Golfers

I förra veckan fick jag en kommentar här på bloggen där jag kallades "mstar". Det är ett nick, eller alias, som jag använder på annat håll. För några som läser den här bloggen är det känt sedan länge att jag som kallar mig "Golfer" på bloggen skriver på ett golfrelaterat diskussionsforum under aliaset "mstar".

Eftersom "mstar" därför är en del av mitt golfliv tycker jag det är på sin plats att jag berättar historien bakom aliaset.


I verkliga livet och när jag inte bloggar går jag på gatan som en vanlig människa. Jag har ett utåtriktat jobb och har inget emot att stå i rampljuset, det är dessutom en del av mitt jobb. Min sambo tyckte för några år sedan att jag skulle ta ett steg längre. "Du borde bli filmstjärna", sa hon ömt en dag. Detta var en tid efter att hon föreslagit att jag skulle anmäla mig till Big Brother. (Hade jag spelat för mycket golf när det förslaget gavs, kan man undra?) Utåt avfärdade jag förslaget med ett skratt, men drömde i hemlighet mardrömmar om hur det skulle vara att bli inlåst i Huset. När sedan förslaget om att bli filmstjärna kom kände jag att det var dags. Dags att kliva in i det starka strålkastarljuset, starkare är rampljuset, och ta för sig av filmstjärnelivets glamour. Tänk att få bli en riktig moviestar. Och där föddes mitt alias "mstar" som i moviestar.

Sagt och gjort. Jag pinnade iväg på en casting för "vanliga" människor i min ålder. Redan där mötte glamouren. Vi bjöds på gratis drinkar (jucie!) och det var ett flertal yngre glada människor som pysslade om oss och såg till att vi fick... nummerlappar runt halsen. Sedan var Svenska Dagbladet där och gjorde ett reportage som blev stort uppslaget i tidningen. Jag syntes inte på bild, men jag var ju där. Jag såg reportern och fotografen. Det kändes speciellt. Ungefär som den där gången när jag åkte taxi till Rosenbad tillsammans med Ludmila Enqvist för att träffa Göran Persson. Den gången kunde man verkligen tala om att hamna i fokus. Jag hade nästan glömt hur det känns med alla dessa kameralinser riktade rakt mot mig...eller om det nu var Ludmila. Många var dom i alla fall. Säkert femton. Någon måste ju ha tagit kort även på mig.

Nåväl, det tog inte lång stund efter den där castingen förrän jag blev uppringd sent en torsdagskväll. Jag tackade ja direkt när jag fick erbjudandet. Rollen! Jag hade fått rollen! Den första. Steget var taget, nu skulle jag bli filmstjärna på riktigt. Det var snabba ryck. Redan fredag morgon skulle jag vara på plats i sminket, sedan filmning hela dagen centralt i Stockholm.

Slängde mig på telefon och ringde chefen för att höra om jag kunde vara ledig under fredagen. Samtalet utspelade sig ungefär så här:

Jag: Hej, det är jag.
Chefen: Hej, ringer du...
Jag: Ja, skulle jag kunna vara ledig i morgon? Jag styr om min tid lite så att ingen blir lidande. Är det okej?
Hon: Ja, det är det väl. Men vad ska du göra?
Jag: Jag ska spela in en film! Jag ska bli filmstjärna!
Hon: Filmstjärna!? Du ska väl inte sluta hos oss!?
Jag: Nej, nej. Det här är bara ett litet extraknäck (nåja...).
Hon: Jaha, okej då. Vad är det för film och vad har du fått för roll?
Jag: Det är en teveserie och jag ska vara...statist....som uteliggare (glamour!)
Hon: Hahaha...uteliggare!? Du!? Hahaha...

Jag kände verkligen att hon stöttade mitt beslut. Kändes bra för mig. Hon är bra chefen. Jag var tvungen att säga sanningen till henne. Någon stor roll var det inte frågan om den här första gången. Men att gestalta en uteliggare är inte lätt det. Det krävs talang, inlevelse och känsla.

Väl på plats dagen därpå fick jag dra på mig uteliggarkläderna. Där försvann glamouren! Så läbbigt skitiga kläder! På riktigt! Bara att knipa igen näsan och ta sig till sminket. Problem direkt. Hur skulle man lyckas göra en uteliggare av mig med bara en natts förberedelse? Skäggstubb hade jag visserligen, men inte så kraftig att den skulle synas i teve. Och håret, nyklippt på "dyra salongen". För att inte tala om den välpolerade flinten. Fick bli mössa på och resultatet blev trots allt ganska bra. Så pass bra att den gamla kurskamraten som gick förbi inspelningsplatsen inte kände igen mig. När vi under dagen satt i rännstenen (var fanns stolarna med namn på?) och väntade och väntade, då dök hon upp. Jag for upp och sprang fram för att kramas, så som jag brukar krama mina kompisar. Hon gillade inte det. Jag tror att det enda jag hörde henne säga var "usch!", innan hon på snabba fötter rusade sin väg utan att ens ha gratulerat till rollen.

