Golfers

Annika Sörenstam spelar nu med en Callaway FT-5 -driver istället för den FT-3 hon hade i bagen under förra säsongen och årets första tävling. Hon har även ställt ur sin 17 graders trä 4 som i olika sammanhang blivit så omtalad. Nu spelar hon istället med en 15 graders X fairwaywood av tourmodell. Järnen är X-forged, bollen är HX Tour och puttern Odysses White Hot 2-ball. Jag har i tidigare inlägg sagt att hon bör byta putter. Vi får se hur länge det dröjer tills hon gör det. Inte alltför länge skulle jag gissa med tanke på hur hennes puttning just nu fungerar.

Ja ibland är valen många. Jag syftar framför allt på hur man ska välja modell om man sneglar på någon av Callaways klubbor som ger valmöjligheterna Fade, Draw eller Neutral. Hur väljer man som medelgolfare mellan dessa tre modellvarianter?

Egentligen står valet bara mellan Draw eller Neutral. Fade-varianten, ja den kan man nog säga bara är till för syns skull. För att liksom öppna för alla valmöjligheter. Enligt de uppgifter jag har så säljs det sällan eller kanske t o m aldrig någon Fade-modell till medelgolfare.

Ser man till de modeller av hybrider, fairwaywoods och drivers som saknar  de ovan nämnda varianterna så har de ofta stängda huvuden för att hjälpa spelaren att träffa bollen på bästa möjliga sätt. Passar stängt huvud ditt sätt att svinga, dvs om du bra bollträff med en något stängd klubba, då ska du välja Draw-varianten. Jag skulle gissa att 9 av 10 av oss medelgolfare ska spela med just Draw-varianten. Neutral-varianten, den överlåter vi till dem som inte kan räknas till kategorin medelgolfare.

Jag tror inte att det för oss medelgolfare handlar om att dråa en drå eller fejda en fejd. Det handlar snarare om att dråa en fejd. För det är ju ofta den ofrivilliga fejden vi har att försöka överlista.

Golfabstinensen är nu på topp. Solen har strålat från klarblå himmel under de senaste dagarna. Arbetsdagarna. Hoppas komma ut och spela i helgen, men hemmabanan Kallfors är fortfarande stängd och öppnas först den 14 april. Kollade i närområdet, framför allt den gamla hemmaklubben Gripsholms GK. Jodå, där fanns det tid på söndag. Men det kostade 450 kr! Det tycker jag är mycket för spel på vårbruna fairways och greener. Jag förstår Gripsholm som tar fullpris trots banans skick (som jag inte vet mer om än jag kan gissa mig till). Sedan står det ju var och en fritt att avgöra vad det är värt att lindra suget. För mig blir det nog rangen och några korthål på Järna GK istället för 450 kr i greenfee på Gripsholm. Sparar hellre de kronorna tills dess banan i Mariefred är frodigt grön.

Vilken driver som är bäst är en helt individuell fråga och inget man kan läsa sig till oavsett hur många tester man än läser. Men det förändrar inte det faktum att jag tycker det är kul att läsa tester, att läsa om hur andra upplever olika klubbhuvuden och skaft.

I det nya numret av Todays Golfer redovisat tidningen årets drivertest. 32 olika drivers har testast av en pro, en manlig spelare med hcp 8 och en manlig spelare med hcp 12. Deras gemensamma bedömning gav följande resultat:

Bästa squaredriver: Callaway Fusion FT-i
Bästa traditionella driver: Nike SasQuatch Sumo
Bästa driver under 199 pund: Ping G5
Bästa driver för slicare: MacGregor NVG2 Draw 460

I testet går också att läsa att Callaway Fusion FT-5 skulle ha kunnat bli bästa traditionella driver om den inte kostar så mycket som den gör.

I en speciell del av testet har man låtit pron testa alla klubbor för mäta och få värden på hur de står sig mot varandra när det gäller carry, bollhastighet, utslagsvinkel, backspinn och bollens flygtid. Av dessa siffror kan man utläsa att Nike SasQuatch Sumo och Cleveland HiBore XL är längst. Detta är intressant, inte minst mot bakgrund av att jag själv testat Cleveland HiBore XL och inte alls upplevt den revolutionerande lång. Och för mig definitivt inte längre än min nuvarande driver.

Det är också intressant att notera att:
- TaylorMade Burner, som sägs vara längre än längst tack vare ett längre skaft, tillhör mycket riktigt de längsta, men är inte längst
- Ping G5 är nu inne på tredje säsongen och står sig fortfarande mot nya drivers på marknaden, inte minst när det gäller längd där den ligger snäppet före Burner
- Callaway Fusion FT-i tillhör de längsta. Kanske slår det hål på ryktet att en squaredriver inte kan vara lång.

Todays Golfer sammanfattar sitt drivertest i tio punkter:
1. Du behöver inte ha en dyr driver för att slå långt
2. Nya drivers med hög MOI är lika effektiva som squaredrivers
3. Ljudet från en driver har en mycket stor betydelse när man väljer driver
4. Det finns få dåliga drivers på marknaden numera
5. Squaredrivers med titanhuvud är inte lika effektiva som de med carbonhuvud
6. När man ska köpa en nya driver är det ett måste att den anpassas till den egna svingen (custom fit)
7. Hög MOI betyder inte nödvändigtvis högre bollhastighet
8. Squaredrivers går inte alltid längre än traditionella (vilket deras test i tidigare nummer antytt, men tvärt emot vad många som testat upplevt)
9. Kvalitetsskaft gör skillnad (i tidningen finns också en liten genomgång av olika skaft. Bra Today Golfer!)
10. Köp inte en driver för 6 pund (...skulle kunna översättas med att man inte ska köpa en för billig driver)

Ny modell har ställts mot gammal i nya numret av Todays Golfer. Vi vet att Titleist utvecklat Pro V1, framför allt har den nya modellen blivit mjukare i skalet. Men har egenskaperna förändrats så mycket att vi som amatörer känner av det? Nej, säger Todays Golfers testare (pron Chris Ryan). De små skillnader som går att konstatera i en launchmonitor är så små att inga slutsatser kan dras annat än att det inte är några skillnader mellan nytt och gammalt.

Jag har spelat med den gamla Pro V1, men gillade den inte. Återstår att prova den nya och se om det är som Todays Golfer menar, att det inte är någon märkbar skillnad.

