Golfers

Ring ut det gamla...
Tack alla läsare av bloggen för ännu ett år. Ett extra tack till alla er som kommenterat.

Ring in det  nya...
Ännu ett nytt golfår och ännu ett nytt bloggår. Om framtiden vet vi såklart ingenting, men låt oss hoppas på många fina rundor och bra scorer i trevligt sällskap.

Gott Nytt År!

Året lider mot sitt slut. Det har varit ett innehållsrikt golfår för min del. Inte minst drömresan till Skottland lever kvar som ett minne. Sedan har jag förnyat hela min bag. Om man jämför hur bagen såg ut när jag var i Portugal i januari i år med hur den planeras se ut när vi reser om några veckor så är det bara ett klubbhuvud som var med förra året. Klubbhuvudet på drivern. I övrigt är allt nytt.

Mot sitt slut lider också min lilla genomgång av de bollarna som upptar plats i mitt förråd. En galen idé egentligen, sortera och fotografera bollar. Många bollar av äldre modell dessutom. Varför har man kvar sådana? Nåja, den frågan kanske inte ska besvaras. Vad spelar det för roll? Jag tycker bollar är roligt och intressant. Det räcker gott som svar.

Om man ska summera serien "Bollförrådet" så saknas ett märke och det är Wilson. Bollar med det märket lyste med sin frånvaro i förrådet. Det betyder inte att jag aldrig spelat med Wilson, för det har jag. Däremot tror jag aldrig att jag köpt ett fullt dussin av någon modell, vilket antyder att jag aldrig riktigt fastnat för Wilsons bollar. Det var ju mycket prat om Dx2 när den kom 2007, därför har jag spelat med den bollen en del. Har dock aldrig fått ut så mycket längd som jag önskat ur den. Annars gillar jag Wilson. Dom vågar gå sina egna vägar både när det gäller bollkonstruktion och -design och klubbdesign.

Så, om jag för egen del avslutningsvis ska dra någon slutsats av genomgången av mina bollar genom historien så blir det:

Jag är aldrig nöjd och kommer aldrig att bli när det gäller bollar. Och det beror inte på bollarna och deras egenskaper utan det beror helt enkelt på mig, min sving och min utrustning.

1. Min sving är inte helt stabil och dessutom inte alltid på korrekt svingplan vilket påverkar bollen, hur den känns och uppför sig. Känslan och beteendet varierar helt enkelt.

2. Sedan är det där med utrustningen. Det händer ju att det byts klubbor i min bag då och då. Och olika klubbor påverkar bollen på olika sätt. De järnklubbor jag har nu t ex ger högre utgångsvinkel och mer spinn än de tidigare klubborna. Det påverkar bollvalet.

3. Sist men inte minst handlar det om min ålder. Det är ju inte så att min sving blir mer explosiv ju äldre jag blir. (I alla fall inte än.) Även det påverkar bollvalet. Eftersom ingen av dessa tre faktorer är konstant över tiden så kommer också mitt letade efter den perfekta bollen att fortsätta. Det är skönt att veta. För tänk så tråkigt det vore att inte få testa olika bollar och leta efter den där bollen som jag tror skulle kunna revolutionerar mitt spel. Och tron är en viktig del i den mentala delen av spelet och ska inte underskattas.

För mig är Top Flite en svunnen tid och nostalgi. I början av mitt golfande var det Pinnacle och Top Flite som gällde. Jag minns de hårda XL-bollarna och de lite större Magna-bollarna. Någon som kommer ihåg Magna? Något, något större än golfbollar brukar vara, för att de skulle vara lättare att träffa (?). Knepigt, men det är så jag minns reklamen sa.

Mycket har hänt de senaste åren med Top Flite. Varumärket såldes till Callaway 2003. Hur Top Flites del på marknaden för golfbollar ser ut vet jag inte med säkerhet, men min bild är att de från att ha varit ett av de ledande märkena förlorande mark under några år. Nu börjar man återhämta sig (dvs Callaway satsar mer på varumärket). Bland de nya bollarna finns bl a Gamer, en tredelsboll som det talats mycket om på amerikanska forum. Det lär vara en mjuk boll med hyfsad spinn till lågt pris.





Top Flite XL 2000, kom i ett flertal olika modeller år 2000. Sedan förnyades bollarna med en ny serie, XL 3000, och nu kommer XL 5000.

Top Flite Aero, var bollen som gick högre och hade lite längre bollflykt. Den gillade jag. Den passade mitt spel. Undrar om det inte var denna boll som jag spelade på då jag presterade en av mina bästa rundor någonsin: 83 på Torshälla GK. Har nog varit i närheten av den scoren några ytterligare gånger, men inte under. I alla fall inte på en par 72-bana.

Top Flite XL, now we are talking "stenkula".

Top Flite Strata, tror jag är en tourboll som inte är alltför gammal. För hur var det, Top Flite sålde tourbollar under namnet Strata och sedan parade man ihop namnen till Top Flite Strata för att därefter ta bort Strata-namnet helt och kalla sina tourbollar för Top Flite Strata? Jag minns inte, men kanske någon annan gör? Och sedan tog man bort tourbollarna helt. Inte så konstigt det. Jag har för mig att det var i samma veva som Callaway köpte varumärket Top Flite och började sälja bollar under eget namn.

För mig finns ett "krux" med Top Flite som är svårt att komma över. Det handlar om varumärket och känslan för det. Det i sin tur hänger ihop med den historia jag har med bollen. Top Flite är för mig historia och svunnen tid, inte drömmar om längre scorer och bättre handicap.

Läs mer om Top Flite och deras bollar HÄR.

I morse packade jag golfbagen, plockade fram golfskorna och styrde mot Eskilstuna för en timmes svingande. I samband med tidigare julledigheter har jag besök tennishallen i den gamla hemstaden och mjukat upp svingen inför kommande golfresor. Så också i år hade jag tänkt.

Kroppen skrek efter att få svinga. Golfabstinensen bubblade i kroppen. Framme vid tennishallen visade det sig att man tagit bort möjligheten att träna golf inomhus. Tog en sväng förbi Eskilstuna GK och knackade på i den stängda shopen och fick veta att det numera inte finns något ställe att träna golf inomhus vintertid (inte sommartid för den delen heller) i Eskilstuna. Trist för mig idag och trist för alla golfare i staden. Men det finns värre saker i livet. Det var ju bara ett träningspass som blev inställt.

Nu åkte jag ju inte ända till Eskilstuna bara för att svinga. Hade så varit hade jag såklart ringt och kollat om träningsmöjligheten fortfarande fanns kvar där i tennishallen. Ingen träning innebar bara mer tid till annat. Och det finns saker som är viktigare i livet än golf.

Har ni också funderat över vad Natlie Gulbis gör när hon inte är på golbanan? T ex just nu. Det är sådana saker som kan dyka upp i huvudet när hjärnan har ledigt från jobbet och kapaciteten måste utnyttjas till annat. Därför har jag nu sett till att börja följa Natalie på Twitter. Denna tjänst som jag utnyttjat ett tag men ännu inte riktigt förstått nyttan med. Men nu vet jag. För mig är den till för att jag ska kunna följa Natalie genom livet. Fantastiskt. Och när jag nu också upptäckt att det är hennes namnsdag idag så förstår jag att det inte var av en slump jag hittade henne på Twitter. Det var på något sätt meningen. Undrar om vi inte ska bli kompisar på Facebook också. Det är ju i alla fall hennes namnsdag.

