Golfers

I morse började jag lyssna på en podsändning från Golf Smarter som handlade om ett koncept som heter "15 Minute Golf". En amerikansk kille som kommit på att golf lärs ut på fel sätt. Låt folk svinga som dom svingar, då blir dom bättre. man behöver inte geta hur en sving fungerar för att lära sig spela golf, precis som man inte behöver förstå hur en klocka fungerar för att kunna avläsa tiden på den.

Jag måste säga att jag tröttnade på säljpratet. Jag orkade inte lyssna klart. Någonstans handlar det väl också om att jag tror på att det finns vissa grunder i golfen som man måste följa. Om man, som Joakim Grönhagen säger, ska ändra en rörelse som nötts felaktigt under tusentals svingar så ändrar man inte på den efter bara 15 minuter.

Eller gör man? I så fall får någon gärna berätta för mig hur.

Det är bara att läsa HÄR. Jag åker till Marlene så länge.

Jag har genom mina år som golfare tagit väldigt få lektioner. Grönt kort-kursens lektioner för 11 år sedan, sedan en kurs i Spanien och några strölektioner. Jag har varit nöjd med de lektioner jag fått, men det är svårt att ändra saker och ting. Joakim Grönhagen sa till mig för ett par år sedan när jag tog lektioner av honom att man inte ska förvänta sig att det går att ändra ett muskelminne som har nötts in med tusentals svingar under flera år efter bara en lektion. Det tar lång tid och mycket träning för att lyckas ändra svingen och fått bort eventuella svingfel.

Joakim var bra. Jag kan mycket väl tänka mig att ta hjälp av honom igen. Men om det är någon golftränare som får besök av mig i närtid så är det nog inte Joakim. Inte nu när man kan få hjälp av Marlene Hedblom, som blir headpro på Arlandastad i januari.


Foto lånat från golf.se

Jag gillar henne. Och hennes bror också för den delen. Jag har tidigare haft hjälp av en kvinnlig pro: Petra Lindström. Hon var riktigt bra, men har slutat som pro och finns nu på förbundet istället.

Jag tror faktiskt att jag hellre tar hjälp av en kvinnlig pro framför en manlig av någon anledning. Kanske ska jag kontakta Marlene. Jag behöver nog slipa lite på svingen till nästa säsong.

Läser på dn.se att snön ska börja falla över min del av världen på fredag. Är säsongen verkligen slut nu?
Hallå, jag är inte "färdiggolfad" för i år ännu!



Förra året har jag för mig att det gick en bit in i november innan snön kom på allvar och klubborna åkte in i vintervila. I år har jag inte räknat antalet spelade rundor, men förra året blev det 50 rundor. Jag gissar att det blivit något färre i år. Det gör att jag och Justin Timberlake har något tillsammans. Äntligen!



På tal om Justin, han har följt i Alice Coopers fotspår och nu ingått avtal med Callaway som ett av deras affischnamn. Justin spelar på hcp 6 och i hans bag finns följande:

Driver: FT-iQ
Trä 3: FT-i Squarewood
Hybrid (3H): FT Hybrid
Järn: FT
Wedgar: X-forged wedges
Boll: Tour i Series

"I enjoy every facet of the game", säger Justin. Jag har mer gemensam med Justin än jag trodde.

Callaways nya FT-iQ sägs vara inspirerad av linjerna hos sportbilar. Måhända kan det vara så att den nya Big Bertha-serien är inspirerad av en röd Barchetta.



Den förra röda Big Bertha-serien var ingen skönhet, men nu börjar det ta sig. Även om det är en bit kvar till den designmässiga toppnivån så är den röda färgen mycket snyggare än tidigare.

Undrar hur drivern låter. Som en Barchetta? Knappast. Med samma träffyta som Hyper X finns det risk för att den nya Big Bertha-drivern också är en riktig tinnitusframkallare.

Callaway Diablo kommer som driver, fairwaywood och hybrid. På bilden ser klubban väldigt stängd ut. "Obra" för mig.

De som hade spelat före mig i söndags var ena riktiga slöhögar. På vart och vartannat hål hade dom slarvat när dom satte i flaggan. Värst var det på första hålet där flaggan knappt satt kvar i koppen. Fler hålkanter var dessutom skadade till följd av slarvet. Så dåligt!


