Golfers

Det är så många som lagar fel. Var och varannan försöker felaktigt "lyfta upp" nedslagsmärket. Man ska "trycka ihop" märket, inte lyfta upp.

Läs och se den utförliga beskrivningen av hur man ska göra HÄR.

Jag bodde i närheten av Ågesta för ca tio år sedan. Då var det stört omöjligt att komma med i klubben. Kön var 50 år. Galet, men det var det beskedet jag fick. Jag betalade dock några hundralappar för att stå i deras kö och komma åt deras mycket enkla korthålsbana (inte niohålsbanan utan en liten skogsslinga). För mig var det värt pengarna där och då. Jag utvecklade absolut mitt närspel där bland träden.

Nu har tiderna ändrats. Nu söker klubben med ljus och lykta efter nya medlemmar. Kul för dem som vill golfa och bor i krokarna. Att man sedan får ett set Callawayklubbor är ju inte helt fel. Vill man inte spela Callaway kan man ju alltid sälja dem.

Jag gillar greppet att skapa mervärde genom att erbjuda utrustning som en del i medlemskapet. Nya grepp av den här typen välkomnar jag. Dessutom tycker jag att det är bra att Tobias Bergman skriver om ett nytt grepp som detta. Vilka skulle annars göra det om inte golfens egna medier? Reklam klagar "Thomas" i en kommentar på golf.se. Och? Vad spelar det för roll? Det är väl bra. Det missgynnar väl knappast någon så länge man bevakar det som händer och sker i golfsverige även på andra håll.

Läs artikeln om Ågesta HÄR.

Omväxlande bana i mycket bra skick.


Greenen på hål 4, bilden tagen från tee till hål 5. Ser ni segelbåten?


Hål 10. Korthålet med vatten till vänster och bunker till höger. Den smarta (försiktige) spelar kort och rullar in bollen på green. För mig blev det här en mellanvariant som var mindre bra. Kort bunkern. Och vad hände? Jo, fin provsving och sedan duffad chip ner i bunkern. Bunkerslag och tvåputt.


Tidig morgon, hål 10 sett från greenen på hål 18.

Estoril Golf Club. En gammal anrik bana i vacker natur. När vi var där så var den så våt och så lerig. Och jag hade vita, snygga golfbyxor jag jag klev av första tee. Grattis!

Häftig bana, lite torrt gräs just nu, men det är klart bättre än det våta gräs vi mötte på den andra banorna under vår vecka i Portugal.










En häftig vy med hål 14 i förgrunden och nedanför syns flaggan på hål 10.

Om ni följer rekommendationen att göra ett besök på Mackmyra whiskydestilleri tycker jag ni ska kombinera det besöket med spel på Högbo GK. En 27-hålsanläggning strax norr om Sandviken. Denna gång fanns det inte inplanerat något golfspel för min del, men en sväng bort till golfklubben hann jag med.


Gissar att detta är 9:e green

Och bo, det ska ni göra på Högbo Brukshotell. Bra på alla sätt och vis. Dessutom så nära (600 meter) att man kan gå från hotellet till banan. Jag gav hotellet högsta betyg i den lilla enkäten på hotellrummet med det lilla tillägget att det borde ha funnits fler tevekanaler. Saknade såklart Viasat Golf. Nu var det väl inte direkt läge att titta på teve under vårt besök, men nästa gång kanske det är det.


Framför hotellet finns en puttinggreen. För dagen hålpipad.

Golf World listar i sitt senaste nummer (november 2008) de 100 bästa golfbanorna i Storbritannien och Irland. Intressant läsning och vackra bilder. Listan har funnits sedan1982 i lite olika former, men vartannat år sedan 1994 har de 100 bästa banorna listats.

Överst på tronen för andra året i rad hittar man Turnberry Ailsa, banan där 2009 års British Open går av stapeln.



Läs mer om banan här och här.

I övrigt finns på listan tre av de fem banor jag spelade under min vecka i Skottland, nämligen St Andrews Old (4:e plats), Kingsbarns (12) och Prestwick (34). Ut från listan åkte i år St Andrews New, som jag också spelat.