I alla fall kan man få den uppfattningen när man ser Ben Hogan svinga i den här filmen. Så lugnt. Så mjukt. Så enkelt.

Jag har inte hål i öronen. Tur är väl det. Räcker med att jag går omkring med ett Trions:Z-band runt handleden. Ett band som ser ut som en hårsnodd. Detta ställer till lite huvudbry för en del.

Varför har han, som inte har något hår, en hårsnodd runt handleden?

Tänk om jag hade haft hål i ett öra och burit ett (eller båda) av dessa. Det hade inte varit snyggt, men på en golfgalen kvinna skulle det möjligtvis kunna vara okej. Möjligtvis, för sådär värst snygga var de inte.



För att köpa dessa örhängen, klicka HÄR.

Jag fick en fråga i en kommentar till det tidigare reseinlägget. Bertil ska resa till Ligurien i Italien och ville ha tips på banor. Jag har aldrig varit i de där krokarna, men har tagit fram några länkar som kan vara värda att besöka för Bertil och andra som planerar att besöka Ligurien och Italien för att spela golf.

http://www.rivieran.nu/Aktiviteter/Golf/tabid/2379/Default.aspx

http://www.worldgolf.com/courses/italygcs.html

http://www.worldgolf.com/course-reviews/italy/lake-garda-golf-tourism-692.htm

http://www.golfarenzano.com/

Och det kan vara värt att i detta sammanhang ge tipset om att man kan få texter och hela webbsidor översatta till svenska om man går in på http://translate.google.se/ .

Så här mitt i vintern är det skönt att drömma sig bort till gröna banor i andra delar av världen. Kanske kan det också vara läge att planera vårens eller sommarens golfresa. För mig bär det av till Portugal om en knapp månad. Ser fram emot den resan såklart. Idag har packningen påbörjats genom att jag tagit fram och märkt upp bollarna som ska med.

Alex (tack för kommentar till tidigare inlägg) och andra som vill ha lite inspiration och hjälp i samband med planering och drömmar om golfresor är välkomna att besöka den andra bloggen jag skriver på, http://www.backspin.se, och läsa inlägget om restips och resmål.


Alla resminnen är inte soliga, men kan vara minnesvärda och positiva ändå, som denna härliga morgon i januari 2007 på Aroeira 1 utanför Lissabon. En kall och dimmig morgon sprack upp och blev en härlig golfdag.

Titleist är världens ledade bollmärke. Just nu lite skakat och omtumlat efter patentstriden med Callaway. En lång och trasslig historia som handlar om att Callaway anklagat Titleist för ett flertal patentintrång. Efter många turer träder domen i laga kraft den 1 januari 2009. Den innebär att Titleist inte får sälja Pro V1 och V1x efter den 1 januari. Sedan domen föll har dock Pro V1 gjorts om och ska i nuvarande utförande inte bryta mot några patent.



2001 kom den första versionen av NXT Tour. Uppdateringarna av bollen skedde 2003, 2005 och 2007. Ovan ses de fyra modellerna med den senaste längst ner till höger. De olika modellerna kan skiljas åt genom markeringen mellan NXT och Tour, med undantag för den senaste versionen av bollen som har samma pil som övriga Titleist-bollar har idag.

NXT Tour var i sin första version en tvådelsboll, medan de två senaste versionen är den en tredelsboll. Fusablend-skalet har hängt med sedan den första versionen.

Eftersom Titleist normalt uppdaterar sina bollar vartannat år och en ny Pro V1-familj är utlovad till mars antar jag att det även kommer en ny NXT Tour till våren.

NXT-tour har varit min "förstaboll" de senaste säsongerna och därför också "referensboll" när jag testat andra bollar. Bollen går långt för mig och den spinner tillräckligt bra, men det har ju inte hindrat mig från att fortsätta sökandet efter en ännu bättre boll för mitt spel.



Från gammal till nytt. På översta raden en samling gamla och nya tourbollar. Längst till vänster en gammal Professional med 90-kompression. Fanns också i en hårdare 100-variant. Därefter den senaste versionen av Pro V1 följd av förra versionerna av Pro V1 och Pro V1x. Pro V1-familjen uppdateras med nya modeller i mars 2009.

Jag minns fortfarande mina första slag på en Pro V1:a. Det var i Spanien på ett par 4:a hål och jag lyckades backa bollen tre meter med en pitchingwedge. Häftigt var det...och har väl aldrig hänt sedan dess, tror jag.

På nedre raden en gammal HP Tour. En riktigt bra boll en gång i tiden. De två sista bollarna PTS Carry och PTS Roll kom i början av säsongen 2008. Carry har "tokstora" dimples för att ge längre bollflykt medan Roll har mindre dimples som ska ge lägre bollflykt och längre rull. Carry är den jag upplever vara mjukast av de båda. Den går dessutom mycket riktigt högt. En bra vår- och höstboll med andra ord. Det finns dock ett litet problem med Carry-modellen tycker jag och det är bollens dimples är så stora att de påverkar puttningen. Ibland upplever jag att bollen inte rullar helt rakt, eller egentligen handlar det om hur bollen träffar puttern. Det känns ibland som om puttern inte har full kontakt med bollen utan träffar lite tunnt eller på kanten av en dimple. På höst- och vårgreener spelar det inte så stor roll, men på fina sommargreener då har det betydelse för då förväntar man sig att bollen rullar dit man styrt den. Roll kan vara bra för dem som vill hålla nere bollbanan. Mig passar den dock inte.



PTS So/Lo, kom 2004 och uppdaterades 2005. En bra lågkompressionsboll anpassad för lite långsammare svingar. Ersattes 2008 av de nämda modellerna Carry och Roll. Intressant att notera är att alla tre PTS-modellerna heter DT i USA.

Läs mer om Titleist och deras bollar HÄR.

Thomas Björn är den spelare som fick mig att uppmärksamma Srixon och deras bollar. Idag är deras affischnamn bl a Henrik Stenson och Jim Furyk på herrsidan och Laura Davies och Karrie Webb på damsidan.

Det jag gillat med Srixon från första början är att man varit tydlig med för vilka svinghastigheter som deras bollar är anpassade efter. Andra bollfabrikanter har nöjt sig med att prata om bollar för "slow swingers", "average swingers", "tourplayers" eller helt enkelt undvikit att gruppera sina bollar efter svinghastighet. I grunden handlar det ju om att sälja så många bollar som möjligt och kan man inte erbjuda marknaden bollar för olika svinghastigheter så gynnar det knappast inte försäljningen att gruppera sina bollar.

Callaway och Titleist har alltid varit varit försiktiga med att prata om svinghastigheter kopplat till sina bollar. Vid något tillfälle för några år sedan hade jag kontakt med Callaway om svinghastigheter för deras tourbollar och fick svaret att man kan spela deras tourbollar ner till en svinghastighet på 70 mph.

Sedan man kan undra vad det här med svinghastigheter egentligen betyder. Kan det vara så att det är ett säljknep att hänga upp sina olika bollmodeller på svinghastigheten? Kan det vara så att Callaway och Titleist m fl i själva verket inte alls varit rädda för att sälja färre bollar om dom grupperade sina bollar efter svinghastighet utan att man helt enkelt inte tyckt att svinghastighetsindelningen betyder något? Jag vet inte. Jag tror sanningen ligger någonstans mittemellan. Det finns mer som skiljer golfare åt än svinghastigheten, därför är det lite endimensionellt att tro att det bara är svinghastigheten som avgör vilken boll som passar bäst för en spelare.