Kallfors niohålare, hål 1

Jag är tidsberoende. Jag kan knappt gå ett steg utan klocka på armen. Utom på semestern, för då upphör på något konstigt sätt tiden att betyda så mycket som den gör annars. Är tiden viktig är också klockan viktig. Lägga tusentals pengar på en enda klocka har jag lite svårt för även om det är ett av de få smycket vi män kan ikläda oss.

För två år sedan var jag på jakt efter en ny klocka som inte kostade lika mycket som en driver. Det slutade med att jag hittade två klockor som tillsammans var billigare än en ny driver. Nu är mina Callaway-klockor väl inkörda. De har fungerat "klockrent" såväl utanför banan till kostymen som på banan i ur och skur.


Kostymklocka


Golfklocka

Kanske är det nu dags att uppdatera klockkollektionen med en lite tuffare "mittemellanklocka" som kan funka bra till svarta jeans och kavaj.

Igår luftade jag min Bang-driver för första gången på länge. Senast den var ute ur garderoben slog jag två av säsongens längsta drivar. Ändå åkte den in i garderoben igen för jag tyckte inte att jag hade samma säkerhet från tee med den som jag har med min G10-driver.

Igår kunde jag dock inte klaga på vare sig längd eller rakhet. Drivarna satt fint hål efter hål. Visst tappade jag någon boll ut till höger och visst tryckte jag ut någon til vänster, men som oftast satt dom i mitten av fairway med samma längd eller längre jämfört med G10:an. Jag tror det har mycket med skaftet att göra. Det är bättre känsla och tryck i Bangens Fujikuraskaft än G10:an UST-skaft.

Eftersom jag var näst intill ensam på banan kunde jag slå så många bollar jag ville på varje hål. Oftast blev det två, men på några hål upp till sju bollar.

Så här såg det ut på ett av hålen. Sju bollar ut, fyra med samma längd och två något kortare men i samma riktning. Den sjunde tänkte jag sätta mittemellan och då blev det som det blev, jag tryckte ut den ut till vänster.

Jag gissar att fler av er som läser den här bloggen efter armhävningsinlägget blev inspirerade och tänker "det där ska jag också göra". För er kommer här en liten instruktionsfilm så att ni inte gör fel. I filmen finns även andra bra övningar som man kan göra hemma. Någon dag kanske jag också ska prova.


Klicka på bilden för att starta filmen.

När jag stod på rangen och värmde upp inför förra helgens runda kändes det så bra. Så mjukt! Så harmoniskt! Så enkelt! Ute på banan var det inte lika mjukt, då var jag tillbaka i "normal form".

Efter rundan kom jag att prata svingteknik med mina spelkamrater. Fick då veta att Anette hade stått och tittat på mig på rangen och slagits av att det såg så bra ut. Hon trodde att jag sänkt mitt handicap rejält sedan vi spelade senast. Hon hade sedan noterat att jag spelade helt annorlunda på banan. Hennes man Jonas fyllde i och sa att jag provsvingar så snyggt och rätt, men sedan svingar jag med armarna när jag ska slå på bollen.

Det är inte så ofta jag får svingtips. Jag har dock fått det av Jonas en gång tidigare och det var för ett drygt år sedan. Den gången gällde det min puttning och mitt puttinggrepp. Jag lyssnade på vad han sa och har sedan dess bara puttat bättre och bättre (inte minst idag med den nya, blåa puttern!).

Ute på banan idag försökte jag tänka på vad Jonas och Anette förmedlade förra helgen.
Och jag svingade så bra! Riktigt flow! Hoppas det håller i sig så, precis som puttingtipsen gjort.


Trots bra spel och puttning missade jag denna birdieputt.

Dagen började med höststädning i området där jag bor. Uppe med tuppen och ut med krattan. Krattade och packade löv i säckar som jag sedan bar på ryggen till komposten. Säck efter säck. Skönt att få jobba med kroppen och inte bara med knoppen som jag gör i veckorna.

Efter den genomköraren bar det av till golfbanan. Hade andra åtaganden också idag så jag hann bara med nio hål.

