd, Rush, Genesis och Metallica, bara för att nämna några. Krävande musik, men så bra! Otroligt skickliga musiker. Ibland flirtar dom öppet med nämnda och andra band genom att lägga in några lånade takter från kända låtar eller solon. Det händer till och med att dom ger konserter där dom bara spelar ett annat bands låtar. Jag köpte igår t ex den inspelning dom gjort av Deep Purples klassiska platta Made in Japan från 1972. Ruskigt bra!

I veckan när jag funderade på hur jag skulle få möjlighet att skriva några rader här på bloggen om den kommande konsertupplevelsen kom jag på att konserten helt enkelt följer i linje med en del andra inlägg genom att handla om drömmar. Jag har skrivit om filmstjärnedrömmarna, rockstjärnedrömmarna, drömmarna om nya klubbor och bra slag. Alla med golfkoppling, såklart. Konserten skulle kunna bli utgångspunkt för ännu ett dröminlägg, men golfkopplingen kändes "lite svag". Den finurliga arbetskamraten som läste rockstjärneinlägget i veckan tyckte problemet var mycket enkelt och hade en självklar lösning. "Du ska på konsert på Hovet och bredvid Hovet finns världens största golfboll. Globen." Nåja, så självklar kändes inte den kopplingen, men jag kunde köpa den i brist på annan koppling.

Men igår, när jag satt där mitt under konserten och kände mig helt uppslukad av musiken slog det mig plötsligt en sak. Min gitarrhjälte John Petrucci, är han inte väldigt lik en annan av mina hjältar nämligen David Duval? Jovisst är han det. Båda har eller har haft samma stuk på skägget genom åren. Dessutom gillar båda emellanåt att klä sig i byxor som är lite hängliga, lite för långa helt enkelt och dom har gung i knäna båda två. Duval när han svingar, Petrucci när han går loss i ett av sina fantastiska solon. När jag såg Petrucci där på scenen igår var det som att se Duval när han i sina glansdagar rockade på golfbanan. Dom är lika som bär! Den självklara kopplingen mellan musikintresset och golfen! Absolut något att skriva på en golfblogg på.





Egentligen är det inte kopplingen i sig som är intressant utan att det är så svårt att rensa huvudet från golftankar. De poppar (haha) upp när man minst anar det. Sedan finns det såklart en anledning till varför David Duval fanns i tankarna igår. Han spelar just nu för första gången på länge på PGA Touren igen. Efter två rundor ligger han -3 i Viking Classic. Kul, tycker jag. Jag har svårt att sätt fingret på det, men jag gillar Duval och jag hoppas han kommer tillbaka till toppen av resultatlistorna igen.

Konsertbilder från Hovet

Petrucci, video

Duval, video

Fick ett mail från en kompis idag. Någon hade sagt till honom att det är lika svårt att gå från hcp 18 till 1 som det är att gå från 1 till scratch. Det tror inte jag på. Däremot tror jag att det finns osynliga trappsteg på handicapskalan och att det krävs lite extra att gå från ett trappsteg till ett annat.

I min värld ser trappstegen ut ungfär så här:

hcp 36 >> 27
hcp 27 >> 18
hcp 18 >> 12
hcp 12 >> 8
hcp 8 >> 5
hcp 5 >> 3
hcp 3 >> 1
hcp 1 >> 0


Någon som håller med eller som tror något annat?

Snygga. Klar förbättring mot tidigare wokpannor från Nike. Läs mer här.



Todays Golfer har gjort en grej av att låta provslå nya klubbor, bland annat Sumo järn. Kul idé.
Se filmen här.

CG14, så heter de nya skönheterna som Todays Golfer idag presenterade på sin webb. Snygga, tycker jag. Jag gillar inte de nya Cleveland-järnen (CG Red/CG Gold), men de här wedgarna skulle utseendemässigt kunna passa bra ihop med Nikes drivers, fairwaywoods och nu också järn i Sumo-serien.





Sumo järn


Sumo 5900 och 5000

King Cobra L4V. Jag har nämnt den tidigare, men nu finns bild från ny vinkel.



Mer information här.

Musten kramas liksom ur kroppen när man går tillbaka i tiden som jag gjorde häromdagen. Inte bara därför, men bland annat därför har det blivit lite dåligt med blogginlägg de senaste dagarna.

Idag dök i alla fall upp möjliga uppslag för nya blogginlägg. Köpte Todays Golfer och dregglade över nya klubbmodeller som kommer att släppas inför kommande säsong. Inga nyheter som inte funnits här på bloggen, men ändå. Gick att fundera och sukta i alla fall. Inte lätt att välja om man ska köpa ny driver inför kommande säsong. Och det är det ju många som kommer att göra. Kanske även jag. Frågan är bara vad. Ping G10 känns inte längre självklar.

Det fanns en tid i mitt liv då golfen över huvudtaget inte existerade i mitt medvetande. Där fanns en massa andra intressen såklart. Löpning var ett av dessa, som jag skrivit några rader om tidigare. Musik var ett annat och det har också fått utrymme här på bloggen. I samband med den utförliga berättelsen om starten (och slutet?) på min skådespelarkarriär nämnde jag i en kommentar att jag även haft drömmar om ett rockstjärneliv. Jodå, det är sant det också.

Igår var jag föreläsare på en kurs där vi i samband med presentationen av oss själva skulle tala om vilket vårt drömyrke var. Det drömyrke jag brukar lyfta fram in samband med den där kursen (det var 15:e gången jag var med) är rockstjärna.

Idag har jag funderat lite på det där drömyrket. Hur hade det varit om den där ungdomsdrömmen gått i uppfyllelse? Tänk om jag fått ja på min förfrågan att åka med som roddare den där gången jag skrev till det stora managementbolaget i London. Kanske hade det varit starten på en rockstjärnekarriär eller i alla fall en karriär nära de stora rockscenerna. Jag kunde ha bott i USA nu. Granne med Tiger Woods eller Jesper Parnevik och dagligen golfat med Alice Cooper och snackat birdies med Iggy Pop. Då hade jag förmodligen kunnat köpa alla de där klubborna jag ibland (ständigt) drömmer om att köpa. Nej förresten, det låter tråkigt. Hade jag varit den där stora rockstjärnan med lika mycket pengar som Farbror Joakim då skulle jag förmodligen inte drömma om nya klubbor, jag skulle springa och köpa dem direkt. Det låter tråkigt. Man lever ju på drömmarna, eller hur? Drömmar om klubbor, drömmar om banor man vill spela och drömmar om de där låga scorerna man vill skjuta. Och drömmarna om att bli rockstjärna.