AD333 - rekommenderad svinghastighet 80 mph+: Englands bäst säljande boll 2008. Detta är den andra versionen av denna boll. Den första tyckte jag spann för mycket med drivern, vilket gjorde att jag tappade längd. Det här är en riktigt mjuk boll med mycket spinn på green för att vara en tvådelsboll. Jag har spelat ganska mycket med den här bollen, men kan inte riktigt bestämma mig för om jag har förtroende för den. Känslan från den första versionen lever kvar. Jag tycker ibland att det spinner lite mycket med drivern, men samtidigt (och just därför?) ger den mig bra längd.

Trispeed - rekommenderad svinghastighet 70 mph+: En tredelsboll för dem som svingar lite lugnare. Den här bollen är också riktigt mjuk, men den känns ändå lite hårdare än AD333 och Soft feel. Det beror troligen beror på mellanlagret i bollen, det som ska göra att den ger extra längd. Och den går långt. En av de längsta jag spelat med. Jag var exalterad i början över bollens längd, men eftersom den inte gav det spinn på greenerna som jag hoppats på valde jag att prova andra bollar. En av dessa andra var Soft Feel.

Soft Feel - rekommenderad svinghastighet 70 mph+: Jag avslutade säsongen 2008 med spel på denna boll. Den är riktigt mjuk och skön och ger mig bra längd. Enda svagheten för mig är spinnet på greenerna. Inför 2009 kommer denna boll i en uppdaterad version som ska bli kul att prova även om jag inte tror den kommer att spinna mer. Det är ju fortfarande en distansboll. Vilken av bollarna AD333 och Soft Feel som är längst för mig har jag svårt att säga, vilket troligen betyder att ingen är märkbart längre än den andra.

Z-URS - rekommenderad svinghastighet 80 mph+: En tourboll för oss "slower swingers". Denna har jag slagit en av mina längsta drivar med. Den spinner dessutom mycket. För mycket för mig faktiskt. Det blir ett helt annat spel för mig med en boll som tvärstannar på green. Återstår att se hur Bridgestone B330-RX uppför sig för mig. Förhoppningsvis spinner den inte lika mycket som Z-URS men lite mer än t ex Titleist NXT Tour.

Även om Z-URS är gjord för 80 mph+ och B300-RX för 85 mph+ så upplever jag den senare som mycket mjukare, vilket är en intressant iakttagelse och upplevelse med tanke på diskussionerna om rekommenderas svinghastighet för olika bollar.

Läs mer om Srixon och deras bollar HÄR.

Precept är ett av de mindre kända varumärkena på den svenska marknaden. Precept ägs av Bridgestone. Varumärket Precept har framför allt blivit känt för två bollar och en spelare:

Precept MC Lady
Bollen kom 1999 och var den första riktiga lågkompresssionsbollen. Den blev en stor succé genom en historia som sa att det var en tourspelare (men inte på PGA-touren) som spelade med denna boll av misstag. Historien sa något i stil med att han kom att spela med en av sin frus bollar som låg i hans bag och att han vann en tävling med bollen. Hur det än var med sanningshalten i den berättelsen så fick den fart på försäljningen av bollen. Amerikanska manliga (och kvinnliga) golfare rusade till butikerna och köpte bollen. Precept gjorde reklam för bollen med en slogan som sa "Are you a Lady's man?".

Jag spelade ganska mycket med den här bollen när den kom. Den är, till skillnad mot många andra dambollar, mjuk i skalet. Jag har fortfarande några kvar av denna boll och spelar den ibland när det är kallt. Sedan den ursprungliga Lady-bollen kom har den uppdaterats flera gånger, men succén från den första bollen har aldrig riktigt återupprepats. Precept försökte återlansera den ursprungliga MC Lady-bollen för några år sedan, men den blev ingen större succé. Jag skulle tro att det beror på att alternativen är så många fler på marknaden för lågkompressionsbollar idag. Den nuvarande versionen av Lady-bollen heter Lady IQ 180.

Den ursprungliga Lady-bollen följdes upp av Laddie som felaktigt sas vara samma boll som Lady, men med ett namn som skulle göra att fler män vågade köpa bollen. Det var dock inte samma boll. Såväl skal som uppbyggnaden i övrigt skiljde bollarna åt.

Precept U-Tri Tour
En boll som jag bara sett säljas i shopen på Strängnäs GK. Bollen kom för ett tiotal år sedan, men det talas fortfarande om den och refereras till den på amerikanska forum som en mycket bra tourboll. Det blev stor uppståndelse när Bridgestone valde att lägga ner produktionen av U-Tri Tour-bollen. Med U-Tri Tour försvann premiumbollarna från Precept och samtidigt började Bridgestone sälja bollar i eget namn.

Paula Creamer
Precepts affischnamn nummer ett. Den boll Paula spelar med idag sägs dock inte vara en Preceptboll utan en Bridgestone B330-S. Med rosa skal.



Utöver U-Tri Tour-bollen hade Precept tidigare två bollar som låg snäppet under premiumsegmentet: U-Tri Extra Spin och U-Tri Extra Distance. Framför allt den senare har jag spelat mycket. Den gick långt för mig och spann tillräckligt, men den var lite hård särskilt med dagens mått mätt.

Läs mer om Precept och deras bollar HÄR.

Ett underskattat märke. Många är de golfare som spelar på dyra bollar som dom skickar ut i skogen titt som tätt. För alla dem är Pinnacle ett märke att titta närmare på.

Förr var Pinnacle ett "stenkulemärke" men idag har dom både mjuka och hårda bollar. Och om någon missat det så är det Acushnet som äger Pinnacle. Och Titleist.





Den rosa, den slog jag bort idag på Fogdö GK. Den skickades med ofrivillig bestämdhet rakt ner i ett vattenhinder. Bollen fick jag i samband med UTE International 2006. Den var någon form av jumbopris i en av deltävlingarna. När den rosa var borta valde jag en Titleist PTS Carry (som dyker upp i senare inlägg). Skillanden i mjukhet mellan de olika bollarna var slående, vilket förvånade mig eftersom den rosa är en damboll och ska vara rejält mjuk.

Under den rosa till vänster ligger Pinnacle Exception, den bollen som fick många att omvärdera märket. Äntligen en mjuk Pinnacle! Ett undantag från alla de andra hårda.

Lady, en billig damboll som för mig känns lite lättare än andra bollar.

Gold LS, bollen jag spelade hela första min säsong på 1997. Sedan dess har den dock blivit mjukare.

FX Soft, kan sägas vara en arvtagare till Exception. En mjuk Pinnacle. Jag har dock ingen större erfarenhet av den, samma sak gäller den sista Long Drive.

Läs mer om Pinnacle och deras bollar HÄR.

Men ovanlig ändå. Premiär för mig att spela golf när temperaturen krypit under nollan. Minus tre visade termometern när jag klev ur bilen denna vackra morgon.



Det blev en rolig och trevlig dag på hårda och vita greener och fairways. Tävlingen tappade jag bort på två hål i mitten av rundan. Två vattenbesök och två skogsbesök på hålen efter varandra, sedan var mina chanser att vinna flaggtävlingen borta. Men vad gjorde det när spelet i övrigt fungerade riktigt bra.