Nu har det gått 13 dagar. 13 dagar av strålning via det magnetiska undret Trion-Z. För det blev ju så, trots starka tvivel på magnetband, att jag inte avstå från att prova. Och nu har jag då haft detta band på armen i 13 dagar och visst har jag märkt effekter, kanske inte som jag trodde, men ändå. Det är ju inte alltid som det blir som man tror.

Som den gången för sex år sedan då jag en sommar fick för mig att låta skägget växa. Inte så mycket, bara lite. Så där trendigt som jag sett att en del konsulter har. Nu tillhör jag den grupp män som inte har så extremt mycket skäggväxt så jag fick passa på under semestern för att det skulle synas att jag hade skäggstubb. Väl tillbaka på jobbet efter semestern blev det liv i luckan vill jag lova. Jag jobbade då på en arbetsplats med tio kvinnor och alla, jag menar alla, skulle kramas så fort dom fick se mig. Inte nog med det, det skulle fotograferas också och korten skulle e-postas å det snaraste till de kvinnliga kollegor som slutat på arbetsplatsen. Jag som bara låtit skägget växa lite. Främst för att sambon ville det, men också för att det kan vara skönt att slippa vardagsrutinen med rakning när man är ledig. Men det var inte slut med uppståndelsen bara för att jag kramats av arbetskamraterna. Nejdå, "skäggstubbseffekten" höll i sig längre än så. Så fort det dök upp några av mina kvinnliga affärskontakter så var det dags igen. Det skulle såklart kramas. Snacka om magnetisk effekt. Ingen dum effekt heller, så självklart har jag skäggstubben kvar. Jag kan väl inte säga att uppståndelsen är lika stor nu som då, men inte vågar jag raka bort stubben nu. Då vet man ju inte vad som händer. Och precis på samma sätt är det med magnetarmbandet Trion-Z. Inte vågar jag ta av det nu. Då vet man ju inte vad som händer.

Vad är det då som har hänt under den tid jag haft bandet på mig dag som natt? Ja, inte har håret börjat växa på flinten i alla fall, men det var kanske inte det som skulle hända heller. Men vad var det som skulle hända då? Ja, här finns ett problem , för jag vet inte. En kamrat skrattade när jag berättade för honom om armbandet. Han sa: "Visst är det konstigt, vi bär mobiltelefonen på oss hela dagarna och de strålar, men dom strålarna tror vi bara gör skada. Däremot ett armband, som också strålar, det ska bara ge positiva effekter". Ja, visst är det konstigt. Jag sa till min sambo i morse när vi satt på tåget på väg till jobbet att "jag har inte varit åksjuk på tåget en enda gång sedan jag började bära armbandet". Hon tittade lite konstigt på mig och sa: "men det blev du ju inte innan heller". Och det är klart, det ligger ju en del sanning i det.

Så, vad har jag märkt för effekter då? Kalla det inbillning eller placeboeffekt, men jag tycker att den tennisarmbåge jag besvärats av under drygt ett år nu känns allt mindre. Kanske den skulle ha gjort det även utan band, men jag kan ju inte veta. En effekt som jag i alla fall är helt säker på är den att bandet ökat intresset för mig som person. Inte som "skäggeffekten", men många har med stora ögon och öron lyssnat till berättelsen om detta magnetiska under som jag numera bär på handleden. Några har skrattat, andra har varit mer "troende", andra har sagt att jag besökte för få festivaler när jag var ung (numera får man ju band på handleden under sådana tillställningar) och slutligen finns dom som, precis som jag, tyckt att det ser lite häftigt ut. Dessutom matchar det både den strikta svarta kostymen och skäggstubben. Så, allt detta betyder helt enkelt att bandet blir kvar på handleden. För vem vet vad som händer om jag tar av mig det.

När Lorena Ochoa i helgen vann Safeway International då hade hon följande i sin bag:

Driver: Ping Rapture (7.5 grader)
Trä 3: Cleveland Launcher (13 grader)
Trä 5: Ping Rapture
Hybrid: Ping Rapture (21 grader)
Järn (4-PW): Ping S58
Wedge (GW): Ping Tour (50 grader)
Wedge (SW): Ping Tour (56 grader)
Putter: Odyssey Tri-Hot 2
Boll: Callaway HX Tour 56                         

Flera intressanta saker med det innehållet.

En driver med loft på 7,5 grader. Så lågt? Joakim Häggman har 10,5, Ernie Els 8,5 och Annika Sörenstam har 8,5. Varför har Lorena 7,5? Jag har ju sett henne slå, hennes bollbana var ju inte direkt låg med drivern. Skulle gissa att svaret på det låga loftet ligger i en ruskigt effektiv sving och smart skaftval.

En spoon med 13 graders loft. Så lågt? Varför? Kanske använder hon den mer som en extra driver från tee, för inte slår hon med en 13 graders spoon från fairway, eller så gör hon det.

Sex grader mellan wedgarna. Det har jag också.

Den brittiska golftidningen Golfpunk har under några år funnits hos välsorterade tidningshandlare. Jag har aldrig fastnat för tidningen. Bara köpt den några enstaka gånger. Har känt som om jag inte riktigt tillhör målgruppen. Det är ju inte direkt en vanlig golftidning utan snarare ett livsstilsmagasin med golf som tema. Det som verkligen gör att tidningen avviker från mängden är att den innehåller det man valt att kalla "bunker babes". Och det är väl den främsta anledningen till att den tidningen inte hamnat i min tidningspåse oftare. Känns lite knepigt med unga tjejer i bikini och golfklubbor. Är inte riktigt med på kopplingen och tror att man genom valet av lättklädda tjejer blir av med en del läsare. Jag skulle gissa att man blir av med fler än man vinner, men det finns säkert någon som tänkt djupare kring detta än jag och kommit fram till att det är ett smart drag med dessa "bunker babes".

Nu finns i alla fall första numret av Golfpunk på svenska. Kan man acceptera de lättklädda bilderna är numret värt att köpa. Här finns ett antal intressanta artiklar, t ex en om Stensons utprovning av sina Srixon-klubbor. Intressant ja, men jag hade önskat mer av en sådan artikel. Här finns också en kortare intervju med Roger Cleveland. Dessa artiklar är en del av de 15 utrustningssidorna som i övrigt innehåller kortare beskrivningar av några av vårens nyheter. Inget märkvärdigt egentligen.