Här ett par bildbevis på att jag trots allt var ganska nära att nå rockstjärnedrömmen. Kolla den här sparken. Hög klass på den. Kunde blivit lika känd som Joey Tempests mikrofonstativsvingande.



Bilden är tagen vintern 1976 och låten är Let's go to San Francisco. Ingen rockrökare kanske, men någonstans ska man ju börja.

Nästa bild är från våren 1977. Glamrockstilen var borta. De svarta plyschbyxorna och frackjackan var avhängda. De silversprayade platåskorna stod i garderoben, nu gällde en hårdare stil. Punken gjorde sitt intrång på den svenska musikarenan och vi tuffade till oss. I alla fall lite. Synd att inte ryggen på min väst syns. Där står nämligen PUNK med säkerhetsnålar. Vågat! Skjortan förresten, det är inte vilken skjorta som helst. Den är gjord i äkta nylon och utlånad av kamraten Oves mamma. Vågat även det. Även låtvalet var tuffare. Paradlåten vid tiden för fotot var Love Rock med Neon Rose. (Bilden är tagen av Ove som också ingick denna bandkonstellation.)

Och för er som inte känner igen mig på bilden kan jag berätta att det är jag som har herrhatt och en cola-burk på bröstet. Vill minnas att jag kallade mig själv Coke-man, men jag minns förhoppningsvis fel.



Lite roligt är det i alla fall att en av oss på bilden faktiskt blev en riktig rockstjärna. Det ryktas om comeback i höst. Jag hade glädjen att få rocka mer med Tom i ett annat band, också det i mitten av 70-talet. Ni kanske hört talas om bandet: Jonse and the Parasite. En fullsatt spelning och fyra låtar på repertoaren. Mest Ramones. Omskrivna en gång i alla fall. Jag skrev recensionen själv.

Vid närmare eftertanke känns det ganska bra att det inte blivit något av de där rockstjärnedrömmarna. Jag vill ju fortsätta drömma. Om svunna tider, om nya klubbor och varför inte också om att trots allt bli rockstjärna en dag. Om inte annat så för att öka chanserna att få spela golf med Alice Cooper.

Jag gick inte från Dormy drömlös även om jag krossade drömmarna om nya järnklubbor. Nejdå, tok heller. Vilken golfare kan besöka Dormy utan att börja drömma om nya klubbor, kläder eller lägre scorer?

Utöver några slag med G10 och i10 hann jag även testa Cleveland CG Gold, Callaway X20, Mizuno MX-19. Kul att prova, men inga klubbor att drömma om för mig. Men, jag testade även även nya Ping-drivern G10. Ingen ny dröm, men den drömmen håller i sig. Kändes skön i träffen med ett ljud som påminner om ljudet från G5-driverns som jag spelar med idag. Kanske kan det bli en sådan av tomten.

Och så till den nya drömmen. Jag testade Pings nya fairwaywoods. Slog några slag med en 18,5 graders träfemma. Kärlek vid första slaget! Snygg klubba, skön i träffen och härligt ljud. Ja tack, en sådan vill jag ha. Nu gäller det att komma på varför jag behöver en sådan. Och ska jag ha en 18,5 graders träfemma eller en 17 graders träfyra? Den senare skulle kunna ersätta den spoon och den 19 graders träfemma från Callaway som nu finns i bagen. Frågan är om jag skulle slå bra slag från fairway med en 17-gradare. Kanske är bättre med träfemman på 18,5 grader? Tål att funderas på och drömmas om.

Ikväll har jag varit på Dormy och krossat drömmar. Jag har en tid skrivit här på bloggen om Pings nya G10-serie. Inte minst har det varit järnen som dragit min uppmärksamhet till sig. Det har börjat snurra tankar i huvudet och jag har hittat motiv för varför jag skulle behöva nya järn i bagen till våren. Ett skäl har varit att åter igen göra ett skaftbyte. Jag har genom åren hoppat mellan stål- och grafitskaft i mina järn. Med stigande kan det kan vara dags för grafit igen. Tänkte jag. Drömde jag. Nu har jag slutat drömma. I alla fall om Pings nya G10-järn. Slog några slag med grafitskaftade G10 och några slag med stålskaftade i10. Poff så var drömmen borta.

Jag spelar idag med stålskaftade G2-järn från Ping och ser i skrivande stund ingen anledning till att byta. Nej, jag tyckte G10-järnen såg blaffiga ut. Jag gillar inte när man ser sulan på klubban i adresseringen. Och grafitskaft då? Nä, jag väntar några till innan det är dags för byte till grafit. Inte heller i10 tilltalade. Nej, så duktig är jag inte. Nope, det blir till att leva med G2:orna ett tag till.

Glömde att skriva det i förra inlägget. Kändes lite negativt det där inlägget.

Vill också lägga till att jag slog en bra drive på elvan, en bra trä femma på elvan och en bra spoon från ruffen (!) på fjortonde och från tee på artonde. Och jag hade några slag upp till 100.

Vissa dagar ska man lyssna på kroppen när den skriker "STANNA I SÄNGEN!" Idag skrek min kropp, men inte fanken lyssnade jag inte. Nejdå, jag hade en golftid så jag smög ur sängen när familjen fortfarande sov skönt. Det tog emot och jag hade egentligen ingen lust, men det kan ju vända när man piggar på sig i friska luften. Trodde jag.

Väl uppe på första tee stod jag där ensam. De andra tre som var inbokade i samma boll som jag hade lyssnat på sina skrikande kroppar och stannat hemma. Eller vad det nu var dom lyssnat på. Det är helt okej att låta bli att spela, så länge man bokar av sin tid. Där stod jag ensam med fyrbollar framför och fyrbollar bakom. Jag kan säga att Mikael Karlsson från en klubb i Södertäljes närhet (inte Kallfors) stod inte högt i kurs just då. Det var han och två gästande damer utan namn som var inbokade i min boll.

Golfvärden talade om att det fanns en treboll en bit fram och att jag kunde försöka spela ikapp den bollen. Inte mycket annat att göra. Spela själv när banan är full av fyrbollar är värdelöst. Lika trist som att vända hem igen när man väl satt sin fot på första tee.

Sagt och gjort, jag slog ut och började stressa. Redan på andra tee var jag ikapp bollen framför och fick såklart gå igenom direkt. Slog out i samband med den passagen, men jag kom i alla fall ikapp "min" treboll. Det tog dock ett antal hål innan tempot i min kropp lugnat ner sig. Fast egentligen gjorde det nog aldrig det. Det blev ingen kul runda. De jag kom ikapp hade problem. Två hade problem att hitta fairway och klagade över det och den tredje hade ont i ryggen och sa mest inget alls. Själv hackade jag på och var glad att jag kom in under 100 slag.