Jag var gjorde sånär en hole in one på ett 138 meter långt korthål. Bollen studsade en gång och träffade sedan flaggan och stannade en dryg meter från hålet. Jag undrar om den inte var nere och vände i hålet för annars borde den studsat bra mycket längre bort från hålet på de ishårda greenerna. En birdie blev det i alla fall.



Kändes som en bra uppvärmning inför kommande Portugalresa.

Och grattis P-O till segern och tack till tävlingsledaren UTE och övriga deltagare i denna första upplaga av Blogg-golfen.

Sådärja, då var allt packat och klart inför morgondagens, och årets sista, golftävling.

Jag besökte Dormy i Norrköping idag. En liten reautflykt. Det blev inget handlat. Dormy hade egentligen ingen rea att tala om. Visst fanns det lite nedsatta käder och klubbor, men inte direkt mer än normalt.



Självklart passade jag på att titta, klämma och känna på alla nyheter som nu börjat fylla hyllorna. Provslog också några av de nya klubborna.

Ping Rapture V2, drivern: Blev bara ett slag. Kändes okej. Ljudet dämpat, precis som på den första versionen.

Wilson Di9: Riktigt snygga. I mina ögon de snyggaste Wilson-järnen hittils. Ett litet minus för de fet skaften bara. De korta järnen var smäckra och de långa var stora, på gränsen till blaffiga (som Callaway X22!) men inte över gränsen. De var dessutom riktigt sköna i träffen.

Mizuno, MP-52: Snygga, med mindre huvud än jag hade trott. De korta järnen skulle jag säkert kunna trivas med. jag är mer tveksam till de långa. Sköna i träffen.

Mizuno, MX-200: Hittade bara en järn 6:a att testa och den var ruggigt skön. Kändes som om varje slag satt mitt i sweetspot.

Jag har varit ute och åkt bil idag och lyssnat på en av de kommersiella radiostationerna. Viasat matade på med reklam. Deras slogan lyder tydligen:

En kanal. En passion – Viasat Golf

Finns även i andra versioner för Viasat Motor osv. Men visst låter det lite lamt med "en kanal, en passion"? Det blir så mycket häftigare på engelska:

One passion. One channel – Viasat Golf

Hur som helst, mig spelar det ingen roll. Jag har numera kanalen rakt in i teven. Känns fortfarande lyxigt att närhelst andan faller på kunna zappa över och titta på vackra bilder och snygga svingar. Kanske inte närhelst. Vi är ju fler i familjen, men i alla fall. Känns bra i alla fall.

Precis som Callaway fanns inte Nike på bollmarknaden när jag började golfa 1997. Sedan dess har Nike också lyckats etablera sig som ett bollmärke, mycket tack vare Tiger Woods. jag har genom åren provat flera Nike-bollar, men aldrig tourbollarna. Ingen av de jag testat har dock inte imponerat särskilt mycket. Och det är konstigt, för det sägs att det är Bridgestone som gör Nikes bollar. Jag gillar ju Bridgestone och Precept, som ägs av Bridgestone och som också tillverkar bolla. Mer om Precept i ett senare inlägg.





De två översta bollarna är av samma typ. Power Distance Soft, till vänster, kom 2008 och är en mjuk distansboll som precis som den äldre modellen till höger Super Soft (kom 2006?). Båda har det skrivits mycket om på amerikanska diskussionsforum då de anses vara riktigt bra i förhållande till sitt pris. Trots att de är riktigt mjuka tvådelsbollar har jag inte lyckats klämma ut särskilt mycket längd ur dem. Kan vara så att de spinner för mycket i det långa spelet för att passa mig.

Juice kom 2007 och laserades med häftiga reklamfilmer där man slog bollen genom olika frukter, vill jag minnas. Precis som bollen bredvid, Mojo som kom något tidigare, var det en lite mjukare tvådelsboll som skulle locka oss "slow swingers". Ingen av dem tilltalade dock mig. Skalet på dem båda var och är för hårt.

Nederst en av Stadiums storsäljare TA2-LNG. En tredelsboll som såldes billigt. Jag har dock aldrig spelat med denna vad jag kan komma ihåg. Måste vara en hitteboll.

Läs mer om Nike och deras bollar HÄR.

Ännu ett avsomnat märke. Maxfli ägdes under en period av TaylorMade, men är nu sålt om jag inte minns fel. Maxfli gjorde bollar för olika segment men när TaylorMade åter igen drog igång bollförsäljning under eget märke sålde man Maxfli. Jag har för mig att man sålde varumärket till en sportaffärskedja, men jag kan ha fel där.



Den gula XS (som i Extra Spin) får mig att tänka på de sköna vårdagarna på Haninge golfklubbs range i början av min golfarkarriär. Jag bodde hyfsat nära och åkte dit med mina färgade bollar så snart snön smälte.

A10-bollen har relativt nyligen sålts för 99 kr dussinet på Stadium. Att bollen finns i mitt förråd är mer en slump. För mig är det en stenkula. Däremot har jag en kamrat som förr höll denna boll som en favoritboll och han upplevde den som mjuk. Kanske beror det på att han har lika mycket muskler som en bärgningsbil har under huven. Kanske är det därför han kallas för Bärgar-Lasse eller så beror det på helt andra saker.

Noodle-bollen var en av de första lågkompressionsbollarna som kom. Jag gillade dock aldrig den bollen. Jag vet inte varför. Fult märke på den. Kan ha varit det.

Nästa boll, den det står Dura-Wound på, vet jag inte något om. Troligen en gammal hitteboll av äldre modell.

Den sista, däremot, EXT, den köpte jag på Budget Golf i Täby för sisådär fyra år sedan. Den var en liten snackis när den dök upp. Skulle vara en mjuk tredelsboll. För mig var den allt annat än mjuk, men bra längd gav den. Minns att jag spelade en sen höstrunda med denna modell på Hooks GK hösten 2005. Slog en lång och bra drive på den där hålet som sluttar ner mot herrgården. Kan det vara 18:e på skogbanan?

Mer om Maxfli kan snart läsas HÄR.

Ben Hogan har sedan företaget köptes av Callaway nästan försvunnit från marknaden. I alla fall i Sverige. Vartefter Callaway vuxit på bollmarknaden har Hogan krymt. Finns bollarna fortfarande kvar? Är det någon som köper dem? Går man in på www.benhogan.com så finns där inga produkter alls längre.





Apex Tour och Tour Deep var (eller är?) båda tourbollar. Sköna bollar med lite "tung" känsla. Jag fick dock aldrig ut mycket till längd ur de båda. Jag gillade Hawk bättre och spelade stor del av en säsong med den.

Mer om Hogan kan man läsa HÄR.

Det har idag kommit till min kännedom att alla datorer på MediaMarkt i Jönköping som genom ett trollslag fick en och samma startsida i tisdags nämligen:

http://golfers.blogg.se

Välkomna alla ni besökare på MediaMarkt som kanske för första gången tittar in här på bloggen. Välkomna tillbaka när ni är hemma igen. Kanske med en ny dator med stor skärm. Här på bloggen förekommer många bilder som kommer att vara väldigt snygga på den nya datorn.

År 2000 tog sig sig Callaway in på marknaden för golfbollar. Visst var (och är) Callaway ett företag med finansiella muskler, men trots det fanns det många som tvivlade på om företaget skulle kunna ta marknadsandelar från de stora drakarna Titleist och inte minst Top Flite. Idag vet vi att dom finns på bollmarknaden för att stanna.