Vill man prenumerera får man just nu sex nummer för 199 kr. Kan det kanske vara värt. I alla fall för den kategorin golfare som brukar läsa Café, Moore och andra tidningar som också blandar livsstil och lättklädda tjejer. Jag tillhör inte dem. Ni kommer därför inte att möta mig på banan med en keps det står Golfpunk på, en sådan får man nämligen om man prenumererar.

I april 2006 lanserade Precept bollen XP3. En sömlös tvådelsboll som riktar sig till spelare som inte svingar alltför fort, men som inte vill spela på dam- eller lågkompressionsbollar. Nu finns denna boll på svenska hyllor. Kan ju ha funnits där tidigare, men jag har då inte sett den.



XP3 har inte fått något större genomslag eller uppmärksamhet i golfvärlden. En anledning kan vara, precis som en del inlägg på utländska forum säger, att bollen inte är speciell på något sätt. En annan kan vara att Precept ägs av Bridgestone och under det senaste året har de största bollnyheterna presenterats under det namnet istället. Precept slutade tillverka sin tourboll U-Tri Tour 2005 och istället valde man att lansera tourbollarna B330 och B330-S. Bridgestone har hade stora framgångar med sina tourbollar och e5 och e6 förra året. Det har gjort att bollarna under namnet Precept kommit i skymundan.

Så här stod det i pressmeddelandet från Precept i januari 2006:

En blogg inifrån PGA-touren, om och med Titeist-spelarna och deras utrustning. Kan bli intressant och värd att följa.
Klicka på bilden så kommer du dit:

Det mest intressant utrustningsbytet så här långt denna säsong har Ernie Els stått för, vilket tidigare kommenterats här på bloggen. Ännu så länge har inte Callaway officiellt meddelat vad som finnas i Ernies bag utöver bollvalet som är Hx Tour 56.

De järn han spelar med under CA Championship är en blandning av X-Forged och X-Prototyp. Skillnaden mellan dem båda är svår att se med ögat. Det man däremot ser är att Ernie låtit klämma på blytejp på klubbhuvudena för att öka svingvikten, dvs huvudets vikt i förhållande till skaftet. De flesta klubbor som vi herramatörer spelar med har oftast en svingvikt på D-1, D-2 eller D-3. Damernas svingvikt är lättare och mäts i en annan skala. Ernies klubbor lär ha en svingvikt på D-7. Det är tungt, kan jag lova. Nu är inte svingvikten ett direkt mått på hur skicklig spelaren är som håller i klubban, men att spela med D-7 det är något helt annat än att spela med t ex D-2.

Nu har Callaway kommit med en väskserie för alla kvinnor som vill ha sina saker i små matchande väskor. Jag tycker att Callaway har både bra, snygga och rymliga väskor sedan tidigare. Jag kan inte riktigt se att det finns en marknad för väskor som bara riktar sig till kvinnor, men det kanske det gör. I alla fall i USA. Hur som helst, alla ni kvinnor som saknat en liten Callaway handväska, en handledsväska och en skoväska i ljusblått, nu vet ni att det finns. Själv brukar jag använda en ICA-kasse till mina skor. Funkar ganska bra faktiskt. Samtidigt kan jag inte tycka annat än att väskorna nedan är snygga.

Nu börjar utrustningskatalogerna droppa in i brevlådan. I dagarna får alla golfare medlem i en svensk golfklubb nya Dormy-katalogen med Svensk Golf. För alla får den väl? Förra året fick golfarna i västsverige en katalog från en annan butik. Inte helt populärt. I alla fall inte bland mina kamrater i den del av golfsverige.

Dormykatalogen kan man ladda hem här.



Även Golfstores katalog är på väg. Den går dock inte att ladda hem, men väl att bläddra i på nätet. Intressant att notera att Titleist inte alls finns med i Dormy-katalogen. I Golfstorekatalogen finns Titleist med, men inte med drivers. Varför väljer Titleist att ställa sig utanför Dormys katalog, kan man undra. Kanske beror det på pengar, men det skulle förvåna mig. Mer troligt att det ligger något i ryktena om att det måste finnas en fulllängdsrange på försäljningsstället och att det måste finnas en pga-pro som kan göra utprovning av klubborna. Knepigt. Vad vinner man på en sådan policy? Inget alls. Vare sig goodwill, status eller seriösare image. Möjligtvis kan det vara så att man väljer att i katalogerna lyfta fram Cobra istället eftersom man utgår från att de som "köper ur katalog" tillhör hcp-grupper som sällan köper Titleist. Cobra och Titleist ägs ju båda av Acushnet.

Golfstorekatalogen kan man bläddra i här.



Snart kommer säkert Edwin Watts-katalogen också.

Så skulle man kunna beskriva Alpha Golf driver Version 5 som nu kommer i en uppdaterad version. Alpha Golf finns i Sverige bara att köpa hos klubbmakare och är därför inte ett särskilt känt märke bland huvuddelen av landets golfare, törs jag påstå.

Alpha Golf har ett brett utbud med såväl drivers, fairwaywoods, järnklubbor, hybrider, wedgar och putters. Mest känt är Alpha för dina drivers som ofta nämns i samband med longdriving.

Drivern V5 har ett huvud på 460cc och två utbytbara vikter som gör att drivern har hög MOI. Så här säger Dr. Jim Yeh, grundare av Alpha Golf:

"We wanted to give players the best of both worlds. Customizing the weight of a driver is nothing new. Thus we took it a step further and ensured the enhanced weight range is combined with the essential driving elements of high MOI and maximum swing speed to benefit players of all levels and types."





Mer om Alpha Golf kan man läsa här.

Phil Mickelson kommer att spela med Callaways nya driver FT-i i samband med Masters. Efter att tidigare under säsongen spelat med FT-5 gör han bytet i samband med Masters mot bakgrund av att fairways på Augusta är så smala. Med FT-i kan han slå höga, raka drives, vilket kan bli ett vinnardrag. Den 8 april vet vi.

Året var 1975 när jag första gången hörde talas om Vincent Furnier alias Alice Cooper. Jag var 13 år och då var Alice Cooper det farligaste och häftigaste som fanns inom musiken. Inte nog med att han såg farlig ut, han gjorde saker som ingen lyckats över träffa sedan dess även om många försökt. W.A.S.P och allt vad de heter har skvätt blod omkring sig och visst blev det liv om det, men farligt kändes de väl inte direkt. När däremot Alice Cooper i mitten på 70-talet släpade in en giljotin på scenen, då kändes det ruggigt. För att inte tala om ormen han hade.