För att krydda rundan lite extra bestämde jag mig för att göra armhävningar på tee inför varje utslag...


...NOT, det där sista var inte sant och bilden ljuger, men visst ser det lite häftigt ut. Armhävningar på knogarna inför varje utslag. Nu var det ju inte så. För mig räckte det med att stå i denna ställning i de tio sekunder som kamerans självutlösare tog på sig, sedan var jag mör i armarna.

Däremot finns det dom som klarar av en sådan här övning. Visst är det en galen idé, men samtidigt kul och imponerande. 320 armhävningar under en golfrunda.
Gör om det den som törs och orkar!

Läs om påhittet och följderna av det HÄR och HÄR.

Inte hem till mig, men väl ut på marknaden. I alla fall säger ryktet det. Hittade dessa på http://www.isailfull.com.
Heter MX700.



Fairwaywoods


Driver

Jag har nu läst ut Tom Wishons bok "The search for the perfect driver". Det finns mycket att säga om den och det kommer jag nog att göra framöver här på bloggen. Om jag orkar.

När jag läste de sista sidorna på tåget i morse slog det mig att jag söker efter den perfekta whiskyn på samma sätt som jag söker efter den perfekta whiskyn.

I garderoben står förnärvarande fyra drivers. Under säsongen har jag sålt en och köpt två. Nu finns funderingar på att investera i ytterligare en. Eller om jag ska nöja mig med att byta skaft i min Ping G10-driver. Vi får se.

I whiskyförrådet står ju nu 14 olika whisky, varav 13 är maltwhisky. Utan att ha räknat kronor och ören tror jag faktiskt att det relativt nuvunna maltwhiskyintresset under det senaste året kostat mer än mina "driveraffärer".

Idag har jag tillsammans med min whiskykamrat inhandlat en BenRiach 10 yo. Normalt brukar vi köpa olika sorter på varsitt håll, men nu har vi alltså gått ihop om en flaska. Det är ju smart, för då räcker pengarna till flera olika sorter. In search of the perfect whisky...



Jag gissar att det inte går att hitta den perfekta whiskyn, precis på samma sätt som det inte går att hitta den perfekta drivern. Men. Efter att ha läst Tom Wishons böcker och bombarderats med hans budskap om customfitting (och det i en djupare betydelse än att prova några olika drivers på rangen eller i simulatorn) känner jag mig nästan lurad av golfindustrin som varje år säger sig göra bättre och bättre drivers. Om jag inte fattat det tidigare så är det inprätat nu. Begränsningarna för vad som är möjligt är begränsade. Utvecklingen ligger mer i att anpassa klubborna efter spelaren  än att hitta på nya tekniska innovationer.

Wishon går hårt åt de stora företagen som säljer "one-driver-fits-all" och belägger sin tes med mängder av tekniska beskrivningar av hur golfsvingen fungerar och vilka krav det ställer på utrustningen vad gäller klubbhuvud, skaft och grepp. Tänk att det finns så mycket att veta! Mycket intressant.

Men faktiskt är det också så att det nästan blir för mycket av det goda. Med så mycket att veta, så mycket att ta hänsyn till, och så mycket att skräddarsy efter, måste ju risken för att det blir "fel" någonstans vara stora. Frågan är bara om den risken är större än den om man "köper från hyllan" i tron om att "one-driver-fits all".

Knappt har säsongen 2008 avslutats förrän förberedelserna inför 2009 drar igång. Idag fick jag inbjudan till den årliga golfresan och tävlingen UTE International.

Precis som 2008 går UTE International 2009 av stapeln i Lissabon med spel på Quinta da Marinha, Oitavos och Estoril. Bilder från årets tävling hittar man i ett flertal inlägg i kategorin Golfresor HÄR.



25 januari bär det av. Knappt tre månader dit. Tre månader att träna på gymet, tre månader att hålla uppe konditionen och tre månader för att köpa och spela in mig på en ny driver. Jag borde hinna.

Så har den då anlänt, den nya puttern. Den blå fina som snyggt kommer att matcha den blå färgen på mina Mizuno järn, dess skaft och headcovern på hybriden. Hoppas den kommer att putta lika bra som den röda.

Thank you Jonathan.





You have to sleep well to play well.