Jag skulle ha stannat i sängen!

Det hände för en tid sedan. Seriematch mellan två sörmlandsklubbar. En hård match som alltid. Så hård att det ena laget kände sig tvunget att fuska. Jag har så svårt att förstå hur en del golfare tänker.
Så här var det:

Det var en match mellan damer i 50-års åldern. Den ena damen slår ut sin boll och landar i ruffen. Framme på platsen där bollen försvann ligger den inte synlig så de fyra damerna i bollen börjar leta, men bollen är helt enkelt borta. Det blir att gå tillbaka och slå en ny boll. Inte mer med det, sådant kan hända.

Matchen rullar på. Det är jämt. Matchen står och väger. På 16:e hålet välter en av vagnarna. Damen som tidigare förlorat sin boll i ruffen går fram för att hjälpa till att resa upp vagnen. Döm om hennes förvåning när hon bredvid den omkullvälta vagnen ser en boll. Hennes boll som tidigare "försvunnit" i ruffen.

Jodå, det var hennes boll. Den var märkt på ett unikt sätt så det gick inte att ta miste på att det var den tidigare försvunna bollen.

Osportsligt och fult. Undrar om hon kände sig nöjd med sig själv efter matchen. Hon som plockat upp motståndarens boll och stoppat den i sin egen bag.

Det börjar surra rykten på nätet om kommande nyheter. Jag har tidigare skrivit om att Callaway sägs släppa nya bollar inför nästa säsong. Nya tourbollar lär komma ( Hx IX och Hx I), men också en nya variant av Hx Hot; Hx Bite. Låter som en boll många saknat, en distansboll med bite på greenerna.

Reklampaus. Plockar ut järnåttan ur bagen som står packad i hallen inför morgondagens runda. Känner på klubban. Mjuk sving så att den precis nuddar hallmattan.

Sambon: Vad gör du?
Golfer: Drömmer.
Sambon: (Efter viss eftertanke) Det var ett bra svar.
Sambon: (Efter ytterligare eftertanke.) Om vaddå?
Golfer: Bra slag.

Imorgon är det spel på Drottningholm. Hoppas känslan från hallen sitter i länge.

Nu är reklampausen slut.

Det ryktas ju att Callaway kommer med ett gäng nya klubbmodeller inför nästa säsong. Om det bland dessa kommer att finnas fyrkantiga faiwaywoods och hybrider tycks ingen veta ännu. Om det skulle vara så att det inte blir några fyrkantiga klubbor från Callaway kan kanske Hippos nya fairwaywoods och hybrider vara ett alternativ. Häftiga!

Hur har jag kunnat missa Golfbladet? Jo, jag har kanske sett något nummer tidigare, men inte tagit mig tid att vare sig läsa eller införskaffa tidningen. Nu har jag i alla fall upptäckt att den går att ladda hem på nätet. Må vara inte direkt när ett numret kommer ut, men ändå...det finns ju så mycket annat att läsa.

Golf.se frågar läsarna om de lagt klubborna på hyllan för den här säsongen. I skrivande stund säger huvuddelen av läsarna att de inte avslutat säsongen ännu. Det är klart att vi inte har. Varför skulle vi? Banorna är som finast just, dessutom är det ju inte överdrivet kallt ute. Jag kan tycka att golf när det är under fem grader varmt inte är helt skönt, men är suget tillräckligt starkt så spelar temperaturen inte så mycket. Bara att klä sig därefter.

Det som kan sätta stopp för golfandet på hösten är just suget, att längtan efter att spela försvinner. Jag brukar inte uppleva att det inträder någon form av golfmättnad i mitt utövande, men det gjorde det förra hösten. I november. Det var första gången. Kändes jobbigt. Ungefär som ett behov som plötsligt upphör. Man blir helt omskakad. Hoppas jag slipper uppleva det igen.

I förra veckan fick jag en kommentar här på bloggen där jag kallades "mstar". Det är ett nick, eller alias, som jag använder på annat håll. För några som läser den här bloggen är det känt sedan länge att jag som kallar mig "Golfer" på bloggen skriver på ett golfrelaterat diskussionsforum under aliaset "mstar".

Eftersom "mstar" därför är en del av mitt golfliv tycker jag det är på sin plats att jag berättar historien bakom aliaset.


I verkliga livet och när jag inte bloggar går jag på gatan som en vanlig människa. Jag har ett utåtriktat jobb och har inget emot att stå i rampljuset, det är dessutom en del av mitt jobb. Min sambo tyckte för några år sedan att jag skulle ta ett steg längre. "Du borde bli filmstjärna", sa hon ömt en dag. Detta var en tid efter att hon föreslagit att jag skulle anmäla mig till Big Brother. (Hade jag spelat för mycket golf när det förslaget gavs, kan man undra?) Utåt avfärdade jag förslaget med ett skratt, men drömde i hemlighet mardrömmar om hur det skulle vara att bli inlåst i Huset. När sedan förslaget om att bli filmstjärna kom kände jag att det var dags. Dags att kliva in i det starka strålkastarljuset, starkare är rampljuset, och ta för sig av filmstjärnelivets glamour. Tänk att få bli en riktig moviestar. Och där föddes mitt alias "mstar" som i moviestar.

Sagt och gjort. Jag pinnade iväg på en casting för "vanliga" människor i min ålder. Redan där mötte glamouren. Vi bjöds på gratis drinkar (jucie!) och det var ett flertal yngre glada människor som pysslade om oss och såg till att vi fick... nummerlappar runt halsen. Sedan var Svenska Dagbladet där och gjorde ett reportage som blev stort uppslaget i tidningen. Jag syntes inte på bild, men jag var ju där. Jag såg reportern och fotografen. Det kändes speciellt. Ungefär som den där gången när jag åkte taxi till Rosenbad tillsammans med Ludmila Enqvist för att träffa Göran Persson. Den gången kunde man verkligen tala om att hamna i fokus. Jag hade nästan glömt hur det känns med alla dessa kameralinser riktade rakt mot mig...eller om det nu var Ludmila. Många var dom i alla fall. Säkert femton. Någon måste ju ha tagit kort även på mig.