Jag hade aldrig chans att att se Alice under storhetstiden, men för några år sedan kom äntligen chansen att se honom live. Jag "drog" med mig styvsönerna. Dom var då inte så gamla att dom ifrågasatte utan tyckte mest det var kul att få gå på rockkonsert. Nu var det ju ingen vanlig rockkonsert utan det var någon form av trippelkonsert med Rat, DIO och sist ut Alice Cooper. När väl Alice klev upp på scenen då var grabbarna ganska trötta och bara ville hem. När så Alice väl släpade in giljotinen då hade 12-åringen somnat. Hur han nu kunde göra det, för det var rejält hög volym. Det slutade med att vi helt enkelt fick gå därifrån innan Alice hade hunnit igenom alla hitsen. Surt tyckte jag, men å andra sidan kan man höra låtarna på cd, det häftiga (i alla fall för mig) var att se honom live.

Och det skulle jag gärna vilja göra på golfbanan också, se honom live. För Vincent Furnier är en passionerad golfare sedan ett antal år tillbaka. Spriten var nära att ta hans liv, men golfen hjälpte honom ur beroendet. Idag spelar han golf sex dagar i veckan och lär ha hcp 5. Callaway har honom som en av sina kontrakterade spelare och han har vid flera tillfällen medverkat i deras reklam. Alice Coper står också som värd för tävlingen Alice Celebrity AM, som genomfördes för tionde gången 2006.

Lite häftigt att tänka tillbaka på den där tiden när jag satt hemma hos kompisen och lyssnade på Billion Dollar Babies. Kompisens rum var tapetserat på såväl väggar som tak med affischer och bilder på Alice Cooper. Då såg jag upp till rockstjärnan Alice Cooper, idag ser jag mer upp till honom som golfaren Alice Cooper. Han som visade att golfen kan vara vägen ur missbruk och som med sin egen golftävling samlar pengar till välgörande ändamål. Tiderna förändras i vi med dem.

Alice:




och jag:



Rock on...

Hur det gått till kan man ju undra, men på något sätt har det upptäckts att de exemplar av Nike SQ Sumo2 som levererats till golfshopar över hela världen inte uppfyller de krav som finns på tillåtna drivers. Detta får nu till följd att Nike kallar tillbaka Sumo2 för att ersätta dem med godkända klubbor.

Hur kan detta hända, undrar jag. Vad säger det om kvalitetskontrollen? Det handlar tydligen om att träffytan överskrider gränsvärdena, men jag undrar om det finns andra variationer också? Kan man lita på att 10,5 grader på en driver verkligen är 10,5 grader? Den frågan har diskuterats länge. En klubba som blivit känd för att inte ha det loft som det står på den är Pings driver G2. Den sägs, det är ju ett rykte, att 10,5 i själva verket är 12,5. Kanske är det därför som den blev så populär när den släpptes. Alla slog längre med den. Med det sagt att många golfare har för lågt loft på sina drivers.

Här kan man läsa mer om "sumoproblemet".

I USA kan man just nu i många butiker hitta TaylorMades bollar Red och Black till nedsatt pris. Det brukar vara första tecknet på att nya modeller är på väg. I och för sig skulle det ju ligga i linje med den takt TaylorMade håller när det gäller att presentera nyheter, men jag tvivlar.

Red och Black kom ganska sent på säsongen 2006 och har inte riktigt etablerat sig ännu som ett alternativ på tourbollsmarknaden. De som köper bollar för över 500 kr/dussin byter inte gärna. Det är därför inte lätt att ta marknadsandelar på marknaden för tourbollar. Särskilt nu när det finns så många modeller att välja bland. Jag tror därför att det reducerade priset är ett sätt för TaylorMade att försöka etablera sig bland de stora bollmärkena och inte ett tecken på att nya eller uppdaterade bollar är på väg.

Förr var det det stora Orlandomässan i januari som var året höjdpunkt på golfhimlen vid sidan av de stora tävlingarna. Det var då som alla företag presenterade året nyheter inför kommande säsong. Nu kommer det ut ny utrustning minst två gånger på år, ibland tre och inte sällan t o m fyra gånger om året. Så är det i vårt land. Jag fick häromveckan höra av en person i branschen att det i Japan släpps nyheter upp till tolv gånger om året. Tolv! En ny driver i månaden.

Jag blir så trött. Nu ryktas det om att TaylorMade kommer att släppa en nya driver i sommar. Är det någon som är förvånad? Jag är trött, men inte förvånad. Jag har full förståelse för att det är en tuff marknad att vara på, men att spotta ur sig drivers som TaylorMade gör tycker jag tär på deras trovärdighet. Om jag ska köpa en ny driver av ett speciellt märke vill jag känna mig trygg med att den nya drivern är bättre än den förra som släpptes i samma prisklass. Jag vill tro att det ligger ytterligare forskning bakom den nya drivern jämfört med föregående. Det har jag slutat tro på numera när det gäller TaylorMade. Nu tror jag bara att det handlar om pengar. Pengar handlar det såklart om för alla som säljer något, men jag har börjat tro att TaylorMade har tappat fokus. Nu handlar det inte om att presentera produkter som kan vara till mer nytta för kunder, utan nu handlar det mer om att dra in mer pengar.

Min uppfattning stärks än mer när jag läste att Dick Sportinggoods i USA tar in en särskild linje med golfklubbor som är lite av lågprisklubbor men med TaylorMade-logotype. Jag blir så trött. Vad hände? TaylorMade var ju i alla fall i mina ögon ett trovärdigt golfmärke för tio år sedan, men inte nu längre.

Förra veckan var det träning inomhus. Idag fanns det chans att svinga utomhus.
På Järna GK:s range såg det ut så här:



Lite roligare än förra veckans utsikt, som finns här.

Då var premiären gjord på svensk mark. 17 mars, det måste vara rekordtidigt för mig i mina hemtrakter. Efter en stunds svingande på rangen blev det nio korta hål på Järna GK. Det är en pay-and-playbana som ligger nära min hemmaklubb Kallfors GK. Korsan och tvärsan på ett gärde, men vad gör det. Så här tidigt på säsongen handlar det mer om att få komma ut än att spela bra och att banorna är fina. Greenerna var dock förvånansvärt bra, dels för att vara pay-and-play men också med tanke på tiden på säsongen.

En birde blev det på ett av par fyrahålen efter en bra chip in på de frimärksstora greenerna. Kändes bra.