Jag har inte kvar av någon av de där första Rule 35-bollarna, men jag kartongen har jag kvar. Den använder jag att samla mynt i. Nu ska den dock bytas ut. Mot en burk. Men frågan är om jag inte ska spara kartongen som ett minne.

Jag minns premiärrundan med de där bollarna Rule 35-bollarna. Den röda hårda och den blå mjuka. Första rundan med dem gick jag på Solbacka GK sommaren 2000. På en par 3:a kände jag att det var dags att prova en av bollarna. Den blå. Risken att slå bort en boll på en par 3:a är ju normalt liten. Jag peggade upp. Och skickade bollen rakt ut i terrängen. Så var det med den testen. Jag hoppas någon annan fick större glädje av den där bollen, för jag fick det inte.



HX Hot var en riktig snackis när den kom 2005. Sedan dess har den släppts i en uppdaterad version och ytterligare en ny version är på väg inför kommande säsong. Jag spelade bollen säsongen 2005 och tyckte den funkade hyfsat väl för mitt spel. Den var (och är) dock lite för hård för mig och spinner lite för lite i närspelet.

HX Hot Bite, som kom 2008, hade jag förhoppningar om eftersom jag gillade HX Hot. Den spinner tillräckligt mycket för mig, men är fortfarande för hård.

Big Bertha, tvådelsbollen som var lite mjukare än den röda. Den blå fick jag ingen vidare längd med. Den röda funkade bra, men aningens hård. Bollarna kom 2003.

HX Red, en tredelsboll och en av de bästa bollar Callaway gjort.

HX Tour 56, den boll jag gjorde min senaste eagle med. Jag gillade den boll, men som så många gånger förr tyckte jag den var lite för hård för mig. Jag fick dock bra längd med den. Kanske tack vare att den spann lite mer än syskonbollen HX Tour.

HX, den första bollen med de numera så kända HEX-dimplarna. Kom 2002.

HX Pearl, bollen som kunde ha blivit en riktigt stor succé för Callaway om dom valt att ge bollen ett vanligt vitt skal. Istället gav man den ett pärlemorskal som ska tilltala kvinnor och som ska göra det enklare att hitta boll. Jag tror inte ett dugg på någon av förklaringarna. I alla fall inte för svenska förhållandet. Sedan borde man låtit bli att profilera den som en damboll. Hade man sålt den som en mjuk tredelsboll riktad till både kvinnor och män hade den blivit en dundersuccé. Det är i alla fall en mjuk tredelsboll med ett slitstarkt, men hårt skal.

Läs mer om Callaways bollar HÄR.

Nej, jag varken jobbar för, är betald eller sponsrad av Bridgestone. Jag har fått några gratisbollar som jag delat med mig av. Med tanke på hur mycket skrivande det varit om Bridgestones bollar här på bloggen så kanske någon börjat fundera på om jag är "köpt", men det är jag alltså inte. Jag är helt enkelt bara "en ivrig kund". Det känns faktiskt mycket bättre än att vara köpt.

Tänk om jag nu trots allt inte kommer att spela så bra som jag tror med den där B330 RX-bollen som jag pratat mig varm för här på bloggen. Tänk om det dyker upp någon annan intressant boll som bara bara "måste" prova, som de nya Callaway-bollarna t ex. Eller tänk om jag helt enkelt kommer att trivas bättre med att spela med Titleist NXT Tour eller Srixon Soft Feel (som kommer i uppdaterad version till våren).

Ja då, då är det bra mycket bättre att vara ivrig kund än att vara köpt.



Tour B330: en tourboll för spelare som svingar riktigt snabbt
Tour B330-S: lite mjukare, men fortfarande för hård för mig
Tour B330-RX: den nya, mjuka bollen med touregenskaper för oss som svingar lite lugnare
e5: tvådelsbollen med urethanskal som konstigt nog inte fått en enda efterföljare vad jag vet. Kom i en uppdaterad version, e5+, 2008. Jag hade hoppats att den skulle vara lite mjukare än den första versionen, men så var det inte. Ärligt talat vet jag faktiskt inte vad det är för skillnad på dem. Ingen jag vare sig kunna se eller känna.

Läs mer om Bridgestones bollar HÄR.

Det var någon gång på 70-talet, gissar jag. Företaget min far arbetade för var med och sponsrade en golftävling på Eskilstuna GK. Dagen före tävlingen var han och jag ute på banan och satte upp skyltar. Jag tror det var första gången jag besökte en golfbana. Ett minne från den där dagen är den här bollen.

Logotypen med IR som tillhör det amerikanska företaget Ingersoll Rand.
Vem som tillverkat bollen framgår inte om det inte är så att DP står för Dunlop. Det skulle kunna vara så.



Detta är det första inlägget i en serie som bygger på en djupdykning i mitt bollförråd. Jag har ägnat del av dagen åt att sortera, tvätta och fotografera mina bollar. En aktivitet som skulle kunna kategoriseras som "vuxna-män-leker". När jag satt där på golvet med alla bollar uppställda på mattan vandrade mina tankar till tiden i livet då jag lekte med plastfigurer i form av indianer och cowboys.

Jag försökte involvera tonåringen här hemma i min lek. Det lyckades inte. Han har visserligen under en kort tid i sitt liv varit golfbiten, men nu är det annat som gäller. Därför tittade han bara förvirrat på mig. Vad som hände inne i hans huvud tror jag inte jag vill veta. Kanske kommer han trots allt att minnas den här dagen, precis som jag minns dagen med min pappa för länge, länge sedan. Jag minns dagen med glädje, han kanske kommer att minnas dagen med förvirring.

Jag har sagt det förr: golf, whisky och rock hör ihop. Man ska dock vara försiktig så att man inte överdoserar. För stora doser golf kan skapa "golfmättnad" eller försakande av annat i livet. För stora doser whisky förtar njutningen och förstör golfande och t o m liv ibland. För höga doser rock kan leda till tinnitus. Allt ska intas med förnuft och eftertanke.

Ikväll smuttar jag på några droppar ur ett glas jag fått från Golfförbundet för många år sedan. Jag gissar att förbundet numera inte håller sig med glas av den här typen.

Dropparna kommer från en flaska Lauder's. En blended för första gången på länge. I julhelgen blir det till att öppna Mackmyran.

På min önskelista stod nya bollar. Idag rullade tomten ner dem genom skorstenen. Nja, så var det inte riktigt såklart. Jag fick göra en del av jobbet själv.

Häromdagen fick jag reda på att de första dussinen av den nya bollen Bridgestone B330-RX nått Sverige. Lite senare än det var tänkt, men nu är dom på gång. Sverige har fått tigga några dussin från Danmark som ligger före i leveranserna har jag fått veta. Så snart ryktet om att de danska dussinen nått Sverige slängde jag mig på telefonen och beställde två dussin hos EasySwing. Och idag nådde de min hand. Mitt i julstressen fick jag kasta mig iväg till EasySwing. För att komma dit gäller både tunnelbana och buss för min del. Men vad gör man inte för att hjälpa Tomten i dessa tider.



Och för er som inte förstår varför detta besvär och jagande efter denna boll kan läsa HÄR, HÄR, HÄR och HÄR. Suget efter den här bollen i USA kan nästa liknas vid det som uppstod då iPhone släpptes i Sverige. Möjligtvis med undantaget att vi än så länge inte sett några golfare i sovsäckar utan för golfbutikerna. Men det är klart, än har ju bollen knappt hunnit nå hyllorna. Kan ju bero på det.

