Golfers

Om jag skulle göra som Shaun Micheel och hylla mina rockhjältar på min golfbag så finns det många hjältar genom åren att välja mellan. I första hand skulle jag välja ett band med en symbol och inte ett namn. Det tycker jag skulle vara snyggast.

Överst på listan över rockhjältar som skulle platsa på min golfbag står Dream Theater. Det amerikanska progressiva hårdrockbandet som jag upptäckte för ett antal år sedan och som numera spelas väldigt, väldigt flitigt i min iPod eller i bilen eller i datorn på jobbet. Eller hemma när så är möjligt. Det finns andra att ta hänsyn till hemma och Dream Theater är ingen lättlyssnad musik. Här är deras så kallade majesty symbol som väl skulle pryda min bag:



I andra hand, eller på en annan bag, skulle jag välja nedanstående symbol. Det är Rush så kallade starman logo som först dök upp i samband med deras skiva 2112 som släpptes 1976. I samband med turnén som följde på den skivan såg jag dem på Göta Lejon i Stockholm. En stor händelse i mitt liv. Rush har precis släppt sitt 30:e album, med samlingsskivorna inräknade.



I tredje hand, bland rockhjältar med symboler, kommer den tyska gitarristen Axel Rudi Pell. Här pratar vi rak hårdrock med sina rötter i 70- och 80-talet. Axel är för övrigt en stor fan av Ritche Blackmore. Jag upptäckte Axel i en taxi på väg mellan Södertälje och Gnesta för ungeför sex år sedan. Taxichauffören spelade på diskret nivå en av hans plattor i sin cd. Jag tycker dock att Axel tappat lite i lyskraft under de senaste plattorna.



Den första namnlogotypen jag skulle välja är min tonårstids största rockhjältar nämligen Genesis. Efter flera vilade år har bandet nu återuppstått och gör en Europa-turné i sommar. Vi har biljetter. Jag har sett dem en gång tidigare i den sentida sammansättningen med Phil Collins, Tony Banks och Mike Rutherford. Det var 1982 på hösten. Jag hade precis börjat på reservofficersutbildningen i Umeå. Konserten ägde rum en söndag och på måndagen skulle vi bege oss till fjällen på övning. Därför fick jag nobben när jag sökte permission. Inte mycket att göra åt. Bara att se till att inställa sig. Det innebar att jag var tvungen att lämna konserten mitt under "Suppers Ready" och ta en väntande taxi för att åka från Johanneshovs Isstadion (som det hette då) till Bromma flygplats. Konserten inklusive taxiresa kostade mig då, 1982, fem kronor per minut.
Den symbol jag skulle välja är den som användes första gången på skivanThe Lamp Lies Down On Broadway, som kom 1974.



I andra hand bland namnlogotyper, eller på den femte bagen, skulle jag välja Saga. Det kanadensiska progressiva rockbandet som nu, efter 30 år, går mot avslut på karriären tillsammans. I höst lämnar förgrundsfiguren Michael Sadler gruppen och tidigare har trummisen Steve Negus lämnat. Två så tunga avhopp kommer inte Saga att klara. Jag har sett dem live minst sex gånger genom åren.



I tredjehand bland namnlogotyperna, eller på den sjätte bagen, väljer jag Styx. Också ett band som lever fortfarande, men som i mina ögon helt lämnat glansdagarna bakom sig efter det att Dennis De Young med buller och bång lämnade bandet för några år sedan. 1981 såg jag dem under deras Paradise Theater-turné. Jag åkte tåg från Eskilstuna till Göteborg, såg konserten och åkte tillbaka till Eskilstuna under natten. Ingen av kamraterna var så inbiten fan som jag så jag fick resa på egen hand.



På den sjunde bagen skulle, eller på någon av de tidigare, skulle jag välja Thin Lizzy. Bandet som hade sin storhetstid på 70-talet under ledning av den karismatiske Phil Lynott. 1982 hamnade jag bredvid honom på tåget från Stockholm till Eskilstuna. Det tog fram till Södertälje innan jag tog mig mod och fråga om han var Phil Lynott. Han var på väg till Eskilstuna för att möta ett Eskilstuna-band som hette Nice and easy. Väl framme i Eskilstuna mötte min mamma. Phil och jag skjutsade hem henne. Jag bjöd på äppeljuice i föräldrarnas radhus och han blickade ut över åkrarna och sa "hit vill jag ta min familj". Efter att ha klinkat lite på min gitarr och skrivit autograf på ett skivomslag (synd att förstöra det tyckte han) åkte vi till Balsta där Nice and easy hade sin replokal. Där var det tomt så det blev restaurangbesök istället.

Efter restaurangbesöket hjälpte jag honom att checka in på Hotell Smeden och bestämde att vi skulle mötas där dagen därpå. Sedan tappade vi bort varandra. Han fick kontakt med bandet och vart dom tog vägen därefter vet jag inte.

Detta var på våren. Under hösten fanns jag, som tidigare nämts, i Umeå. En dag kom en av kompisarna in på luckan och sa "det är en kille i telefon som pratar engelska och som vill prata med dig". Det var Phil som ringt mina föräldrar och av dem fått numret till luckan. Han ringde för att erbjuda mig biljetter till den solokonsert han skulle göra i Göteborg senare under hösten. Jag gick på konserten, men hade tyvärr inte möjlighet att träffa honom igen. Han sa, när jag pratade med honom på telefon, att han inte kunde ses i samband med besöket i Göteborg. Jag tror att det berodde på att den Phil jag mött inte var den knarkande rockstjärnan utan människan Phil och under konserten i Göteborg var han uppenbart påverkad och det var troligen inte en sida han ville visa.

Phil Lynott lämnade tragiskt nog jordelivet på tok för tidigt redan 1986. Hans namn lever dock kvar som ett av rockens stora. Thin Lizzy lever också, men i mina ögon mer som ett coverband över ett av de bästa rockbanden i historien. Jag har sett dem live och dom låter bra, men det är såklart inte Thin Lizzy "på riktigt" utan Phil.



Sju bagar blev det. Undrar om jag ens har så många. Måste tänka...nej, jag har faktiskt bara sex bagar. Varför har man sex golfbagar när man bara använder tre? Eller två.