Det kan vara svårt ibland. Att lägga band på sig själv. Jag var på EasySwing idag och hämtade den hybrid som jag fått hjälp att byta skaft i. Stressade dit för att hinna hämta ut hybriden före helgen. Där på disken stod ett ställ med Trion-Z i flera olika färger. Klart att jag tänkte tanken: "nu gäller det att lägga band på sig själv". Och det var precis vad jag gjorde, så nu är jag ägare av ett Trion-Z armband.




Har inte vågat sätta på mig det ännu, man vet ju inte riktigt vad som händer. Livet kanske förändras, håret på flinten kanske kommer tillbaka, svingen kanske sitter där som aldrig förr. Jag är dock fortfarande skeptiskt.

Efter förra inlägget om magnetiska under har jag pratat med kamraten forskaren och han sa "glöm det där", men sedan pratade jag med kamraten som jobbat inom flyget. Han berättade att många av flygledarna använder olika magnetiska band för att slippa åksjukesymptom när dom arbetar i flygledartornet. Vad säger man om det då? Kollektiv inbillning? När sedan den tredje kamraten, han som vågat prova just Trion-Z, sa att han sover mycket bättre sedan han började bära bandet, då var det liksom klippt. Då var det dags att prova.

Återstår då att se om bandet påverkar kropp, hälsa och sving på något sätt. Påverkar det positivt, ja då var det helt klart värt pengarna bandet kostade. Påverkar det inte alls eller rent av negativt, ja då var det en dyrköpt erfarenhet och insikt.

Det dyker upp fler och fler företag som presenterar olika typer av armband och medaljoner som ska ge bäraren mer energi. En del av dem är dessutom riktigt snygga och finns i en massa färger som säkert skulle passa med både min bag och mina tröjor. Men fungerar det då? Nja... jag är högst tveksam. Är det bara ännu en pryl som man kan ha och missta, eller ligger det något i reklamen?

Mark Calcavecchia sa nyligen i en intervju:

"We need to have an edge to compete on the PGA Tour. I believe Q-Link gives me that extra edge that enables me to keep up with these young guys."


Han är visserligen två år äldre än jag, men ändå. Funkar det för honom kanske det funkar för mig, eller? Kanske värt kolla upp de där magiska accessoarerna trots allt. Det låter ju så enkelt, på med ett matchande armband och vips så slår man både längre och rakare. Får nog ta och kolla upp detta och återkomma. Tills dess kanske någon läsare kan vittna om upplevda underverk efter att ha burit Q-Link, Trionz och allt vad de heter.

Annika Sörenstam förlorade i säsongspremiärens särspel. Alla som hade möjlighet att se något av tävlingen kunde konstatera att Annika hade problem med puttningen. Under andra rundan, som jag såg, brände hon birdiechans på birdiechans. Konstigt, eller hur? Hon måste ju ha tränat hur mycket som helst. Därför är det lätt att börja fundera över om det kanske beror på puttern att puttningen krånglade. Vad jag kunde se använde hon en Odyssey Two Ball-putter som hängt med ett tag. Kanske dags för Annika att byta?

Hon har troligen ett avtal med Callaway som säger att hon måste spela med en Odyssey-putter. Annars skulle hon ju kunna göra som många andra på LPGA, spela med en putter från Yes! Golf. Under helgens tävling var det inte mindre än 28 spelare som använde en Yes!-putter. En av dem var Meaghan Francella som vann över Annika i särspelet. Då kan man ju fråga sig, avgjorde puttningen helgens LPGA-tävling? Svaret torde vara: Yes!

Man kan ju fundera på den driverhysteri som finns. Varför är det inte samma hysteri kring järn, wedgar och putters? Bara genom ett ögonkast på bilden i föregående inlägg så står det klart att mycket handlar om synintryck. Designen är en mycket viktig anledning till hysterin. En annan anledning är de mjuka värdena. Känslorna vi tänker och fylls av när vi håller i den där nya, snygga drivern. Tanken på de längre och rakare slagen. Drömmen om att avsevärt förbättra sitt spel. För vad är det vi första hand söker? Jo, längd från tee. I andra hand hur rakt klubban går. I denna stund glömmer vi ofta helt att hanteringen av klubban egentligen är avgörande. Usel sving ger usla drivar. Hyfsad sving ger hyfsade drivar. Bra sving ger bra drivar, osv.

Jag kommer ihåg för några år sedan när jag på en golfresa stod på en range på Mallorca och "dunkade" iväg 200 meters drivar och tyckte att det kändes ganska bra. Jag hade en ny 4D-driver med Rapportskaft. När jag stod där kom reseledaren fram och bad att få slå några slag med drivern. Tjong sa det så lyckades han klämma iväg bollen upp emot 300 meter. Med min klubba! Hans kommentar var "lite mjukt skaft för mig". Och där stod jag med långnäsa och trodde att det inte gick att slå min driver längre än dryga 200 meter med det skaft som satt i. Ack, vad jag bedrog mig. Och vad berodde då denna skillnad i längd på? Ja klubban var det ju inte. Återstår då bara den som höll i spaken.
Nya drivers i alla ära, men lektioner och svingträning är inte fel det heller.

Många är vi golfare som gärna vill ut och provslå nya drivers när gräset äntligen blir grönt igen. I år finns det extra många nyheter på drivermarknaden. Här nedan är ett samling intressanta att prova:
(från vänster) TaylorMade Burner, TaylorMade SuperQuad, Nike SQ Sumo 2, Callaway FT-i, McGregor Mactec NVG, Cobra Speed LD, Cleveland HiBore XL.
Saknas på bilden gör Titleist 907 D1 och D2 samt Ping Rapture, Mizuno MP Craft , TaylorMade R7 Draw, Callaway Big Bertha 460 bara för att nämna några. Och då pratar vi bara drivers från OEM-marknaden. På custommarknaden finns också flera intressanta nyheter, t ex Bang Storm och KZG GF460 (se tidigare inlägg).

För egen del har jag ju redan gjort årets test och kommit fram till att jag inte ska byta ut min nuvarande Bang-driver efter. Men visst är det kul att prova, särskilt i år när det finns så många nya drivers.

För er som tycker om att läsa om golf och gärna kliver in "bakom kulisserna" och tar del av tankarna bakom utrustningen kan jag rekommendera Callaways eget kundmagasin. Snyggt magasin som är väl värt att bläddra i. Laddas hem gratis härifrån: Callaway Golf Magazine. Det är såklart ett påkostat reklamblad, men vad gör det.