På våren och hösten hör man ofta sägas att bollarna flyger kortare när det är kallt. Det är bara sant i viss mån. Att slaglängden inte är densamma som under en vacker högsommardag, det har vi väl alla upplevt. Att det bara till viss del beror på temperaturen, det har få golfare koll på.

Ämnet har nyligen diskuterats på golf.se/forum. Enligt en av skribenterna är det såhär enligt PGA of Americas lärarhandledning:

En golfboll flyger...
...2 procent mer eller mindre för varje 1 mil per timme av vindkraft i endera riktningen
...upp till 5 procent mer eller mindre för varje 10 meter över eller under havsytan (ifrågasätts på forumet)
...upp till 3 procent mer eller mindre för varje 5 procents skillnad i relativ fuktighet över eller under 70 procent
...upp till 16 procent mer eller mindre beroende på lutning och typ av landningsområde
...upp till 8 procent mer eller mindre beroende på vilken typ av golfboll används
...1 procent mer eller mindre för varje grad i temperatur över eller under 12,8 grader C.

Kändes ganska krångligt, det där, eller hur? Enklare att säga att bollen flyger kortare när det är kallt och i det räkna in luftfuktighetens påverkan. Dessutom ska man inte glömma att banan ofta är våt och fuktig under vår och höst, vilket i sin tur minskar möjligheterna till rull. Jag gissar att det är där man tappar mest längd, i alla fall med drivern.

Det framgår ovan att längden påverkas upp till 8 procent av bollen. Det beror på att det i kyligt väder är svårare att komprimera bollen. Därför bör de flesta av oss amatörer använda en mjuk s k lågkompressionsboll när det är kallt. Min favorit just nu är Srixon Softfeel (2008).

Den frågan fick jag idag. Kanske fler som undrar. Jag ger er statistik från lite olika håll. Sanningen ligger väl någonstans i dessa siffror.

Den senaste veckan har jag enligt Google Analytics haft 873 besök gjorda av 473 unika besökare.

Enligt bloggens egen statistikverktyg så är antalet besök under samma period 768.

Och enligt Bloggparaden har jag senaste veckan haft 755 besök och enligt Bloggtoppen 896 besökare.

Då förstår ni ungefär hur många andra som läser. Känns kul att det så många som varje dag och varje vecka hittar hit.
Tack till er alla.

Jag missade green som så många gånger förr på Kallfors hål 5. Bollen rullade ner till höger om green och gav mig en knepig vinkel in mot flaggan.

Slog en 56-graders wedge som landade till vänster om stenen, aningen för kort för att rulla in på green. Puttade från greenkant och missade parputten med två centimeter. Som så många gånger förr.

Idag har jag spelat vad som kanske var säsongens sista 18-hålsrunda. Inte nog med det, det var dessutom en av säsongens trevligaste. Tack Anette, Jonas och Andreas för en rolig dag på banan. Särskilt tack till bloggläsaren Andreas som mailade och föreslog spel på vår gemensamma hemmabana Kallfors. Kul att ha klubbkamrater som följer bloggen. Kanske finns det fler klubbkamrater som läser?


Andreas i fairwaybunkern på hål 5

Skrev i ett tidigare inlägg att jag fyndat ytterligare ett Trion:z-armband, men att färgerna inte passade riktigt till mina kostymer. Vad göra? Jo, köpa nya kläder såklart. Rosa Trion:z-band kräver rosa skjorta. Sagt och gjort.


Notera manchettknappen. Som av en händelse en golfbag.

Jag har ni börjat läsa lite i båda de inköpta böckerna av Tom Wishon. Facinerande och intressanta. Under min resa till jobbet i morse läste jag om loft. Ofta hör man att dagens drivers går längst om man träffar högt upp på träffytan och just därför ska man pegga högt. Tittar man på en drivers träffyta så är den välvd, både från tå till häl och från sula till topp. Den buktar liksom ut på mitten. Det gör att de flesta drivers (inte Wishons egna såklart) har olika loft över träffytan. En driver som i sweetspot har ett loft på 11 grader, kan ha 8 graders loft om man träffar långt ner på träffytan och 14 graders loft om man träffar högre upp.

