Golfers

Det fanns en tid i mitt liv då golfen över huvudtaget inte existerade i mitt medvetande. Där fanns en massa andra intressen såklart. Löpning var ett av dessa, som jag skrivit några rader om tidigare. Musik var ett annat och det har också fått utrymme här på bloggen. I samband med den utförliga berättelsen om starten (och slutet?) på min skådespelarkarriär nämnde jag i en kommentar att jag även haft drömmar om ett rockstjärneliv. Jodå, det är sant det också.

Igår var jag föreläsare på en kurs där vi i samband med presentationen av oss själva skulle tala om vilket vårt drömyrke var. Det drömyrke jag brukar lyfta fram in samband med den där kursen (det var 15:e gången jag var med) är rockstjärna.

Idag har jag funderat lite på det där drömyrket. Hur hade det varit om den där ungdomsdrömmen gått i uppfyllelse? Tänk om jag fått ja på min förfrågan att åka med som roddare den där gången jag skrev till det stora managementbolaget i London. Kanske hade det varit starten på en rockstjärnekarriär eller i alla fall en karriär nära de stora rockscenerna. Jag kunde ha bott i USA nu. Granne med Tiger Woods eller Jesper Parnevik och dagligen golfat med Alice Cooper och snackat birdies med Iggy Pop. Då hade jag förmodligen kunnat köpa alla de där klubborna jag ibland (ständigt) drömmer om att köpa. Nej förresten, det låter tråkigt. Hade jag varit den där stora rockstjärnan med lika mycket pengar som Farbror Joakim då skulle jag förmodligen inte drömma om nya klubbor, jag skulle springa och köpa dem direkt. Det låter tråkigt. Man lever ju på drömmarna, eller hur? Drömmar om klubbor, drömmar om banor man vill spela och drömmar om de där låga scorerna man vill skjuta. Och drömmarna om att bli rockstjärna.

Här ett par bildbevis på att jag trots allt var ganska nära att nå rockstjärnedrömmen. Kolla den här sparken. Hög klass på den. Kunde blivit lika känd som Joey Tempests mikrofonstativsvingande.



Bilden är tagen vintern 1976 och låten är Let's go to San Francisco. Ingen rockrökare kanske, men någonstans ska man ju börja.

Nästa bild är från våren 1977. Glamrockstilen var borta. De svarta plyschbyxorna och frackjackan var avhängda. De silversprayade platåskorna stod i garderoben, nu gällde en hårdare stil. Punken gjorde sitt intrång på den svenska musikarenan och vi tuffade till oss. I alla fall lite. Synd att inte ryggen på min väst syns. Där står nämligen PUNK med säkerhetsnålar. Vågat! Skjortan förresten, det är inte vilken skjorta som helst. Den är gjord i äkta nylon och utlånad av kamraten Oves mamma. Vågat även det. Även låtvalet var tuffare. Paradlåten vid tiden för fotot var Love Rock med Neon Rose. (Bilden är tagen av Ove som också ingick denna bandkonstellation.)

Och för er som inte känner igen mig på bilden kan jag berätta att det är jag som har herrhatt och en cola-burk på bröstet. Vill minnas att jag kallade mig själv Coke-man, men jag minns förhoppningsvis fel.



Lite roligt är det i alla fall att en av oss på bilden faktiskt blev en riktig rockstjärna. Det ryktas om comeback i höst. Jag hade glädjen att få rocka mer med Tom i ett annat band, också det i mitten av 70-talet. Ni kanske hört talas om bandet: Jonse and the Parasite. En fullsatt spelning och fyra låtar på repertoaren. Mest Ramones. Omskrivna en gång i alla fall. Jag skrev recensionen själv.

Vid närmare eftertanke känns det ganska bra att det inte blivit något av de där rockstjärnedrömmarna. Jag vill ju fortsätta drömma. Om svunna tider, om nya klubbor och varför inte också om att trots allt bli rockstjärna en dag. Om inte annat så för att öka chanserna att få spela golf med Alice Cooper.