Hur är det nu, när börjar gräset växa? Är det inte så att det räcker med en dygnsmedeltemperatur över sju grader? När min klocka ringde i morse klockan 05.15, då var det sju grader utanför sovrumsfönstret. Nu växer det. Snart är det grönt igen.

Annika Sörenstam spelar just nu säsongens första tävling. Intressant att notera att hon inte bytt driver utan fortsätter spela med FT-3. Jag vet att hon testat FT-i, men den tycks inte ha fallit henne i smaken. Jag har förståelse för det. FT-i lär ju inte gå längre än FT-3, bara rakare, men rakt slår hon ju redan.

De senaste tre åren har jag och en kamrat spelat partävlingen "Synsams stora herrdag" på Upsala GK. Under förmiddagen spelar man singlar och under eftermiddagen bästboll. Under förra årets tävling spelade jag och kamraten under förmiddagen i samma boll som en golfare med hcp 6. Det var en fröjd att se honom svinga. Så lugnt och följsamt. Inga forcerade slag och bara ett uppenbart dåligt slag på hela rundan.

Jag noterade direkt att han spelade med likadana järnklubbor som jag, dvs Ping G2 med ett standard stålskaft med regular flex. Hans driver var en för säsongen ny Cleveland HiBore också den med ett regularskaft. Han berättade att han precis köpt drivern och att han tidigare spelat med en TopFlite driver. Den som såg ut som en askkopp, om ni kommer ihåg. Tror den släpptes någon gång under senare delen av 80-talet. Han menade att alltför många golfare spelar med för styva skaft. Och det tror jag det ligger mycket. Hur som helst var det kul att få spela med honom och se hur långt det är möjligt att slå med regularskaft och att man kan spela med spelförbättrande klubbor med offset även om man har hcp 6.

Efter att ha ätit lunch tog vi oss till 17:e tee för start av eftemiddagens bästboll. Där var redan fullt av spelare. Det visade sig att vi skulle vara tvungna att gå sex spelare i samma boll för att hinna spela klart. Sexboll, det var i alla fall första gången för mig. Inte nog med det, när vi presenterade oss för varandra visade det sig att de andra spelarna hade något lägre hcp än jag och kamraten. De andra hade i fallande ordning hcp 4, 3, +2 och +2. Och jag och kamraten hade då 12. Skillnad.

Jag slog första slaget från tee. En kort par fem med smal dogleg. Par fem betyder ofta "ta-i-allt-du-kan-det- är-långt-till-green". Det var väl det som fick mig att verkligen trycka på. Jag slog en rak drive, mitt i fairway. 140 meter. Kändes inte helt lyckat, men det kunde ha varit värre. Dock inte så kul att se de andra slå sina bollar 280 meter, eller något sådan, för att få fritt inspel mot green. Intressant däremot var att vi alla låg på green efter tre slag. Jag slog mitt andraslag fram till doglegen och därefter in på green. De långtslående missade green och fick chippa in. Om jag minns rätt gick alla därifrån med bogey. Lite olika spel, men väl samma score.

Samma sak på nästa hål, hål 18. Jag slog en slicad drive ut i ruffen till höger, medan de andra låg mitt i och lååångt fram. Någon hade bara en kort pitch in. Jag slog en järnsexa in på green och gick därifrån med bogey. Det gjorde även han som bara hade haft en en kort pitch in eftersom han treputtat. Det var väl ungefär så långt jag "hängde med" scoremässigt. Resten av rundan blev som vanligt en blandad medelgolfarrunda medan låghandicaparna slog sina ruskigt långa drivar, gick för green på andraslaget på par femmorna och klarade sig ur de få problem de hade på faschinerande sätt.

För mig och kamraten var det en upplevelse att få spela i samma boll med inte bara två utan fyra så duktiga spelare och få se riktigt bra spel på nära håll. Jag har aldrig haft förmånen att spela pro-am, men detta var samma upplevelse föreställer jag mig. Inte nog med att de var duktiga spelare, de var också mycket trevliga och ödmjuka vilket gjorde att det blev en trevlig eftermiddag trots tidvis ösregn och blandat spel.

Det är lärorikt att spela med andra så är så pass mycket bättre. Det gäller att verkligen inse vilken nivå man spelar på. Inte försöka med konstslag (alltför ofta i alla fall). Helt enkelt spela sitt eget spel. Kan vara svårt, men lönar sig oftast scoremässigt.

Min "hemmarange" håller nu på att byggas bort. Grusplanen där jag slagit hundratals bollar ska ge plats åt ett nytt bostadområde. Bilden är tagen från "utslagsplatsen" ut över den stora grusbeströdda landningsytan. Här har det funkat bra att slå fulla järnnior som mest, men framför allt har det blivit pitchar. Nu på senare år har jag även kunnat slå fulla slag med alla järn efter att ha upptäckt Almost golfs träningsbollar. Men nu är det snart slut med träning på den här platsen. Trist.

Nu kan vi snart spela på gröna banor igen. Känna solen värma och vinden svepa genom håret (i alla fall på er som har hår kvar). Då ska vi inte glömma timmarna i golfhallen. Allt nötande och letande efter den perfekta svingen och den sköna bollträffen. Vi ska inte glömma när vi tränade och tänkte på vad som skulle komma efter. Efter allt tränande.

Precis som vi i hallen står och tänker på efter tycker jag att vi ibland ska tänka på före när vi spelar på de gröna banorna. Tänka på att det är efter, efter alla timmar i hallen. Då kommer vi att uppskatta golfsäsongen ännu mer även de dagar allt inte känns perfekt.

Här är en bild från tiden före som jag kommer att tänka på som inspiration när vi väl når efter.

Årets första riktiga vårdag kom till min hemby idag. Klarblå himmel, strålande sol och sju grader varmt. Snön smälter undan fort nu. Slängde ett öga i tioårskalendern och kunde se att det idag för ett år sedan var minus tio grader och fortfarande ett tjockt snötäcke på terassen. Våren tycks komma tidigare i år. Skönt det, för nu vill jag ut på banan igen. Blir säkert till att vänta några veckor till, men eftersom jag slarvat tidigare är det nu hög tid att börja svingträningen. Därför gav jag mig av till golfhallen, eller i rättvisans namn kanske jag ska säga tennishallen. Rosvalla i Nyköping har avdelat en del av tennishallen för oss golfare. Varje gång jag är där slås jag av att det är så få som är där. Så också denna gång. Jag var ensam.