Wishon hävdar att de flesta spelare har för lite loft på sin driver. Enligt hans tabeller ska en spelare som träffar bollen rakt bakifrån (dvs inte brant ner på bollen och inte i en uppåtgående rörelse) med en klubbhastighet på 80 mph ha 15 graders loft och en spelare med 90 mph sving ha 13 graders loft för att få mest längd.

Har man fel loft på sin driver kan man få ut mer längd genom att pegga högt och träffa högt upp på träffytan. Man skulle dock vinna ännu mer längd på att ha rätt loft på drivern och träffa sweetspot. Låter vettigt.

När man sedan gör en svinganalys måste man titta på hur spelaren verkligen träffar bollen. Har man en sving som träffar bollen i en uppåtgående rörelse kan det betyda att man kan gå ner i loft. Följaktligen kan en spelare som går brant ner på bollen behöva ännu mer loft än vad som framgår av Wishons tabeller.

Inte nog med detta, det finns en massa andra parametrar att ta hänsyn till för att hitta den "rätta" drivern, men så långt har jag inte kommit i boken.

Jo, en sak till har jag hunnit läsa om. Han avfärdar myten om att det är bättre med ett 460 cc stort klubbhuvud framför ett som är mindre (ner till 350 cc). Och hur det hänger ihop, det är en lång historia.

För 20 år sedan, 1988, firades New Sweden-jubileet till minne av att det var 350 år sedan de första svenskarna landsteg i Delaware på USA:s östkust. Från Sverige reste kungen och drottningen tillsammans med Arméns musikpluton för att bidra till firandet. I den delegation ingick jag. Jag ansvarade för mediakontakterna och dokumentation av resan samt förärades också uppdraget att styra delegationschefens bil. Bl a skjutsade jag honom genom New York. Tanken var att jag skulle hänga på längst bak i kungen och drottningens kortege. De tuffa motorcykelpoliserna sa till mig "just follow us" och drog sedan iväg i 55 mph på Manhattans gator. Jag tror jag var med ett kvarter, sedan "fegade jag ur" eller sett ur mitt perspektiv tog jag mitt förnuft till fånga och körde bilen på min egen nivå. 90-100 km/tim på Manhattan är inte att leka med kan jag lova.

Resan i samband med New Sweden-jubileet tog oss över hela USA under de fem veckor turnén pågick. Vi bodde ibland på hyfsade hotell, ibland på hotell med råttor springande över fötterna i sängen (helt sant, jag hade t o m påhälsning i necessären) och ibland på militära förläggningar.

När resan nådde Chicago checkade vi in på personalhotellet på en flygbas. När jag fick min nyckel tyckte jag att soldaterna som gav mig nyckeln tittade konstigt på mig, den unga kaptenen från Sverige. Väl på rummet insåg jag att jag fått en svit med två rum, teve, video, soffgrupp och gott om utrymme. Ute i korridoren mötte jag senare min chef majoren som var strålande glad. Han hade fått en svit, berättade han stolt. Kul för dig, sa jag, utan att nämna med ett ord att jag också fått en svit. Jag lät honom visa sin lilla, lilla svit innan vi styrde stegen mot min. Gissa om han tappade hakan när han fick se min jättesvit. Så kan det gå när man inte har koll på svenska arméns gradbeteckningar, vilket dom inte hade haft på flygbasen.

Vad har då denna historia med golf att göra? Jo, med under denna resa fanns Egon Kjerrman. Egon spelade golf, vilket inte jag gjorde på den tiden. Jag följde ändå med honom när han köpte ett golfset. När vi nådde flygbasen i Chichago luftade han sina golfklubbor på gräsmattan bakom hotellet. (Använda klubbor betalar man nämligen ingen moms och tullavgift för). Och gräsmattan, den låg väldigt nära vakten och infarten till flygbasen. Där stämde jag en kväll träff med en kompis som jag hade nöjet lära känna i Jönköping hösten 1983. Hon bodde på den tiden i Chicago och kände omgivningarna. Hon styrde bilen mot en av de lokala barerna, en s k blue collar bar, dvs en bar för grovarbetare. Varje gång jag hör den HÄR låten tänker jag på den där kvällen på baren. (CD:n med den inspelningen köpte jag för övrigt i en skivbutik i T-baneplan på WTC i New York. Också ett minne.)