Nåväl, det tog inte lång stund efter den där castingen förrän jag blev uppringd sent en torsdagskväll. Jag tackade ja direkt när jag fick erbjudandet. Rollen! Jag hade fått rollen! Den första. Steget var taget, nu skulle jag bli filmstjärna på riktigt. Det var snabba ryck. Redan fredag morgon skulle jag vara på plats i sminket, sedan filmning hela dagen centralt i Stockholm.

Slängde mig på telefon och ringde chefen för att höra om jag kunde vara ledig under fredagen. Samtalet utspelade sig ungefär så här:

Jag: Hej, det är jag.
Chefen: Hej, ringer du...
Jag: Ja, skulle jag kunna vara ledig i morgon? Jag styr om min tid lite så att ingen blir lidande. Är det okej?
Hon: Ja, det är det väl. Men vad ska du göra?
Jag: Jag ska spela in en film! Jag ska bli filmstjärna!
Hon: Filmstjärna!? Du ska väl inte sluta hos oss!?
Jag: Nej, nej. Det här är bara ett litet extraknäck (nåja...).
Hon: Jaha, okej då. Vad är det för film och vad har du fått för roll?
Jag: Det är en teveserie och jag ska vara...statist....som uteliggare (glamour!)
Hon: Hahaha...uteliggare!? Du!? Hahaha...

Jag kände verkligen att hon stöttade mitt beslut. Kändes bra för mig. Hon är bra chefen. Jag var tvungen att säga sanningen till henne. Någon stor roll var det inte frågan om den här första gången. Men att gestalta en uteliggare är inte lätt det. Det krävs talang, inlevelse och känsla.

Väl på plats dagen därpå fick jag dra på mig uteliggarkläderna. Där försvann glamouren! Så läbbigt skitiga kläder! På riktigt! Bara att knipa igen näsan och ta sig till sminket. Problem direkt. Hur skulle man lyckas göra en uteliggare av mig med bara en natts förberedelse? Skäggstubb hade jag visserligen, men inte så kraftig att den skulle synas i teve. Och håret, nyklippt på "dyra salongen". För att inte tala om den välpolerade flinten. Fick bli mössa på och resultatet blev trots allt ganska bra. Så pass bra att den gamla kurskamraten som gick förbi inspelningsplatsen inte kände igen mig. När vi under dagen satt i rännstenen (var fanns stolarna med namn på?) och väntade och väntade, då dök hon upp. Jag for upp och sprang fram för att kramas, så som jag brukar krama mina kompisar. Hon gillade inte det. Jag tror att det enda jag hörde henne säga var "usch!", innan hon på snabba fötter rusade sin väg utan att ens ha gratulerat till rollen.

Incidenten med kurskamraten tog jag inte så hårt på. Medaljer har ofta en baksida. Jag hade nu fått möta en. Man kan inte bli älskad av alla, hur framgångsrik man än är.

Inspelningen flöt bra. Ja, ganska bra i alla fall. Vi filmade två scener varav jag lyckades trycka mig in i bild i den ena. Vi gjorde sex tagningar utan att regissören var nöjd. Sedan när vi gjorde den sjunde kände jag mig lite varm i kläderna så jag tog för mig i scenen. Spelade ut, som vi brukar säga när vi filmar. Det blev kanonbra. Jag kände att scenen bara satt där. Jag hade visserligen tryckt till huvudrollsinnehavaren när jag försökte komma i bild, men vad tusan..."spela ut, spela ut..." var det enda jag hade i huvudet. Våga och vinn!

Det blev en åttonde tagning. Det visade sig att jag hade lyckats trycka till huvudrollsinnehavarens mikrofon så att den hade stängts av, då när jag tryckte mig förbi. Regissören blev förbaskad, kan man säga. Hade ljudteknikerna sjabblat!? Jag tyckte det kändes bäst att inte säga något om att jag "kanske" råkat trycka till den där mikrofonen. Kändes som det på något sätt inte var läge att ställa sig upp och säga "det var jag".

Scenen blev tagen och teveserien "Errol" kunde slutföras.

För min del var det då filmstjärnelivet började. Jag pratade med allt och alla om min filmdebut vilket gjorde att förväntningarna var höga när serien började sändas. Hela släkten, alla kompisar, grannar, arbetskamrater, ja nästan hela byn satt på helspänn när premiäravsnittet visades. Alla väntade förgäves. Det var inte i det avsnittet jag fanns med. Därför kom spänningen att bli olidlig påföljande vecka när nästa program sändes. Och visst. Där var jag med. I ungefär en sekund. Kanske två.

Två av kamraterna som satt och tittade stirrade på teverutan:
Kamrat 1: Var är han?
Kamrat 2: Där!
Kamrat 1: Var?
Kamrat 2: Du missade honom...

För mig var det i alla fall en högtidsstund där framför teven. Jag visste att nu skulle det lossna. Glamouren lurade runt hörnet. Jag skulle bli upptäckt! Därför satte jag mig ner och författade att brev till alla mina vänner och fans:

From: "[email protected]"
Reply-To: [email protected]
CC: [email protected]
Subject: Tack för allt stöd!
Date: Mon, 22 Sep 2003 22:43

Hello friends and fans!
Efter hårt arbete är jag äntligen aktuell på film. Och trots att det inte gått mer än någon timme sedan den omtalade scendebuten gjordes så finns det digitala bilder från filmen tillgängliga via Internet. Visst är det fantastiskt att det går så fort att bli rik och känd! Vi som jobbar med film vet dock att det inte alltid är en dans på rosor, Nej, det ska ni veta alla ni ?därute? som drömmer om en filmkarriär. Det är mycket slit. Vore det inte för all den uppskattning som jag och andra filmstjärnor i Sverige och världen känner från er fans så skulle vi inte fortsätta vårt hårda arbete. Det finns andra sätt att bli rik på. Men knappast roligare. Dessutom är pengar inte allt här i världen, att känna all den värme ni fans skänker och att få synas på världens TV-skärmar och biodukar, om det så bara är för några sekunder, det är också mycket värt. Så tack till alla er som stöttat mig i mitt arbete med Errol.

Ni som valt att prenumerera på detta nyhetsbrev kommer även i fortsättningen att få ta del av nyheter när det gäller min fortsatta filmkarriär.

Love u all!
Jonas
mstar

Detta mail skickas bara till er som valt att prenumerera på detta fan-mail. Vill du säga upp din prenumeration eller om du fått detta mail av misstag, vänligen svara på mailet och skriv "Unsubsribe" i ärendemeningen så tas du bort automatiskt.



Med i mailet fanns bildbeviset på min medverkan. Där uppe i vänstra hörnet syns jag. Precis bakom huvudrollsinnehavarna. Stort!