Svingade lite lugnt igenom de klubbor jag hade med mig bagen. Kändes bra, men efter att ha filmat svingen kunde jag konstatera att det kanske inte var så bra i alla fall. Samma fel som vanligt. Lite bättre än samma tid förra året, men svingfelet finns där. Tänk att det ska vara så svårt att ändra! Jag vet dessutom att det inte går att ändra svingen genom att köpa en ny klubba. Synd. Blir nog till att ta en lektion till innan banorna öppnar.

Det förra inlägget om Poulters headcover fick en kamrat att ge sig ut i cyberspace och leta efter andra annorlunda headcovers. Han visade mig utbudet på den här sidan.
Roliga, coola och häftiga. Skulle gärna styla min driver med någon av dem på bilderna nedan. Varför inte köpa några olika? Då skulle man kunna välja headcover efter humör.

Poluter. Golfaren som gärna syns. Han som klätt sig i rosa, brittiska flaggan och mycket annat, vad gör han för att synas ännu mer? Jo, sätter sig själv i bagen i form av en headcover. Coolt. Och den som vill ha en cool kille i bagen kan beställa en Poulter-kopia här.

I samband med dagens besök hos klubbmakaren passade jag också på att låta mäta skaftet på min Callaway X Fairway (19 grader) med standardskaftet Fujikura 64 i R-flex. Originalskaft kan det ju vara lite si och så med. Oftast är de mjukare än beteckningen anger. Så inte i det här fallet. Efter mätningen visade det sig var ett regularskaft enligt den skala klubbmakaren hade.

Jag mätte även upp skaftet i min Ping G5 hybrid. Också den med ett standardskaft; Ping TFC 100H, R-flex. Det skaftet visade sig inte alls vara ett regularskaft utan ett skaft med L-flex. Precis vad jag misstänkte. Förra gången jag var hos klubbmakaren passade jag på att fråga om han kunde hjälpa mig och kolla skaftet i hybriden för att upplevde att skaftet var känsligt om jag forcerade svingen. Jag ville gärna sprida bollarna med hybriden. Så nu åker skaftet ur. In åker något annat, till min sving bättre anpassat, skaft.

För att hitta rätt skaft till min hybrid testade jag en Sonartec hybrid. Jag har tidigare tyckt att klubbhuvudet sett lite klumpigt ut. Men det var tidigare det. Nu har jag testat är blev klart imponerad. Mycket skön träff. Dessutom gick den långt.

 

För några veckor sedan besökte jag klubbmakaren för att testa framför allt Cleveland HiBore XL. Ni som läst det inlägget kommer kanske ihåg att jag även provade KZGs driver GF4. Mycket skön klubba som jag kommenterade lyriskt. Jag fick då reda på att klubban skulle komma i en större, 460cc, modell; GF460. Nu har jag varit och provat den. Stegade in hos klubbmakaren med både förväntningar och bävan inför hur jag skulle uppleva klubban. Om det skulle visa sig att den gick betydligt längre än min Bang Bangster visste jag att det skulle vara svårt att låta bli att lägga en beställning. De dryga 4.000 kronorna till trots.

Efter ett tiotal slag kunde jag andas ut. Det blev ingen beställning. Jag fann inte alls samma känsla i GF460 som i den något mindre GF4. En del av känslan kanske går att hänföra till skaftet, men klubbhuvudet i GF4 kändes solidare och stabilare. Dessutom, och det var avgörande, jag fick inte ut mer längd av GF460 än jag fick av min Bangster. Och det kändes bra. Nu är det alltså testat och bevisat. Jag ska inte ha någon ny driver i bagen den här säsongen. I alla fall inte under försäsongen. För man vet ju aldrig.

Hybriderna har under de senaste åren funnit sin plats i amatörgolfarnas bagar. Nu börjar även proffsen se fördelarna med hybriderna. Under den gångna helgens Honda Classic användes totalt 109 hybrider av proffsen. Förra året användes under samma tävling 67 stycken. En ökning på 63 procent. Det talar sitt tydliga språk.

Lite anmärkningsvärt tycker jag det är att se vilket märke som dominerade bland de använda hybriderna. Adams stod nämligen för en fjärdedel av alla använda hybrider under tävlingen. Med tanke på hur lite Adams syns i reklamen i förhållande till t ex TaylorMade och Callaway så är det intressant, tycker jag. Kanske idé att se vad Adams har att erbjuda. I all fall för er som ännu inte stoppat en hybrid i bagen.

Nu börjar de svenska banorna att öppna. Golf.se rapporterade om igår om att skåneklubben Rönnebäck öppnat med ordinarie greener och fler klubbar lär följa så snart snön försvunnit och temperaturen nu krupit över nollan även på nätterna.

För er som glömt bort hur det var förra året kan jag berätta att det i min tioårskalender står att vi den 4 mars hade minus tio grader och snö och att samma notering finns från den 10 mars, dvs minus tio grader och snö. Vi hade snö kvar på vår baksida ända fram till den 14 april. Men det var förra året det. I år ser det annorlunda ut och Gripsholms GK meddelar att man i år, precis som flera andra år, siktar på att öppna den 1 april.

Visste du att det finns tio miljoner golfspelare i Japan? Att sedan "bara" två miljoner är medlem i en golfklubb, det är en helt annan sak. De som inte har möjligheten att vara med i någon klubb, de är glada ändå. De tar sina klubbor, åker till rangen eller sätter sig i parken och bara njuter. Njuter av att vara golfare och äga ett golfset.

Och dom som har möjligheten att vara medlem eller spela på en bana, dom kan mötas av bekvämligheter som vi i Sverige är ovana vid. Vad sägs om linbana och rullband...eller fotmassage efter avslutad runda.

Bloggaren Zol ger oss en inblick i golfens Japan i sitt blogginlägg som du hittar här.

Nu lanserar Callaway en egen butik på nätet. Kanske inte värt för oss svenskar att handla från då produkterna finns både i svenska butiker och svenska nätbutiker, men webbplatsen är ändå väl värd ett besök. Snygg och lättnavigerad (se och lär Dormy!). Adressen är http://shop.callawaygolf.com/. Vill du titta in, klicka här.

Häromdagen besökte jag Dormy. Hade vägarna förbi och hoppade såklart in. Inga köpintentioner. Nej, nej... Skulle bara titta lite. Nyheterna för säsongen håller som bäst på att fyllas på i hyllorna, men än saknas mycket. Framför allt tyckte jag att det saknades vårkollektionerna vad gäller kläder.