Idag är det den 21 december. Jag hade räknat med att spela golf idag. Hade spetsat in mig att mitt i julstöket klämma in nio hål på Järna GK. Så blev det inte. Vädret satte käppar i hjulet. Jag kände mig blåst och besviken. Hade gärna spelat idag och sedan går det inte eftersom temperaturen krypit under nollan. Vid närmare eftertanke är det ju inte konstigt. Det är ju snart jul och golfsäsongen på mina breddgrader är över sedan många veckor. Det är inte normalt att spela golf i mina krokar i december. Det kanske blir det i framtiden, men nu är det inte normalt.
Jag måste förstå det.
Jag är ingen normal golfare.



Istället för golfade fick det istället bli en promenad i solen. Det var inte fel det heller. Det var faktiskt riktigt, riktigt behagligt.

Stenson spelar ju som bekant Srixon sedan en tid. Srixon har inte bara en av världens bästa spelare i sitt "stall" man har också en boll "line-up" som är riktigt, riktigt stark. Den som följt bloggen vet ju att jag ofta och mycket spelat på Srixon-bollar av olika modeller de senaste två åren.

Nu kanske man har ytterligare en vinnare. Jag köpte nya numret av Today's Golfer häromdagen och i den fanns det första samlade testet av 2009 års driverns. En av de 13 drivers som uppskattades mest av de fyra testarna var Srixons WR-driver
Det är inte den dyraste Srixon-drivern, men kanske den bästa. Värd att testa för den som jagar ny driver.

I våras köpte jag nya järnklubbor. Det var dags att byta. Jag hade haft mina Ping G2 några år och kände helt enkelt att det var dags. De flesta golfare lär tycka att det är dags att byta järnklubbor efter sisådär fem år. Sedan finns det såklart de som sällan eller aldrig byter och dom som bara måste köpa nytt inför varje säsong, men vart tredje till vart femte år tror jag är ganska normalt.

Om jag skulle tillhöra kategorin "byta-inför-varje-säsong" då skulle jag komplettera (inte byta) mina nuvarande Mizuno MX 950 med den nya Mizunomodellen MP 52. Mizunos MP-serie vänder sig till de lite bättre spelarna medan MX-serien vänder sig till de med lite högre handicap eller som vill ha klubbor som är mer förlåtande, dvs svårare att "arbeta bollen" med.

MP 52 ligger där på gränsen mellan MP och MX. Modellen sägs passa såväl 5-10 handicapare upp till dem som har 20 eller strax därunder. De skulle passa mig utmärkt, med andra ord. I alla fall om man ser till handicapet. kanske är det inte frågan om OM jag skulle komplettera med ett set MP 52 utan helt enkelt NÄR.

Läs en uttömmade recension av Mizuno MP 52 HÄR.

På min önskelista till tomten skrev jag att jag vill ha en bättre sving. Visst kan man önska sig en sving som Tiger, Garcia eller Els. Men man kan också önska sig en lika mjuk och snygg sving som de här och andra tjejer som spelar professionell golf har.



Ofta ser det mycket enklare ut när tjejer svingar än när de professionella grabbarna svingar. Titta bara på Annika. Så enkelt det ser ut! Och så långt hon slår! Jag tar i allt jag kan och lyckas ändå inte klämma iväg bollen lika långt som hon och dessvärre tror jag inte det handlar om utrustningen.

I väntan på den där snygga svingen kan man också önska sig kalendern där golfarna ovan finns med. Kalendern finns att köpa HÄR.

Under senare delen av säsongen 2008, inte minst nu under vintern, har jag spelat mycket med Srixon Soft Feel. En mjuk tvådelsboll för oss som svingar lite lugnare. Enligt Srixon passar den spelare som svingar 70 mph och däröver.

Inför säsongen 2009 är Soft Feel uppdaterad. Det innebär att den nya modellen måste provspelas. För dig som svingar lugnt eller letar efter en mjuk boll, testa Srixon Soft Feel i vår.

Jag har tidigare klagat lite på att jag upplever någon form av bloggtorka. Det är inte lika lätt att komma på saker att skriva om såhär mitt i vintern. En idé som föddes i detta sammanhang var att gå ihop några stycken och blogga om golf, som jag skrivit om tidigare. Och nu är vi igång, men hur tänkte jag?

Om man upplever idétorka, hur smart är det då att engagera sig i ytterligare en blogg i samma ämne?

Jag låter bli att svara just nu, men hur som helst har jag skrivit ett nytt inlägg på backspin.se och det inlägget kan man läsa HÄR. Det handlar om kärlek.

Så har den då luftats, den nya drivern. För ny kändes den. Tänk vad ett skaftbyte kan göra. Den inte bara kändes ny, jag upplevde också att den gick längre. Nu är det såklart lite önsketänkande i det, men nog gick den bra allt (och jag tror faktiskt att den gick lite längre än tidigare).

Slog också några slag med både min trä 5:a och min trä 7:a, båda med nya grepp. Kände bra de också. Nästan som nya klubbor även de. Fascinerande. Bara genom att sätta nya grepp.

Och skönt att komma ut på banan var det. Förvånansvärt torrt efter allt regnande. Helt enkelt en Great Day.

Undrar om man skulle tröttna på golf om man bodde så här "bannära".



Nej, det skulle man nog inte, men träningsmöjligheterna skulle vara många.
Bilden tagen över hål två på Järna GK. Jodå, jag har varit där idag. Kanondag för golf.

Annika har slagit sin sista putt i tävlingssammanhang. En fantastisk golfkarriär är över. Och som hon gör det. Först får hon stå och vänta länge inför andra slaget, sedan väntan igen för att få slå in mot green. Över vatten dessutom. Sedan lägger hon upp den fint och sänker för birdie. Så coolt! Så snyggt! En värdig avslutning för den bästa kvinnliga golfaren genom tiderna. Jag måste erkänna att jag hade tårar i ögonen när hon klev av greenen. För sista gången.

Plockade ner de nyfixade klubborna i bärbagen under eftermiddagen. Passade samtidigt på att stoppa ner några gamla klubbor i den Ogiobag som står där inne i garderoben. Bagen som är full av klubbor som inte används så ofta. Har en annan bag i förrådet också. I den står de klubbor som aldrig används.



Hoppas kunna lufta de nyfixade klubborna i morgon. Ingen snö här just nu. Imorgon ska det bli sol och +4 grader. Låter som bra golfväder, eller hur?

Då var även jag igång. Vi är sex golfare och bloggare som slagit oss ihop för att blogga tillsammans på adressen backspin.se. Jag kommer att fortsätta att blogga här, men besök gärna adressen backspin.se också.

Av de sex känner jag bara en sedan tidigare och det är kamraten UTE. Övriga i "gänget" känner jag bara genom mitt eget bloggande. Vi har haft mer eller mindre kontakt via mail och kommentarer under en tid. Känns kul att börja blogga ihop. När säsongen 2009 är här hoppas jag även att vi kan golfa tillsammans.

Så många inlägg finns det i den här bloggen. Ettusenetthundraelva. Det är många tankar, idéer och texter det. Undrar hur länge jag orkar?