Vad har hänt sedan denna omtumlade tid då, kan man undra. Det är ju några år sedan. Jag har dragit mig tillbaka kan man säga. I alla fall tagit "timeout" när det gäller filmandet. Vem vet, kanske blir det comeback med buller och bång någon gång framöver. Är pengarna de rätta lovar jag att överväga att komma tillbaka till vita duken.

I tidigare inlägg skrev jag att TaylorMade uppdaterar sina bollar TP Red och Black inför 2008 och att man dessutom släpper en ny distansboll som kommer att heta Burner. Nu finns det bilder. Nog ser TP-bollen ut att ha Callaways HEX-mönster? Vad fick dom betala för det, kan man undra.

"Spela bra", skrev jag i morse. Och det gjorde jag. Det var säsongens sista tävling, men det var egentligen inte tävlandet i sig som kändes som det viktiga i morse när jag for iväg. Nej, viktigare var att spela bra och ha roligt. Säsongen har ju varit lite upp och ner, tycker jag. Det har varit problem med drivar som inte fungerat blandat med bättre drivar än jag någonsin slagit. Puttningen har krånglat, precis som järnslagen emellanåt. Men idag funkade det mesta. Inga monsterdrivar, men som oftast på fairway. Bra träff med järnen och bra puttning. Missade ett antal parputtar i början, men puttningen var ändå bra. Missar gör man på min nivå.

Spelmässigt var detta säsongens bästa runda. Ingen sänkning, men nära, nära. Kom in på ett sämre än handicap efter att ha tappat på slutet. Förmodligen huvudet som ställde till det när jag märkte att spelet gick bra. Någon vinst drömde jag aldrig om under rundan, för en av kamraterna i bollen spelade ruggigt bra. Även han tappade dock på slutet, men tog sig in på ett bättre än handicap. Den tredje kamraten i bollen spelade inledningsvis bra, men hade lite svårt att hitta fairway, greener och inte minst hål. Det gjorde att scoren drog iväg.

Jag skrev i morse att vädret såg bra ut och att jag hoppades på värme. Och varmare blev det. Inte mycket, men fullt tillräckligt för att vi skulle få en vädermässigt mycket fin dag på golfbanan. Inte en droppe regn och knappast någon vind alls.

Kul att få spela Solbacka Gnesta GK. Trots att jag bor i kommunen har jag inte spelat banan på sex, kanske sju år. Det kommer ett särskilt inlägg om banan, men inte ikväll. Kan dock redan nu säga att banan var en positiv överraskning.

Tack Håkan (grattis till andraplatsen!) och Ove för en trevlig runda.

För egen del blev det en sjätteplats (av 30). Placeringen känns mindre viktig. Det viktiga var att spelet funkande så bra som det gjorde. Inte minst med tanke på prestigematchen jag ska spela på fredag mot arbetskollegan och hennes man.

När Nike inför 2007 släppte sin fyrkantiga driver SQ Sumo 2 talades den mycket om ljudet. Nike sa bland annat att det verkligen skulle höras att det var den nya Nike-drivern man slog med. Kunderna däremot förfarades. Nu tycks Nike ha backat. Ljudet på den kommande drivern SQ Sumo 5900 är annorlunda. Fortfarande högt, men lite mer dämpat och inte alls "tomburksaktigt".

Inte mycket att säga mer än Grattis USA. Ni var bättre helt enkelt. Det jag sett av dagens matcher talade sitt tydliga språk. Det fanns ingen riktig glöd i det europeiska laget idag, tyvärr, men bästa laget ska ju vinna.

Väckarklockan ringde 0630 i morse. Sovmorgon jämfört med en vanlig vardag då den börjar föra liv redan kl 0510. Idag är det dags för årets sista tävling. För säsongen nästa perfekt väder. Vad mer kan man önska än klarblå himmel och vindstilla? Möjligtvis lite högre temperatur. När jag slog upp mina ögon var det bara två grader ute, men det är ju en dryg timme kvar till start så lite varmare ska det väl bli.

Tidig start idag. Jag är inte van vid det i tävlingar, men eftersom det fina vädret ska försvinna och regnet ta över under dagen är jag glad för den lottningen.

Så...på med "tjockkläder" och ut och spela bra. Så får det bli.

Kul idé. Har vi några sådana här udda tävlingar i Sverige, eller vi inte tillräckligt galna i det här landet?

Presenttips...

Kul t-shirts. Klicka för större bilder och beskrivning.





Och har man en sådan t-shirt kanske man bör ha sådana här under:



Och är man en riktigt inbiten golfare kanske man ska sova i sådana här:



Eller varför inte ge bort? Julklappstips kanske.

Vaknade i ottan i morse. Nästan med ett "äntligen!" på läpparna. Nja, kanske inte riktigt, men i alla fall med ett visst lyckorus i kroppen. Inte över att jag skulle tvätta familjens tvätt med start klockan 0700 utan över att få sätta mig vid den nya, fina, platta, stora teven och se Solheim Cup. Man kan bli lycklig över mycket. Att få se golf på en ny, fin, platt och stor teve är en sak att bli lycklig över. I alla fall om man som jag inte kan se golf på teve så ofta. Och särskilt om man varit förpassad till en 17 tumsteve i två (eller är det tre?) veckor.

Må tro att jag kände mig blåst på konfekten när sambon ropade från teve-soffan "det blåser för mycket så dagens matcher är uppskjutna". Jag har då aldrig hört talas om något liknande. Tråkigt för arrangörerna. Tråkigt för publiken. Tråkigt för spelarna och för kampen. Att det dessutom är tråkigt för mig sittandes framför den nya teven känns i sammanhanget ganska futtigt.

...nu kom beskedet. Matcherna inleds kl 10.15. Hoppas inte spänningen i matcherna blåser bort.

Många har säkert hört denna historia tidigare, men den är väl värd att läsa och reflektera över igen. Jag hittade den på Patricias blogg, Golf Girl's Diary.


When things in your life seem almost too much to handle, when 24 hours in a day isn't enough, remember the mayonnaise jar and the 2 cups of coffee.

A professor stood before his philosophy class and had some items in front of him. When the class began, he wordlessly picked up a very large and empty mayonnaise jar and proceeded to fill it with golf balls. He then asked the students if the jar was full. They agreed that it was.

The professor then picked up a box of pebbles and poured them into the jar. He shook the jar lightly. The pebbles rolled into the open area between the golf balls. He then asked the students again if the jar was full. They agreed it was.