Och på tal om blue, jag valde den blå puttern. Den är nu på väg till Sverige, min nya Pinfire Freedom-CS putter. Den kommer inte att göra mig till en blue collar man, men förhoppningsvis kommer den att bidra till fortsatt bra puttning kommande säsong.

När den här bloggen var ny skrev jag under en tid mycket om Trion:z armband och den nytta jag tror mig ha av det för att hålla mina problem med tennis- och golfarmbåge borta. Vetenskapligt bevisat eller placeboeffekt? Tja, vem vet? Spelar det någon roll?

Förra helgen när jag spelade fick jag åter igen känning av min vänstra armbåge. De påföljande tre dagarna bar jag mitt Trion:z-armband dag som natt och besvären försvann. Om det berodde på armbandets effekt, vila eller något annat låter jag vara osagt. Bättre blev det och det räcker för mig.

Normalpris på ett Trion:z-armband är 249 kr. Igår sprang jag in på Eurogolfs konkursutförsäljning och köpte ytterligare ett armband. För 20 kr. Hyfsad rabatt, eller hur? Bara ett krux, färgkombinationen är inte helt lyckad. Matchar inte riktigt mina kostymer. På golfbanan är det väl okej, men till vardags tror jag bandet får ligga hemma. Eller kanske sitta runt fotleden.

Beställningen är tänkt att läggas ikväll. Frågan är bara vilken färg jag ska köpa.

Guld eller blå?



Jag har ju en röd sedan tidigare. Tanken är att den röda ska få en kompis i annan färg. (Visst är det en bra idé?)

Då har böckerna landat. Ska läsas, för nu är snart säsongen över och dags att börja sukta efter ny driver.

Om ni följer rekommendationen att göra ett besök på Mackmyra whiskydestilleri tycker jag ni ska kombinera det besöket med spel på Högbo GK. En 27-hålsanläggning strax norr om Sandviken. Denna gång fanns det inte inplanerat något golfspel för min del, men en sväng bort till golfklubben hann jag med.


Gissar att detta är 9:e green

Och bo, det ska ni göra på Högbo Brukshotell. Bra på alla sätt och vis. Dessutom så nära (600 meter) att man kan gå från hotellet till banan. Jag gav hotellet högsta betyg i den lilla enkäten på hotellrummet med det lilla tillägget att det borde ha funnits fler tevekanaler. Saknade såklart Viasat Golf. Nu var det väl inte direkt läge att titta på teve under vårt besök, men nästa gång kanske det är det.


Framför hotellet finns en puttinggreen. För dagen hålpipad.

Om man styr kosan mot Gävle och Mackmyra kan man spela golf på en pay and play-bana som heter Mackmyra Golf. Men det ska man inte göra i första hand. Man ska istället ska besöka whiskydestilleriet. Det gjorde jag igår.



Världens nordligaste whiskydestilleri och Sveriges enda. Vi fick under två timmar en introduktion i tillverkningstekniken, historien bakom Mackmyra whiskyn, besöka det lilla destilleriet och sist men inte minst prova deras whisky under mycket trevliga former.



Är man det minsta intyresserad av whisky rekommenderar jag verkligen ett besök på Mackmyra whiskydestilleri, eller som det lokala taxibolaget kallar det: whiskyfabriken.

Jag knallade på i bra takt i eftermiddags. Inte en kotte på banan. Jo, jag såg en rödklädd spelare framför mig de första hålen, men sedan försvann hann. Efter några hål dök han upp igen. Bakom mig! Fråga mig inte hur det gick till för jag har ingen aning. Jag är i alla fall säker på att jag inte klev över honom.

På 14:e hålet gick jag ikapp en treboll som inte hade samma tempo som jag, om man säger så. Det blev lite väntan. På 17:e hålet tog jag mig därför tid att fotografera lite efter att ha slagit ut min två bollar. Fipplade med kamerainställningarna stående invid greener innan jag tog fram puttern. Efter en stund hörde jag hur någon visslar lite försiktigt från tee. Den rödklädde spelaren. Jag trodde jag hade sprungit ifrån honom, men nu dök han alltså upp igen. Jag vet inte hur han reagerade på att jag fotograferade och stoppade upp honom istället för att spela. Hade det varit jag som stått på tee hade jag blivit lite småirriterad.