Idag gästade jag min gamla hemmaklubb Gripsholms GK. Klubben har sedan länge varit känd för att dels öppna tidigt på våren och dels ha väldigt fina greener. De sistnämnda gäller definitivt inte just nu. Greenerna var riktigt dåliga. Dom var hålpipade. Det var dock ett tag sedan och gräset hade inte tagit sig med resultat att det var rejält ojämnt. Helt enkelt mycket dåliga greener. Förhoppningsvis beror det "bara" på att säsongen sjunger på sista versen.

Det var i alla fall en mycket vacker dag på banan och scoren blev acceptabel.


Hål 4


Hål 10


Hål 15


Hål 18 och klubbhuset

Den här veckan har jag tillbringat på olika konferensgårdar långt ifrån golfbanor och golfbloggande. På ett av ställena fanns det en liten, liten golfbana. Kul idé som antyder om att någon i ledningen gillar golf, gissar jag.

Resan till Skottland gav mersmak. Undrar vart nästa drömresa ska gå? Jag skulle gärna besöka och spela några av de många och fina banorna i USA. Om man nu inte vill åka så långt finns det ju fina banor på närmare håll. Igår när jag kom hem från jobbet slog jag på tv:n och blev tagen av de vackra bilderna från Schweiz och Omega European Masters som pågår på banan Golf-Club Crans-Sur-Sierre.



Jag har besökt alperna vid ett flertal tillfällen. Jag har åkt skidor, vandrat, klättrat, cyklat mountainbike ägnat mig åt canyoning och forsränning, men aldrig golfat. Det är dags att ändra på det.

Och åker man till Crans-Sur-Sierre för att spela kan man bo HÄR.

Det var vackra vyer på banorna i Skottland, men det är även vackert i Sverige. Här är bilder från Solbacka GK.


Hål 16, där jag träffade en gren vid inspelet och studsade tillbaka ner i backen


Hål 18, kort par 4 på 212 meter med en green i två platåer. En av kamraterna i bollen träffade green med utslaget, men treputtade senare för par. Den andra kamraten i bollen nådde inte green, men gjorde ändå birdie. Själv spelade jag säkert med en trä 7:a mitt i fairaway. Slog en wedge till mitt på green. Och treputtade.

Inte nog med att banan på Solbacka var våt idag, den var oklippt också. Jag antar att det varit för vått för att klippa de senaste dagarna. Och när man klippte senast blev det kvar en massa "skräp".

Caddien Billy berättade att det ibland spelas tävlingar mellan de båda klubbarna Prestwick Golf Club och Royal Troon Golf Club. Banorna ligger båda utmed kusten och det tar bara fem minuter att gå emellan. Lägre tid att köra bil dock. Gränsen utgörs mer eller mindre av Prestwicks övningsområde som ligger på andra sidan banan sett från deras klubbhus.

När man spelar dessa kombinationstävlingar spelar man första nio hålen på Prestwick och sista nio på Royal Troon. Låter kul. Viksberg GK och Salem GK har jag hört gör på samma samma sätt ibland.

Blev inget spel på Royal Troon för min del denna gång. Måste ju spara några godbitar till nästa gång.


Klubbhuset på Royal Troon


18:e green på mästerskapsbanan, tror jag i alla fall


Samma green som ovan, nu lite närmare. Mellan greenen och den vackra höjden i bakgrunden bryter havet in

Eller Prestwick Old Golf Club som den också kallas. Det var den femte och sista banan jag spelade. Kvällen innan rundan begav jag mig till klubbhuset vid 19-tiden och pratade med caddiemastern. Jodå, det skulle gå bra att spela, men det var fullt mellan 9 och 1130, fick jag veta. Bestämde mig då för att vara på plats tidigt för att komma ut före alla fyrbollar. Caddie var ett måste på banan första gången, sa caddiemastern. Jag förstod under rundan att så verkligen var fallet.

Greenfeen kostade 115 pund och caddien skulle kosta 35 pund plus dricks. Dricksen landande på 15 pund, det var tydligen vanligt att ge caddien så mycket om man tyckte att han gjort ett bra jobb. 165 pund totalt med andra ord.