The professor next picked up a box of sand and poured it into the jar. Of course, the sand filled up everything else. He asked once more if the jar was full. The students responded with a unanimous "yes."

The professor then produced two cups of coffee from under the table and poured the entire contents into the jar effectively filling the empty space between the sand. The students laughed.

"Now," said the professor as the laughter subsided, "I want you to recognize that this jar represents your life. The golf balls are the important things...your family, your children, your health, your friends and your favorite passions...and if everything else was lost and only they remained, your life would still be full.

The pebbles are the other things that matter like your job, your home and perhaps your car.

The sand is everything else...the small stuff. "If you put the sand into the jar first," he continued, "there is no room for the pebbles or the golf balls. The same goes for life. If you spend all your time and energy on the small stuff you will never have room for the things that are important to you.

"Pay attention to the things that are critical to your happiness. Play with your children. Take time to get medical checkups. Enjoy a romantic dinner with the one you love. Play another 9 or 18. There will always be time to clean the house and fix the faucet.

Take care of the golf balls first...the things that really matter. Set your priorities. The rest is just sand."

One of the students raised her hand and inquired what the coffee represented. The professor smiled. "I'm glad you asked. It just goes to show you that no matter how full your life may seem, there's always room for a couple of cups of coffee with a friend.

Inget för mig, men jag läste om en tjej som provat. Hon har för övrigt en golfblogg som kan vara något för glamourintresserade läsare.



Den intresserade får mer information här.

Två nya putter-modeller kommer från Nike inför 2008.

Modell 2010


Modell 2020




Och därmed har vi sett beviset på att Nikes nya färg inför 2008 blir grönt. Inte vidare värst snyggt. Helt i linje med puttrarna ovan om ni frågar mig.

Det ryktas om att Callaway kommer med 28 (!) nya modeller inför säsongen 2008. Exakt vad tycks ingen utanför Callaway veta än så länge, men det sägs att det handlar om:

• drivers (gissningsvis X-serien som uppdateras)
• fairwaywoods (kanske fusion-serien som uppdateras, blir de månne fyrkantiga?)
• järn (borde vara nya Big Bertha-järn)
• putters (ingen aning)
• bollar (en vild gissning är att det handlar om uppdatering av HX Tour-bollarna)
• wedgar (design Roger Cleveland)

FT-5 och FT-i sägs bli oförändrade inför nästa år. Möjligtvis att det dyker upp tourmodeller.

Sannolikt släppts de nya modellerna senast i samband med Orlando-mässan i januari.

Nu har de presenterats, de nya Nike-järnen som jag nämnde i ett tidigare inlägg.


PRESS RELEASE

Nike Golf Unveils Extension to SQ SUMO Family with the Introduction of New SQ SUMO Irons
Nike Golf's New Geometry Continues to Break Ground

BEAVERTON, Ore. (September 12, 2007) - Nike Golf, the pioneer in developing innovative equipment through the power of geometry, is applying the same geometric science to its new game improvement irons, the Nike SQ (SasQuatch) SUMO irons. Designed using the same ground-breaking technology behind the SUper MOment (SUMO) of Inertia that has helped propel the company into becoming a significant leader in the club market, these exciting new irons are an important extension to Nike Golf's successful SQ SUMO family of drivers, the SUMO and the SUMO².

As in all SQ SUMO products, it begins with geometry. Nike Golf's trademark PowerBow weighting creates a high moment of inertia (MOI) by repositioning weight low and deep to enhance stability. The MOI in the SQ SUMO irons is the science behind straight and long - producing higher, longer, straighter and softer landing shots. The SQ SUMO irons, which are packed with forgiveness, feature a long blade length and wide sole.

"We have taken the premise of geometry that we started with in the original Nike SQ driver and are evolving it across our club line," said Tom Stites, Director of Club Creation for Nike Golf. "With this new geometry and its high MOI, we have created what we believe is the most forgiving iron Nike Golf has ever developed."

A responsive ultra thin Cryo Steel face plate (Irons #4 - 7) is welded around the perimeter of the clubhead to increase the coefficient of restitution (COR) across the face for greater distance, further amplifying the forgiveness across the hitting surface.

By nature, a thin-face, extreme perimeter weighted golf club head has the potential to create a harsh feel. For this very reason, the SQ SUMO irons include a TPU polymer insert to prevent unwanted vibrations at impact for an improved feel.

Availability: November 1, 2007 at golf shops and golf specialty stores nationwide.

Men's #4-AW. Individual irons: #3, SW. RH/LH. Steel: X,S,R and Graphite: S,R,A
MSRP: Steel: $799.99; Graphite: $999.99

Women's #5-SW. Individual Irons: #3, #4. RH/LH. Graphite: W
MSRP: $999.99

DETAILS

The SQ SUMO has left the tee box.
Nike PowerBow design and an ultra-light Cryo Steel face combine to deliver an expanded COR and high MOI. Now your entire game can experience the power of geometry.
- SQ SUMO Iron Geometry: Long blade length, wide sole and Nike PowerBow design deliver an extreme perimeter-weighted club and our highest MOI iron set yet.
- Cryo Steel Face Insert: Lightweight Cryo Steel material in the long irons (#4-#7) provides a large responsive sweet spot for maximum distance and increased forgiveness across the clubface.
- Nike PowerBow Weighting: Weight is to move the CG (center of gravity) low and deep, increasing the MOI and creating a more stable iron at impact.
- TPU Insert: A soft vibration dampening TPU material dampens unwanted vibrations at impact.

Yes kompletterar med flera putters i sitt utbud. Valerie är den senaste nyheten. Jag skulle dock föredra Hanna i min bag. I alla fall de dagar när min Natalie inte är snäll.

Hanna

Det är i alla fall mitt tips. Jag tror att nyckeln är lagkänsla. Jag inbillar mig att den är bättre i det europeiska laget.

I morgon börjar Solheim Cup. Jag hann se några minuter av kvällens SVT-program inför tävlingen. Man fick se Annika, Mimmi och Laura slå ut. Jag har visserligen ny teve (tjoho) i hemmet, men jag ingen slow motion-funktion på den. Det betyder att de drivar man fick se visades i verklig hastighet. Hur gör dom? Det ser ju så enkelt ut. Så lugnt. Så mjukt. Och säkert bra mycket längre än jag vispar med min driver. Hur går det till? Inte att dom slår längre än jag, utan att det ser så enkelt ut.