Incidenten med kurskamraten tog jag inte så hårt på. Medaljer har ofta en baksida. Jag hade nu fått möta en. Man kan inte bli älskad av alla, hur framgångsrik man än är.

Inspelningen flöt bra. Ja, ganska bra i alla fall. Vi filmade två scener varav jag lyckades trycka mig in i bild i den ena. Vi gjorde sex tagningar utan att regissören var nöjd. Sedan när vi gjorde den sjunde kände jag mig lite varm i kläderna så jag tog för mig i scenen. Spelade ut, som vi brukar säga när vi filmar. Det blev kanonbra. Jag kände att scenen bara satt där. Jag hade visserligen tryckt till huvudrollsinnehavaren när jag försökte komma i bild, men vad tusan..."spela ut, spela ut..." var det enda jag hade i huvudet. Våga och vinn!

Det blev en åttonde tagning. Det visade sig att jag hade lyckats trycka till huvudrollsinnehavarens mikrofon så att den hade stängts av, då när jag tryckte mig förbi. Regissören blev förbaskad, kan man säga. Hade ljudteknikerna sjabblat!? Jag tyckte det kändes bäst att inte säga något om att jag "kanske" råkat trycka till den där mikrofonen. Kändes som det på något sätt inte var läge att ställa sig upp och säga "det var jag".

Scenen blev tagen och teveserien "Errol" kunde slutföras.

För min del var det då filmstjärnelivet började. Jag pratade med allt och alla om min filmdebut vilket gjorde att förväntningarna var höga när serien började sändas. Hela släkten, alla kompisar, grannar, arbetskamrater, ja nästan hela byn satt på helspänn när premiäravsnittet visades. Alla väntade förgäves. Det var inte i det avsnittet jag fanns med. Därför kom spänningen att bli olidlig påföljande vecka när nästa program sändes. Och visst. Där var jag med. I ungefär en sekund. Kanske två.

Två av kamraterna som satt och tittade stirrade på teverutan:
Kamrat 1: Var är han?
Kamrat 2: Där!
Kamrat 1: Var?
Kamrat 2: Du missade honom...

För mig var det i alla fall en högtidsstund där framför teven. Jag visste att nu skulle det lossna. Glamouren lurade runt hörnet. Jag skulle bli upptäckt! Därför satte jag mig ner och författade att brev till alla mina vänner och fans:

From: "[email protected]"
Reply-To: [email protected]
CC: [email protected]
Subject: Tack för allt stöd!
Date: Mon, 22 Sep 2003 22:43

Hello friends and fans!
Efter hårt arbete är jag äntligen aktuell på film. Och trots att det inte gått mer än någon timme sedan den omtalade scendebuten gjordes så finns det digitala bilder från filmen tillgängliga via Internet. Visst är det fantastiskt att det går så fort att bli rik och känd! Vi som jobbar med film vet dock att det inte alltid är en dans på rosor, Nej, det ska ni veta alla ni ?därute? som drömmer om en filmkarriär. Det är mycket slit. Vore det inte för all den uppskattning som jag och andra filmstjärnor i Sverige och världen känner från er fans så skulle vi inte fortsätta vårt hårda arbete. Det finns andra sätt att bli rik på. Men knappast roligare. Dessutom är pengar inte allt här i världen, att känna all den värme ni fans skänker och att få synas på världens TV-skärmar och biodukar, om det så bara är för några sekunder, det är också mycket värt. Så tack till alla er som stöttat mig i mitt arbete med Errol.

Ni som valt att prenumerera på detta nyhetsbrev kommer även i fortsättningen att få ta del av nyheter när det gäller min fortsatta filmkarriär.

Love u all!
Jonas
mstar

Detta mail skickas bara till er som valt att prenumerera på detta fan-mail. Vill du säga upp din prenumeration eller om du fått detta mail av misstag, vänligen svara på mailet och skriv "Unsubsribe" i ärendemeningen så tas du bort automatiskt.



Med i mailet fanns bildbeviset på min medverkan. Där uppe i vänstra hörnet syns jag. Precis bakom huvudrollsinnehavarna. Stort!

Vad har hänt sedan denna omtumlade tid då, kan man undra. Det är ju några år sedan. Jag har dragit mig tillbaka kan man säga. I alla fall tagit "timeout" när det gäller filmandet. Vem vet, kanske blir det comeback med buller och bång någon gång framöver. Är pengarna de rätta lovar jag att överväga att komma tillbaka till vita duken.