Nike Sumo2 fanns i alla fall att titta, klämma och känna på. Första intrycket var att det var stor. Större än jag trodde. Såg ut och kändes betydligt större än Callaways FT-i.

Klämde och kände även på Cobras Speed LD. Den var riktigt snygg! Men skaften. Hmm, utan att ha provslagit tror jag att det finns mer att önska där. Regularskaftet kändes riktigt, riktigt mjukt. Och stiffskaftet var i styvhet närmast att jämföra med regularskaftet i Nike Sumo2, med den skillnaden att det flexade högre upp. Men, som sagt, detta är första intrycket och utan att ens ha provsvingat.

Om det nu skulle visa sig att skaftet i Cobra är så mjukt som jag tror det är, kan det ändå vara en köpvärd klubba. Huvudet såg som sagt riktigt bra ut. Stort, men snyggt. Klubban kostar 2.995 kr. Låt klubbmakaren byta ut skaftet som passar just din sving och du får en riktigt snygg och säkert också bra driver för ca 4.500 kr, dvs 1.000 kr mindre än vad Callaway FT-i kostar utan skräddarsytt skaft.

Om jag köpte något på Dormy? Självklart. Blev en snygg Nike-tröja i färger som kommer att matcha min bag.

Benross startades 1997 och är idag ett av märkena i mellansegmentet på den brittiska marknaden för golfutrustning. Jag har fått ett önskemål i en kommentar på bloggen att skriva några rader om framför allt deras drivers.  Eftersom jag är en flitig läsare av brittiska golftidningar så har jag noterat att Benross ofta förekommer i testerna i dessa tidningar. Om deras produkter finns på den svenska marknaden är jag osäker på. Det skulle dock förvåna mig om de gör det. Deras klubbor ligger i en prisklass som placerar sig under de mer kända märkena på den svenska marknaden, men över de olika kedjornas egna klubbor som t ex Stadiums 4D och Dormys Open. Det är precis på samma sätt med ett annat brittiskt märke nämligen Progen. Deras klubbor går att hitta i svenska butiker. Om man har tur. Vill man köpa prisvärda klubbor och inte vill betala för märken som Callaway eller TaylorMade så är Progen och Benross bra alternativ.

För ett par år sedan letade jag med ljus och lykta efter Progens wedgar. De fick i test efter test mycket bra recensioner så jag tyckte de skulle passa bra i min bag. Under mitt letande pratade jag med en innehavare av en GolfStore-shop. Han menade att Progen säljer för dåligt för att det ska vara värt att köpa in dem till butik. De som vill köpa billigt köper kedjornas egna märken. De som är beredda att betala mer köper mer kända märken. Ingen vill köpa de där produkterna mitt emellan. Utom jag då. Och kanske också Magnus som önskade några rader om Benross.

Köper man t ex Benross så är jag övertygad om att man får bra klubbor till ett bra pris. Vad jag kan påminna mig så har deras produkter som oftast fått bra recensioner i testerna i de brittiska tidningarna. Ett exempel är deras billigaste driver V12+ som fick fyra av fem stjärnor i senaste testet i Todays Golfer. Klubban kostar i England motsvarande 1.400 kr (frakt och moms tillkommer) och har Aldila NVS som standardskaft. Klart prisvärt.

Vill man läsa recensioner av V12+ kan man göra det här: GolfMagic

Kallfors har precis släppt upp sin nya webbplats. En snygg webbplats med snygga bilder över en fin bana.

http://golf.kallfors.com/

FootJoy är lite som TaylorMade, det kommer nya modeller titt som tätt och de tar ut svängarna när det gäller teknik. Säsongens värstingsko är ReelFit med en ny form av snörning eller spännanordning. Om man nu kan kalla den ny. Jag har bestämt för mig att jag sett liknande varianter på slalompjäxor och det för många år sedan. Fast det behöver ju inte vara sämre för det. Pris: 2.295 kr.

För övrigt kan jag rekommendera FootJoy för er som inte provat.

Ännu ett golfminne. Samma resa. Spanien för ett antal år sedan. Den här bilden togs på första hålet under första rundan på en bana som nu fallit ur minnet. Häftigt hål. Minns dock att jag hade 110 meter kvar till green efter andra (eller var det tredje) slaget. Jag låg precis uppepå den sista avsatsen. 110 meter nedför. Det är en solklar pitchingwedge för mig. Borde i alla fall vara det. Denna gång räckte det dock inte. Landade kort på foregreen. Hur det nu gick till.

Denna runda spelade jag på Precept Lady. (Varför kommer jag nu kommer ihåg det...)

Den här bilden är tagen för ett antal år sedan i Spanien på Bonmont Golf strax utanför Barcelona. Hål 7 eller 8, par 5 med inspel över en ravin. Vackert hål och roligt att spela. Jag vill minnas att jag på första varvet slog ut med en spoon, TaylorMade med det gamla bubbelskaftet. Hade järn 9 in mot green över ravinen. Härligt med golfminnen, särskilt nu när temperaturen stiger och golfsuget likaså.

Det är problem med bloggen för tillfället. Det pågår en uppgradering av systemet och just nu går det inte att posta som det ska. Bloggen ser inte heller ut som den borde.

Håll ut. Bloggandet återupptas så snart som möjligt.

Nu har Callaway bekräftat att de har kontrakterat Els. Vilka klubbor han kommer att spela med återstår att komma fram till. Under pågående Johnnie Walker Classic har han sina Titleist-järn i bagen tillsammans med en Callaway FT-5 -driver med 8,5 grader.

Att Els var klar för Callaway har gått att läsa här tidigare, men att han kommer att spela med Callaway Hx Tour 56, det är en ny uppgift. Har ni inte provat Hx Tour 56 bör ni göra det. Är man beredd att betala vad den kostar så är det en mycket bra boll på alla sätt. Det tycker både Els, Mickelson och Mauritzson bara för att nämna några.

"Callaway Golf announced today that it has reached an agreement with PGA and European Tour player Ernie Els. Currently ranked No. 6 in the Official World Golf Rankings, Els is expected to begin his endorsement by playing the Hx Tour 56 Golf Ball, carrying a Callaway Golf bag and wearing a Callaway Golf logo on the sides and back of his cap. He will work with Callaway Golf in the coming weeks to determine the woods, wedges and putter that best suit his game."
(http://www.callawaygolf.com)