Mizuno kommer inte bara med nya drivers, nya järn är också på gång. Särskilt intressant är de nya MP57 som sägs placera in sig mellan MP60 och MX25, dvs för spelare upp till ungefär hcp 12. Börjar redan drömma om en combo med MP57 och MX25. Gissar att den uppsättningen skulle passa mig bra. Precis som en del andra jag nämnt här på bloggen, t ex G10/i10 bara för att nämna den hetaste.

Nu är det ju inte bara golfklubbor som snurrar i mitt huvud, om nu någon skulle ha trott det. Jag fick en kommentar jag från sambon för en tid sedan: "Om du skulle köpa alla bilar du pratar om, då skulle vi vara tvunga att skaffa ett eget parkeringshus". Tanken svindlar, men det låter dyrt med ett parkeringshus. Billigare med ett förråd hos Shurgard. Där kan man hyra olika storlekar beronde på hur många golfset man har.

Faktum kvarstår, MP57 är snygga. Eller hur?



Läs mer här.

Proppen har gått ur känns det som. Det räcker just nu med att bara titta på datorn så ploppar det fram nya klubbor att läsa om. En del har ju t o m lyckan att få testa t ex Mizunos nya driver MX560, som killen på filmen här nedan.
Svingen är väl ungefär som min. Inget jättekrut i bössan, men fullt tillräckligt för att ha kul på banan. Dessvärre gör det att drivern inte gör något stort intryck på mig.




Intryck gör däremot den andra drivernyheten från Mizuno, nämligen MP600. Delvis beror det på att Chris som svingar den har rejält krut i sin bössa, men framför allt är det en snyggare och häftigare driver som låter som om den går långt. Precis den uppfattningen ska man få när det dyker upp nyheter.




Så här här ser de nya klubborna ut:
MP600 till vänster och MX560 till höger


Läs mer här.

De nya putterserierna som tidigare nämnts här på bloggen finns nu beskrivan i text och bild på Pings webbplats. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Vissa traditonella Ping-putters, andra med lite moderna utseende, men ingen som får mig att drömma efter en ny putter att ställa i bagen.

Igår var det mycket Titleist här på bloggen, idag är det mycket TaylorMade. Här är ett par bilder på den draw-modell av Burner som det talats om en tid på utländska diskussionsforum. Det sägs i pressmeddelandet att alla spelare med denna klubba lättare ska kunna slå en draw utan att behöva ändra sin sving. Har vi hört det förrut? Riktigt så enkelt är det inte. Har man ett svingspår utifrån och in så betvivlar jag att bollen kommer att "dråa" med den här klubban. Med det kraftigt stängda klubbhuvudet kommer bollen bollen att gå rakt. Rakt vänster eller rakt höger, beroende på om man är höger eller vänsterspelare.

Första slagen med TaylorMades nya driver R7 CBG Max:



...men jag undrar vad TaylorMade fick betala för kommentaren på slutet.

Jag fortsätter på Titleist-bloggandet med ett lästips. Här kan man läsa en recension av Titleist nya fairwaywoods 906F2 och 906F4. Ser snygga ut, men inget för oss över hcp 10 att snegla på tror jag.

På ett amerikanskt diskussionsforum berättar en person med viss anknytning till Titleist att det kommer tre nya järnklubbor från Titleist till hösten 2008:

1. Bladklubba (spelartyp: scratch till hcp 6)
2. Progressivt set som liknar 735 (spelartyp: hcp 6-10)
3. Järn med cavity back (spelartyp: hcp 10-20)

Det kommer att gå att beställa klubborna med tio olika typer av skaft. 

Det sägs också att nya driverns lär dyka upp under 2008 eller under våren 2009 som ska matcha de nya järnen.

Det mest intressanta i denna, än så länge osäkra, information är att Titleist tycks göra ett försök att knipa tappade marknadsandelar. Under de senaste åren har Titleist satsat allt krut på lägre handicapgrupper, men tycks med denna nysatsning göra ett försök att hitta köpare även i gruppen medelhandicapare. Särskilt intressant tycker jag det låter att man planerar att komplettera sitt utbud med drivers riktade till spelare som har över hcp 10.

Har hört antydas att Titleist har en ny driver på gång. Hittade denna, Titleist D4, på www.usga.org. Ryktet säger att den släpps till våren.



Lite mer information här.

Till våren ryktas det att föga förvånande att även Cobra kommer med en ny driver. Detta sägs vara den nya drivern:



Mer information finns här.

Nya klubbor är på gång från Nike. Ryktet säger att de nya klubborna släpps först i februari. Det som kommer är en ny fyrkantig Sumo, en fyrkantig tourmodell, fyrkantiga fairwaywoods och hybrider. Ser riktigt snygga ut på bilderna. Dessutom lär det vara Sumo-järn på gång också.

Sumo2 Tour Driver

Sumo2 Tour Driver

Sumo2 fairwaywood

Sumo2 Hybrid

Dom är så duktiga dom där ingenjörerna på TaylorMade. Många är dom säkert också. Hur i all världen lyckas dom annars så ofta komma med nya klubbmodeller? Snygga är klubborna, det kan man knappast säga emot. Att TaylorMade gör bra grejer är det väl inte heller någon tvekan om. Vad är då felet, kan man undra? Skulle väl vara att man som kund aldrig får ha "det senaste" eftersom det hela tiden kommer nya klubbor. Och vill man hänga med och ha koll på det senaste måste man verkligen ligga i.

Här då lite nyheter från TaylorMade:



Läs mer om r7 CBG Max Driver, r7 CBG Max Fairwaywoods och r7 CBG Max Irons.

Tänk så fel man kan ha. Bara för några minuter sedan spekulerade jag om att Wilsons nya driver redan finns på Japan-marknaden. Hur kan man ha? Jättefel. Japan är en mastodontmarknad för golfutrustning. Där finns mängder av klubbmodeller som aldrig når vare sig Europa eller USA.

Nej, de drivers som fanns i förra inlägget når nog aldrig Europa. Det gör däremot denna. Detta är Wilsons nya driver.

Wilson Staff Spine Driver

Klicka på bilderna för att läsa om drivern.

Wilson lär komma med minst en ny driver nu under hösten. Kanske är det dessa drivers som redan säljs i Japan som kommer att släppas även i Europa? Klicka på bilderna för att "läsa" mer.

Nu har golfreorna startat och fler är på gång. Hemmaklubben Kallfors startade sin rea i lördags, Stadium och Dormy börjar sina reor i morgon. Dormy har redan tjuvstartat på nätet. Även Golfstore-butikerna igång. Likaså Budget Golf. Dimbo flaggar inte direkt tydligt för sin rea på hemsidan, men nog är det rea även där.