Som om detta inte var nog har jag precis gått med i vad vi skulle kunna kalla ett "golfbloggarnätverk". Vi är några golfbloggare som gått ihop för att blogga tillsammans. Mer om det bloggandet så snart jag vaknat på den adressen.

Lamkin har i samarbete med Michelin lanserat ett nytt grepp som heter Michelin OCS Tour. Undersidan av greppet pryds av en Michelingubbe. Häftigt, eller hur?

Jag valde just detta grepp till min driver och mina fairwaywoods.

Då är den levererad, den nya drivern. För ny känns den. Det är ju samma huvud, men med nytt skaft känns den som en ny klubba. Dessutom är den en kvarts tum kortare än med det gamla skaftet och en och en kvarts tum kortare än originalskaftlängden. Det betyder i klartext att den "nya" drivern är 44,5 tum i sann Wishon-anda.

Ska verkligen bli spännande och kul och se hur den fungerar i verkligheten. I skrivande stund är det regnigt men fortfarande barmark i min hembygd. Jag har pratat genom rutan till metrologerna på TV4 och hoppas det hjälpte. Jag vill provsvinga i helgen!


Ny trollspak

Den här bloggen startades för snart två år sedan. Ambitionen var att skriva om egna golfupplevelser, men kanske framför allt att berätta om utrustningsnyheter jag "snappat upp" på nätet. En av de bloggar som startats efter min är MyGolfSpy. Den är helt inriktad på att berätta om nyheter och i möjligaste mån också visa bilder.

Den utrustningsintresserade bör ta en titt på den bloggen.

Och här är ett litet prov på vad som går att hitta på MyGolfSpy. Klicka på de olika modellnamnen nedan för att läsa mer:

22 New Golf Club Designs For 2009!

1. Adams Golf - 2009 Lineup!
2. Callaway - 2009 X-22 & Callaway X-22 Tour Irons
3. Callaway - 2009 FT-9 & Big Bertha Diablo Drivers - Pics!
4. Cleveland - 2009 CG7 Irons!
5. Cleveland - 2009 Hi-Bore MONSTER Driver!
6. Cleveland - 2009 Launcher Driver
7. Cleveland - 2009 Niblick
8. Cobra - 2009 S9 Pro S Driver
9. Cobra - 2009 L5V Driver
10. Mizuno - 2009 MX-700 Driver
11. Mizuno - 2009 MP-52 & MP-62 Irons
12. Mizuno’s - 2009 MX-100 & MX-200 & Fli-Hi
13. Nike - 2009 SQ Dymo & Nike SQ Dymo 2
14. Nike -2009 VR (Victory Red)
15. Nickent - 2009 Line-Up
16. Odyssey - 2009 Putter Line-Up
17. Ping - 2009 Rapture V2 Driver
18. Ping - 2009 Rapture V2 Irons
19. RIFE - 2009 Putters!
20. SMT - 2009 New Prototype Driver
21. TaylorMade - 2009 Burner PLUS Driver & Irons
22. Titleist - 2009 909DComp Photo

Hittade en intressant test på sidan golfballtest.org. Företaget bakom sidan säljer tjänster som ska hjälpa oss golfare att välja rätt boll. Kul idé, men jag vet inte hur väl det funkar. Jag är dock sugen på att testa.

Deras test av B300-RX visar bl a att det Bridgestone utlovar stämmer. Det ÄR en boll som passar oss som inte svingar så snabbt. Det är också en mjuk boll. Den har uppmätts vara mjukare än t ex Titleist Pro V1 och Bridgestone e5+, men kommer inte i närheten av de mjukaste bollarna på marknaden.

När det gäller spinn med en wedge så spinner den mindre än Pro V1.

Läs hela testet HÄR.

Ett nytt märke för mig. Jag snubblande över deras driver El Diablo som stod nymonterad mot en vägg hos EasySwing. Häftig, men lite väl häftig i färgerna kan jag tycka trots att jag gillar svart och rött på banan.

När jag ändå var där i verkstaden passade jag också på att slå några slag med Clevelands nya Launcher-driver. Ser snygg ut om man tittar på sulan, men en stor bamseklump till driver är det. Kändes som det var mycket att vifta runt med. Jag gillade den inte.

På önskelistan som jag skickade till Tomten häromdagen framgick det att jag önskade mig en ny hybrid. Idag i tomteverkstaden antydde Tomten tydligt att det nog inte är någon vidare bra idé.

Jag slog min Mizuno-hybrid i launchmonitorn och fick riktigt bra värden. Jämförde med en Sonartec-hybrid, men jag tror nog jag håller fast vid den hybrid jag har. Inget byte med andra ord. Jag lyssnar på Tomten.

Idag har jag varit på EasySwing. Jag hade beställt tid för att hitta ett nytt skaft till min Ping G10-driver. Skaftbytet handlar om att hitta ett skaft som känns bättre än det UST V2 HL-skaft som sitter i drivern nu. Med "känns bättre" menar jag ett skaft som ger mig mer respons, där jag tydligare känner att skaftet hjälper mig genom svingen. Svårt att förklara egentligen eftersom det handlar om en subjektiv upplevelse.

Jag testade ett flertal olika skaft utan att egentligen veta vad det var jag provade. Bland de testade skaften fanns i alla ett Fujikura, två Graphite Design och säkert ytterligare ett eller två fabrikat.

Valet föll till slut på Graphite Design Tour AD YSQ 65. Skaftet väger 67 gram, vilket ger mig den stabilitet jag behöver med min ibland lite, på toppen, ryckiga sving. Flexet är regular och längden har jag önskat till "så kort som möjligt" med inriktning på 44,5 tum. Jag hoppas det blir bra.



Jag testade klubbor med olika skaftlängd och kunde konstatera att "det enda" som händer när jag byter till kortare skaft är att jag träffar bollen bättre, vilket ger längre slag. Någon skillnad i svinghastighet blev det inte. Intressant var också att jag slog min trä 7:a med svinghastighet som drivern, trots att det skaftet bara är 41 tum.

Vad det nya skaftet kostar? Drygt 2.000 kr. Monterat och klart. Dyraste skaftet jag köpt, det kan jag lova.

Det skaft jag fastnade för satt inte i ett Ping-huvud utan i ett Geotech 455 Black-huvud. Läckert klubbhuvud med mjuk känsla i träffen. Mjukare än det Nakashima-huvud som jag testade övriga skaft med.





Mitt UST V2 HL-skaft som sitter i Ping G10-drivern får nu flytta över till min Golfstore-driver. Om det går. Inte säkert.

Intressant med Golfstore-drivern var att skaftet i den uppmättes vara styvare än UST-skaftet och det trots att känslan av de båda skaften var precis tvärt om. Det "fladdrade" dessutom mycket när det mättes, dvs det svängde inte alls så stabilt som UST-skaftet. Golfstore-drivern visade sig också ha högre spinntal än Ping-drivern med UST-skaftet.

Hur drivern låter är för mig ett viktigt urvalskriterium när jag ska köpa en ny driver. Den ska låta "bra" i mina öron. Det innebär bl a att den inte får låta för mycket eller för högt. En av anledningarna är att jag är rädd om mina öron.

I februari 2000 var jag i Åre under en helg. Jag hade precis börjat på ett nytt jobb. Jag brukar säga att jag lärde känna de nio nya arbetskamraterna i underställ innan jag lärde känna dem i mer affärsmässig klädsel, och det ligger mycket i det.