En bra bild blev det väl i alla fall?


Mörkerfotografering. 800 ISO.

Attan vad det var nära. Jag spelade 18 snabba hål under sen eftermiddag idag. På Kallfors 7:e slog jag på en hybrid rakt mot flaggan. Den landade strax före hål, slog i hålkant och rundade flaggan. Så himla nära. Pustade ut efteråt. Jag har ju gjort en hio en gång tidigare och precis som idag var jag ensam, så det blev ingen officiell hio. Hade det blivit en hio till nu känns det som om mina chanser att lyckas med en "riktig" hio minskat väsentligt.

Jag har nämnt Bridgestone B330-RX Tour ett par gånger tidigare här på bloggen. Sedan förra gången har jag hunnit spela några hål till med den och jag gillar den verkligen. Trots kyligt väder tycker jag mig ha fått ut bra längd, dvs ungefär som mjukisbollarna Srixon Soft Feel och Nike Power Soft. Framför allt gillar jag bollbanan som jag upplever som hög och stabil i vinden. Dessutom spinner den som en tourboll ska runt greenerna, vilket är kul. Om jag sedan behöver det är en annan sak.

När bollen lanserades i USA sa det bara swisch i hyllorna så försvann den. Bollen har tydligen snabbt blivit mycket efterfrågad. Ska bli spännande att se om den får samma genomslag och uppmärksamhet i vår då det är dags för svenska golfare att köpa på sig bollar inför säsongen.

HÄR kan man läsa en artikel om bollen och uppmärksamheten den fått i USA.


"100 dozen sold in 40 minutes."
"A whole lot better than NXT Tour."

Eurogolf City Store på Jakobsbergsgatan i Stockholm har gått i konkurs och har nu stor utförsäljning. Nja, stor och stor vet jag förresten inte. Det var mycket folk där i samband med mitt besök under lunchen, men det var ganska tomt i hyllorna. Vill man fynda ska man skynda sig dit. Halva priset på Yes!- och Odyssey-putters är helt okej. Några Cobra-drivers, några Nike och några få Callaway. 50 procent på bollar, men inga tourbollar. Kläder fanns det dock ganska mycket av till halva priset.

Om jag handlade något? Nej. Höll i en Callaway trä 5:a, men kom fram till att jag inte behövde en till.

Nu är den här. Scotty Cameron har tänkt till och skapat den nya generationens markeringsknapp. Med hjälp av denna ska du kunna rikta in bollen mot hålet och sänka fler puttar. Tror vi på detta? Nja, inte jag. I alla fall inte än.



Läs mer här.

Golf World listar i sitt senaste nummer (november 2008) de 100 bästa golfbanorna i Storbritannien och Irland. Intressant läsning och vackra bilder. Listan har funnits sedan1982 i lite olika former, men vartannat år sedan 1994 har de 100 bästa banorna listats.

Överst på tronen för andra året i rad hittar man Turnberry Ailsa, banan där 2009 års British Open går av stapeln.



Läs mer om banan här och här.

I övrigt finns på listan tre av de fem banor jag spelade under min vecka i Skottland, nämligen St Andrews Old (4:e plats), Kingsbarns (12) och Prestwick (34). Ut från listan åkte i år St Andrews New, som jag också spelat.

Efter att ha läst Peters kommentar till mina drivertankar blev jag inspirerad att läsa lite av klubbmakargurun Tom Wishons funderingar. Därför har jag nu beställt följande böcker från Adlibris:





Och...
Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också.
Jag kan flyga jag är inte rädd. Jag kan flyga jag är inte rädd.

Innan vädret gjorde fotografering mer eller mindre omöjligt under gårdagens runda hann jag fånga denna bild på hål 4 på Kallfors niohålare. Jag har tidigare publicerat bilder från just det hålet, men då var det både annat väder och annan årstid. De bilderna finns HÄR.

Då är det bara att bita ihop och klä på sig ändamålsenligt innan man ger sig ut. Det blev två timmar på Kallfors "niohålare". Regn och rusk, men skönt att komma ut.