Under rundan berättade caddien Billy inte bara hur jag skulle spela, han berättade också om banans historia, den gamla bansträckningen, om gamla golfhjältarna och deras bravader och mycket annat. Ibland var det lite svårt att förstå den skotska dialekten, men det var intressant även det. Och Billy kunde sin sak efter 23 år på banan. Han berättade också att han varit lite kändis i Sverige. Han var nämligen med i Golfstores katalog 1999.


Billy and the bag.

Banan var riktigt rolig att spela. Kanske den svåraste av de banor jag spelade under veckan. Knixigt, några blinda slag och några riktigt långa hål. Med det menar jag t ex hål 13, par 4, 460 yards lite svagt uppför och rakt in i vinden. Billy berättade att Tom Watson på detta hål slagit drive, drive utan att nå green. Om det var han eller någon annan som sagt "you need two good drives and a taxi to reach this green" uppfattande jag inte riktigt.


Tee på hål 5. Hålet heter Himalayas och är ett 206 yards långt par 3-hål. Billy instruerade mig att sikta på den vita pricken på krönet. Och hans klubbval till mig var spoon. Jag gick väl inte direkt rakt över den vita pricken, men nästan. Bollen försvann sedan med vinden (eller om det var en slice...) åt höger, men Billy oroade sig inte "we will find it". Och det gjorde vi också. Jag chippade in på green.


Prestwick i bakgrunden.


Vackert, eller hur?


Härligt med lite blå himmel. Såg jag ju inte så ofta under veckan.


Böljande fairway fram till greenen med den röda flaggan som syns i bildens vänsterkant. Billy kallade denna fairway för "elefantkyrkogården".


Hål 17. Här sa Billy åt mig att spela fram till fairwaykanten och det utan att berätta vad som fanns bortom krönet. Därefter sa han "nu slår du 70 yards". Jag tog fram min 51 graders wedge och slog över krönet. Väl upp var detta vad jag såg:

En stor jättebunker. Billy sa när vi stod där uppe att han inte ville jag skulle se bunkern innan jag slog för då hade jag valt en längre klubba. Så sant. Min wedge landade tre meter bortom flaggan och rullade tillbaka och stannade pin high två meter från flaggan. Tack Billy.

Nästa bana som spelades var Barassie, strax söder om Prestwick. Man kan faktiskt åka tåget från Prestwick (där stationen ligger en wedge från Prestwick Golf Club) till Barassie. Samma sak där, stationen ligger nära klubbhuset och banan. Järnvägen ligger mellan banan och havet.

Barassie är en linksbana, men de första och sista hålen har mer karaktär som en svensk parkbana, tycker jag. Välskött och fin bana och inte alltför svår. Jag spelade ruskigt bra. Skrattade högt efter några hål eftersom alla puttar bara "drogs ner" i hål. Superscoren blåste dock bort på sista nio.

Dessvärre fick jag inget spelsällskap den här rundan, men det fungerade bra att spela själv.


Golfklubben har två banor. En 9-hålare och en 18-hålare. Det här är hål 9 på 9-hålaren.


Tredje hålet. Par 4, rakt in i vinden.


Hål 4. Par 3. 149 yards, rakt in i vinden. Jag slog en nedgreppad lugn spoon. Lite mycket klubba, men trodde mig inte kunna nå fram genom vinden med något annat. Och spoon funkade bra. 15 meter bortom flaggan, men kvar på green. Blev par såklart.


Hål 8, och nu friskade vinden i. Notera att tåget kommer farande till vänster.


Bara att rulla i för ytterligare ett par.


Havet och ön Arran syns på andra sidan järnvägen.

Dagen efter Old Course-upplevelsen var det dags att välja en ny bana att spela. Det kostade ju 130 pund att spela Old Course så jag tänkte därför välja någon av banorna i Crail. Med sina 49 pund klart billigare än Old Course. På vägen dit ångrade jag mig. Banorna i Crail är det säkert inget fel på, men det finns bättre. "Once in a lifetime", tänkte jag, och svängde av när jag såg skylten Kingsbarns Golf Links väl medveten om att greenfeen där är 160 pund, dvs ungefär 2000 kr.