Vill man gå utanför landets gränser så rear Golfsmith.

Det är med andra ord hög tid att fundera på vad man "behöver" köpa.

Igår regnade det som attan i Stockholm. Det vräkte verkligen ner. Mest regn i Stockholmsområdet fick Värmdö med 44 mm. Det är mycket. Inte minst om man betänker att vi i min hemby fick ca 25 mm under hela juli.

Denna regniga dag pågick det företagsgolf på ett antal banor i Stockholmsområdet. Det brukar vara ett välkommet inslag under hösten att få åka iväg och tillsammans med arbetskamraterna spela golf och tävla om den åtråvärda, prestigefyllda titeln företagsmästare, eller liknande.

Ett av de företag som spelade sin företagsgolf igår i Stockholms området var, tro det eller ej, Stockholm Vatten. Golfarna där gillar visserligen vatten, men igår tror jag gärna att de avstått från den varan om de fått välja. I alla fall den golfare som jag idag hörde berätta om upplevelsen. Han hade nämligen lämnat regnkläderna hemma. Kanske var det därför han inte vann. Men han kom i alla fall först av de fyra som kom sist, som han själv uttryckte det. Alltid något att glädja sig över.

I alla fall om du bor i Stockholm. Nu finns nämligen delar av den kollektion som Porsche och Adidas tagit fram, och som jag skrivit om tidigare, i Adidas Concept Store i korsningen Kungsgatan-Sveavägen. Jag har även berättat i tidigare inlägg att jag själv föll för ett par snygga (och dyra) Porschebyxor i samband med sommarens London-besök.

Blev inga nya inköp idag, men visst var den vindtäta, svarta jackan för 4.000 kr snygg, För att inte tala om pikétröjorna för 1.100 kr. Och de snygga golfbyxorna i kraftigt stretchtyg för 1.800 kr. Riktigt snygga. Nu fanns byxorna bara i beige, skulle såklart varit svarta för att ha passat i min höstgarderob.

Ja fy fasen. Jag fryser fortfarande efter gårdagens runda på Sofielunds GK. Samtidigt inser jag att vi hade tur som slapp det hemska hagelovädret som drog över Stockholm.

Några ytterligare bilder från rundan.

Höstgolf. Uj vad det bet i kinderna under kvällens runda på Sofielunds GK tillsammans med arbetskamraterna. Riktigt kyligt med isande nordliga vindar.

Vi var fyra tappra golfare som satte full fart mot golfbanan efter två dagars konfererande och planerande på Krägga Herrgård. Kl 16.15 slog vi ut i en hyfsat jämn scramblematch över 18 hål. Jämn ett tag i alla fall. C och jag förlorade till slut med 6/5 och säger stort grattis till det vinnande laget.

På det 16:e hålet, när matchen redan var avgjord och vi alla var stela av kyla, tittade solen fram och värmde lite. Hål 17 (bilden) och hål 18 spelades därför i härlig höstsol som slängde ett overkligt ljus över banan. Nästan lite science fictionaktigt ljus.

Nej, det är ingen ny golfbana utan en vackert belägen konferensanläggning utanför Bro Bålsta. Där har jag och arbetskamraterna varit de senaste två dagarna för en höstkickoff. Vi var tre entusiaster som gav oss ut i herrgårdens park för en timmes golflek i går kväll.

Ingen vidare "fairway" snarare tjock, saftig ruff, men det måste man också kunna slå sig ur. Vi knallade fram och tillbaka i parken med två bollar var och försökte komma så nära som möjligt de träd vi siktade in oss på. Ungefär på samma sätt som man spelar boule.

Kul "golfträning", för visst kan man se det som träning. Jag tror att alla golfare skulle kunna utveckla sitt spel genom att leka mer. Träffa träd i konferensanläggningars parker eller tävla med kamraterna på klubbens puttinggreen, det är nyttig och rolig träning.

Fick ett tips i veckan.

När Ernie Els har problem med sina drivar (händer det!?) så beror det ofta på att han svingar för fort. Det han gör då är att gå till puttinggreenen för att slå ett antal tremetersputtar. Den farten han behöver för att sänka en sådan putt är den han eftersträvar för sina drivar.

Tipset är alltså, svinga din driver med samma tempo som du  (och Ernie) slår en tremetersputt.

Jag testade idag. Träffade "mitt i köttet" och drog iväg bollen 25 meter längre än jag brukar på hål 2, Kallfors GK.

Varför ska det vara så svårt att svinga så lugnt och fint varje gång?

I november 1986 sprängdes ett vapenförråd i skogarna utanför Järna. Sprängningen var ett sätt att dölja en vapenstöld. Efter att ha plockat med sig de vapen och den ammunition de var ute efter smällde rånarna resten i luften. Och det blev en sjujäkla smäll. Tryckvågen kändes lång väg. Fler kilometer bort. Eftersom sprängningen var så kraftig spreds också ammunition, vapen och splitter över en stor yta i de fina bär och svampskogar.

Utefter den väg jag åker för att komma till golfbanan står det varningsskyltar kvar vid ett par skogsvägar. Skyltarna varnar för att det kan finnas odetonerad ammunition i skogen även om militären noga sökt igenom markerna.



Jag var med och tog fram den där skylten när det begav sig. Formgivningen gjordes av en man som hette Harry och jag undrar om det inte var jag som skrev texten. Skulle mycket väl kunnat ha varit så. Borde egentligen ha varit det. Stannade till på vägen från banan idag för att fotografera en av skyltarna och för att läsa texten. Kändes inte som det var min text även om det borde ha varit det. Eller så skrev jag på det där sättet då på den tiden. Tiderna förändras.

Järna, jag visste knappt var det låg då när det smällde i skogen. Inte heller kunde jag tänka mig att jag skulle passera detta lilla samhälle nästan varje dag. Ännu mindre kunde jag tänka mig att jag skulle spela golf i Järna. Tiderna förändras.

Löpning då, golf idag. Tiderna förändras.

I ett tidigare inlägg visade jag en bild tagen från gul tee över nionde hålet på Kallfors. Fick då en kommentar från Cecilia som utryckte någon form av uppgivenhet över vattenhindret: "Omöjligt hål. Lika bra att kasta bollen i sjön direkt." Så skrev hon.

Här kommer därför en bild tagen från röd tee på hål nio, Kallfors GK.
Här kan du Cecilia och alla andra som kan tänkas vara intresserade se att det är ett helt annat hål från röd tee.
Så länge man inte tokslicar så finns inget vatten att hamna i.

Vill man se hålet i banguiden kan man göra det här.