Min regnjacka från Cross fick sig en riktig duvning och klarade testet med bravur. Däremot fick regnbyxorna från Peak Performance underkänt. Precis som jag kunde konstatera under resan till Skottland så läcker byxorna in genom framfickorna. Det blir till att investera i nya inför kommande säsong.

En av Kallfors sponsorer är företaget H2O. Det kändes passande en dag som denna när regnet vräker ner. Försökte ta en bild i ovädret. Det syns inte på bilden, men det står H2O på flaggan.

Säsongen lider mot sitt slut och tankarna inför den kommande har börjat snurra. Kanske läge för en ny driver? Igen.

Jag har alltid trott att jag ska hitta "the holy grail", klubban som ska revolutionera mitt driverspel. Så har det dock aldrig varit. Jag har läst om folk som efter drivertester ökat sina längder med 30, kanske 40 meter. Jag betvivlar att det går att åstadkomma sådana markanta skillnader om man jämför drivers tillverkade under de senaste fem åren under förutsättning att drivern är någorlunda anpassad efter spelaren.

Jag bytte i början av säsongen från en Ping G5-driver till en Ping G10. G5-drivern var köpt begagnad och var helt standard. G10:an var "customfittad" efter min sving. I svinganalysen fanns en liten skillnad i värden, men på banan har jag inte märkt någon skillnad alls. Jag har under säsongen t o m saknat min gamla G5:a som jag sålde på tok för fort (och för billigt).

G5:an hade Pings standardlängd på skaftet. G10:an är kortad med en halv tum för ökad säkerhet från tee. Kanske var G5:an lite längre tack vare ett lite längre skaft, kanske är G10:an lite rakare tack vare kortare skaft. På banan, med en sving som inte är helt stabil blir skillnaden i det närmaste obefintlig i genomsnitt. Har man en konstant sving och får välja mellan "längre" och "rakare" är det kloka valet "rakare". Att ligga en meter ut i ruffen stjäl mer längd från andraslaget än man vinner efter en marginellt (2-8 meter?) längre drive.

Jag har under säsongen också köpt en driver av Golfstores eget märke. Den kostade dryga tusenlappen. På banan är skillnaderna små sett till resultat jämfört med min G10:a. Skaften på G10:an är stabilare vilket gör att den drivern är säkrare, men längden är ungefär densamma.

Val av ny driver handlar om fler saker än bara längd och rakhet. Det handlar mycket om utseende, känsla och ljud också. Och av de skälen finns det egentligen anledning att byta oftare än om man bara ser till "outputen". Därför blir det nog en ny driver 2009. Kanske en Ping Rapture 2. Kanske en Cleveland, deras nya modell Launcher är svart och röd, precis som KZG:s senaste skapelse Q-driver. Kanske blir det en sådan. Eller så blir det en billigare variant med ett bra skaft.

Inte alltför långt kvar till jul. Det kan vara dags att beställa julklappar redan nu, i alla fall om man vill ha del av de riktiga russinen i julklappskakan. Hittade ett jättebratips på Patricias blogg. Hon visste inte vilken välgärning hon gjorde när hon fångade upp den där pressreleasen och skrev om denna fantastiska kreation från Mio Destino. Tack.

Min sambo kommer att bli så överraskad. Hoppas också hon blir glad. Jag är det redan.

Senaste jag spelade Kallfors var greenerna såphala. Troligen var dom lite långsammare idag, eller inte. Jag tror inte att vi lever i samma värld, jag och de som idag spelade första rundan i finalen av SAS Masters Tour.



Hur som helst, en ruggigt stark öppning med -7. Inget fel på vare sig -6 eller -5 heller. Det är faktiskt så att jag undrar hur dom satt upp banan idag. Det är lite väl låga scorer, tycker jag. Man ska ju betänka att banan säkert var våt efter de senaste dagarnas regn och dessutom har det väl bara varit dryga 10 grader idag vilket säker stal några meter. Det kan ju vara så också att herrarna i toppen spelat ruskigt, ruskigt bra. Vi får se i morgon. Kanske spelades banan kort idag och kanske var det snälla pinnplaceringar.

Damernas scorer var mer normala. Där leder man på -2 och det känns helt okej.