Och jag ångrade inte det valet. Mycket fin bana, trevligt klubbhus, trevlig personal och gratis på bollar på fin range. Inte nog med det, man fick på första tee en välgjord tygpåse innehållande banguide, greenlagare, en snygg "bagbricka" i metall med Kingsbarns logotype. Vips så glömde jag bort den högra greenfeen.

Banan löper utmed havet och det är en betagande havsutsikt överallt på banan. Det är också på denna bana som Europas bästa ska spela Alfred Dunhill Links Championship i oktober. I samband med mitt besök på banan så följdes vår boll under ett par hål av en grupp "gubbar" med Dunhill-jackor. Min inte alltför vilda gissning är att någon form av förberedelse pågick inför kommande tävling.


Innan jag gick ut på banan besökte jag rangen.


Första synen när man anländer till klubbhuset, utsikten över 18:e green.


Hål 1. Jag började med en bogey på det 370 yards långa öppningshålet efter att ha puttat 1 dm kort i linjen.


Hål 2. Här blev det par efter en lång, lång förstaputt.


Hål 3. Kort par 5 på 471 yards. Låg på green efter tre slag, men treputtade.


Mäktig vy över hål 4. Par 4, 365 yards. Gjorde par.


Hål 6. Kort par 4 på 287 yards med flera möjliga spelvägar. Jag valde att slå ut med trä 7 kort om fairwaybunkrarna. Därfter wedge in mot green för par. Spelkamraterna slog drive i hopp om att nå green. En av dem gick i en fairwaybunker och den andra i ruffen kort om bunkrarna.


Hål 8. Betagande vy. Par 3 på 132 meter nedför. Dessvärre började det regna på det här hålet. På med regnstället igen.


Hål 12. Par 5. 538 yards. Index 2. Banans häftigaste och i mitt tycke svåraste. Går utmed havet. Ligger man långt höger blir hålet långt. Går man för långt åt vänster är risken stor att man slår ut på stranden. När man väl når fram till greenen väntar nya svårigheter. För dagen stod flaggan 75 yards in på green och det betydde den bakre pinnplaceringen.


Hål 15. Par 3. 151 meter utmed havet. Ondulerad green. Hålet är banans signaturhål. Och jag missade putten.


Mäktig bana. Här syns de två trevliga engelsmän jag hade förmånen att spela tillsammans med.

Det finns tre sätt att få tid på Old Course. Antingen försöker man boka tid när tiderna släpps en gång om året, eller så är man med i det dagliga lotteriet där lediga tider lottas ut. Eller om man är man ensam och kan tänka sig att spela med okända kan man hänga på låset hos startern när han öppnar sin kur kl 0615. Ibland börjar folk köa redan 0430 för att anmäla sig som ensamspelare. Oftast räcker det med att vara där kl 0500. Jag var på plats 0510 och var då först. Strax efter mig dök det upp en kille från New York som under natten kört bil från Edinburg för chansen att få spela Old Course. Sedan dröjde det till kl 0600 innan nästa ensamspelare dök upp. När väl startern öppnade kuren kl 0615 var det bara vi där.


Först i kön.

Väl framme hos startern fick jag visa handicapbevis (tur jag hade fått med mig det!) och betala 130 pund som rundan skulle kosta, för ut skulle jag komma, det stod nu klart. Därefter bad han mig vänta vid sidan av kuren tills dess chans gavs att komma ut på banan. Redan kl 0625 ropade han upp mitt namn och meddelade att jag skulle få spela i första bollen eftersom de som var inbokade kl 0630 inte dykt upp. Därefter var det bara att stega upp på första tee. Ingen uppvärmning alls. Jag hann provsvinga en gång innan den andra startern, David, instruerade mig och de två amerikaner jag skulle få spela med om vad som gällde. Han tittade allvarligt på oss och sa att vi var första boll för dagen och därmed också den viktigaste. Vårt tempo skulle påverka bakomvarande bollar. Målet var att vi inte skulle spela långsammare än 3 tim och 45 min.

Därefter var det dags att slå ut. Jag slog sist. Enda tanken stående över bollen var "träffa bollen!". Och det gjorde jag, men dåligt. Sämst av oss tre i bollen. När vi lämnade tee tittade David på mig och sa"tänk nu på tiden". Helt opåverkad var jag inte vid utslaget och bättre blev det ju inte av den allvarliga förmaningen om att hålla tiden.

När vi nådde min boll slog jag en järn 7:a. Ett säkert klubbval för att landa kort om bäcken. Tredje slaget blev också en järn 7:a, ett säkert klubbval för att inte slå i bäcken. Landade bortom greenen, men chippade och sänkte därefter putten och gick av green med en bogey. Klart godkänt efter ett servöst hål med usla slag.

På tvåan slog jag driven ut i buskarna till höger. Slog en ny boll och först därefter lugnade jag ner mig och spelet rullade på med bättre stabilitet. Rundan präglades ändå av viss stress. Bollen bakom spelade bra och snabbt och vi hade en "marshall" som kollade oss vid något tillfälle. Men vill höll tempot och spelade på 3,5 timme.


Hål 7 och "Shell", Old Course näst största bunker. Den var så häftig att jag tog en bild. Kanske var det därför jag duffade inspelet och landade bollen i bunkern. Lite glad blev jag trots allt. Häftigt att få slå sig ur just den bunkern. Trodde jag. Jag fick inte försöka. Bunkern var mark under arbete denna morgon, därav bilen som står i bunkern.


17:e tee. Du ser inte 18:e fairway. Antingen går man över taket på hotellet (den låga gröna byggnaden med texten på) eller så "fegar" man vänster. För mig såg det långt ut att satsa på att gå över taket. Jag siktade därför snävt vänster, men slaget blev en kanondrive rakt över taket. Tack för den träffen. Ett minne för livet. På bilden gör sig Chuck redo för sin drive. Han slog den strax över taket så att vi alla tre höll andan, men den gick över och blev riktigt, riktigt lång.


Vy från 18:e tee, som jag nästan höll på att glömma att besöka i min iver att få ställa mig på Swilken Bridge.


Till slut fick jag kliva upp på Swilken Bridge. Overklig känsla att stå där. Och som framgår så är det bärbag som gäller på Old Course. Eller caddie. Vagn är inte att tänka på. Jag bär normalt aldrig helset. Det är för tungt. Det tänkte jag dock inte på under den här rundan. Bar med lätthet en fullproppad bag.

Rundan avslutades med en bra drive och ett misslyckat inspel. Behövdes en därför en chip för att nå in på green. Började tänka på var jag var och på alla de människor som stod och tittade på oss, dagens första boll. Jag såg kamerorna som riktades emot oss och och tänkte på British Open. Och duffade chippen. Blev en dubbel på sista. Inget bländade spel denna dag, men vad gjorde det. Otroligt kul att få uppleva banan. Hoppas få spela där igen.

Första dagen var tänkt som resedag från Prestwick till St Andrews. Väl framme kunde jag inte hålla mig. Trots regn och rusk ville jag ut och uppleva någon av banorna. Old Course var såklart inte att tänka på. Jubilee var upptagen av en tävling, däremot var det möjligt att gå ut på New Course. Ny och ny, den stod klar 1895 och det är ju ett tag sedan.

Det var inget tryck på denna bana den här dagen. Några fyrbollar drog iväg före mig, sedan var det tomt. Så tomt att jag fick spela själv. Det gjorde inget. Det var en stor upplevelse att gå där själv. Spelade dessutom riktigt bra. I alla fall fram tills dess att jag var tvungen att gå igenom två av fyrbollarna.

New Course var en kul bana. Inte så svår även om svårigheter inte saknades. När dessutom vinden och regnet tilltog blev det lite knöligt. Det var min första runda på en riktig linksbana och det var en stor upplevelse. Så stor att jag nästan glömde att det ösregnade. Det hör ju liksom till med vind och regn.