Vi hamnade på ett diskotek som heter Bygget en av kvällarna. Jag blev bara kvar där i en timme, trots att jag tycker om att dansa och var där tillsammans med nio kvinnor. Jag var vid den här tiden enda mannen på arbetsplatsen. Orsaken till att jag valde att gå därifrån var att musiken var så extremt hög. Sådär att kläderna vibrerade.

En tid efter besöket i Åre fick jag pip i örat, s k tinnitus. Jag uppsökte läkare för att undersöka örat. Det första han frågade var om jag utsatt mig för höga ljud. Jag berättade då att jag varit på ett diskotek med hög volym. "Har du varit på Bygget", frågade läkaren. Det visade sig att han haft fler andra patienter som också besökt Bygget och drabbats av tinnitus. För min del var det inte "bara" om pip i örat, utan läkaren kunde också konstatera en hörselnedsättning i ett visst frekvensomfång.



Pipet i örat höll i sig i ungefär två veckor. Det var stor lycka när det försvann. Läkaren rådde mig att under ett halvår efter att pipet försvunnit vara extra noga med att skydda örat. Och det var jag. Jag har också skyddat örat i samband med konserter och andra tillfällen då ljudnivån är hög.

Med anledning min "öronhistoria" har jag också varit lite orolig när jag testat drivers som låter högt och mycket, som t ex Cobra. Det sägs ju t o m att Cobra fått minst en stämning på halsen för att en spelare drabbats av tinnitus efter att ha spelat med en av deras drivers. Men det var några år sedan. Nu är nog deras och andras klubbor lite mer dämpade. Jag tror dock fortfarande risken finns kvar att en del drivers låter så högt att det finns risk för hörselskador.

Häromveckan fick jag tillbaka mitt pip i örat. Jag lyssnade på podradio under morgonen och åt lunch på en stökig restaurang. Därefter kom pipet. Efter två veckor försvann det, men fortfarande har jag ett brus i örat som inte varit där tidigare. Det trots att jag skyddat örat med en propp när jag vistats utanför hemmet. Dessutom har iPoden fått vila de senaste veckorna.

I morgon ska jag prova ut ett nytt skaft till min Ping G10-driver. Då blir det med öronpropp i.

Att leva med tinnitus måste vara en plåga. De problem jag drabbats av föreställer jag mig är små jämfört med de som många andra upplever. Mitt pip har ju försvunnit, men jag förstår hur det är att ha ett högt pip i örat ständigt, dygnet runt, året runt, hela tiden. Jag hoppas jag slipper uppleva det igen. Därför är jag nu försiktigare än någonsin när det gäller höga ljud och hög musik....och högljudda drivers.

Är du drabbad av tinnitus finns det mycket att läsa på nätet. Här är några tips:
http://www.tinnituskonsulten.blogspot.com/
http://tinnitussan.blogspot.com/

Mitt musiklyssnande har pga av örat legat nere i snart en månad. Nu tror jag att jag snart vågar ta upp det igen. Försiktigt. Och först ur högtalarna kommer denna nya skiva att vara. Den landade i brevlådan från CDON häromdagen. Och det är inget skämt. Däremot kanske det är en liten varning. Istället för varningstext.

Jag var bara "tvungen" att ge mig iväg till golfbanan idag. Det var ju fint väder. Någon enstaka plusgrad och ingen vind. Perfekt vinterväder för en golfrunda. Så skönt att komma och svinga lite. Räknade inte slagen, men en birdie blev det i alla fall. Och några par. Kändes bra.

I like playing golf!


Järna GK, 7 december 2008

Hej Tomten,
Ett år går så fort och mycket har hänt sedan jag skrev förra årets önskelista. Jag vill börja med att tacka för förra årets klappar. Jag vet att man inte kan få allt man önskar sig, men jag mycket glad över det jag fick. Jag är också nöjd med golfåret som är på väg att ta slut.

Driver och fairwaywoods
Jag fick den Ping G10-driver som jag önskade mig. Likaså den G10-fairwaywood 18,5 grader som också stod på förra årets önskelista. Det har också slunkit ner en Callaway Fusion 21 grader i bagen under säsongen. Känns som en riktigt bra "set up". Jag har ju provat lite olika under säsongen, bl a stod det några dagar en Callaway X med 17 grader i bagen, men den byttes ut mot en "back up-driver" av Golfstores eget märke. Den kommer att få ta över det UST-skaft som ska plockas ur G10-drivern i nästa vecka.

Järn och hybrid
När det gäller järn och hybrid så hade jag lite funderingar i förra årets önskelista. Där blev det inte alls som jag trodde. Det blev nya Mizuno-järn; MX-950. Känns bra med undantag för den hybrid som följde med setet. Därför Tomten, önskar jag mig en ny hybrid motsvarande järn 4. Jag har sett att Mizuno kommit med en ny hybrid som heter MX FLI-HI, en sådan vill jag ha.

Wedgar
Mina Ping Tour-wedgar var jag mycket nöjd med förra året och såg ingen anledning att byta. Nu blev det byte i alla fall. Det skedde av bara farten när jag det blev nya järn. Jag är glad för det. Är kanonnöjd med mina Mizuno MX-wedgar.

Putter
Det blev ju en ny putter under året också. Inte den jag önskade mig, men väl två Pinfire Freedom CS. Tack Tomten, det var ett mycket bättre val än det jag själv gjorde i min önskelista.

Bollar
Förra året önskade jag mig inga nya bollar, men det gör jag i år. Rulla gärna ner några Bridgestone 330 RX i skorstenen.

Bag
Bagen jag fick under året var inte den som fanns i önskelistan, men du gjorde ett bra val Tomten. Det blev en svart Ogio Kingpin. Den är jag nöjd med. Kanske inte 100 procent, men tillräckligt nöjd. Ett par dragkedjor går åt "fel håll" för en bag placerad på en vagn, men säkert rätt för att sitta på en golfbil. Sedan är ett av facken för träklubborna lite trångt, men det är egentligen bara lyxproblem. Däremot Tomten, kan jag tänka mig en ny bärbag. En Nike Extreme Element skulle jag gärna vilja ha.

Och till sist men inte minst...
Det blev en ganska kort önskelista i år; en ny hybrid, nya bollar och en bärbag. Men jag har faktiskt sparat en önskning till sist. En svåruppfylld önskning. Jag vet dock att Tomten kan göra underverk. Därför önskar jag mig bättre svingteknik. Snälla Tomten, jag vill så gärna få mer fart i klubban så att jag kan slå lite längre framför allt från tee.

Kör försiktigt i jul, Tomten. Vi har plockat bort några träd framför huset så det blir lättare för dig att stanna till.


Sköt om dig.

Hälsar
Golfer

Cleveland återlanserar inför 2009 en driver och fairwaywoods med namnet Launcher. Ser riktigt snygga ut på bild. Snygga ser också de nya järnen ut att vara.


CG7 Tour


CG7

Ligger inte upp på Clevelands hemsida ännu, men HÄR kan man läsa mer.

Nog suger det lite i golftarmen, men just nu känns det inte som om det är läge att bege sig ut på golfbanan. Tre grader, regn eller snöblandat regn. Njae...kanske inte någon runda idag trots allt.

Särskilt inte nu när jag precis upptäckte i tidningen att Kanal 9 direktsänder Nedbank Golf Challenge där Henrik Stenson ligger i ledningen.

För 22 år sedan delade jag en lägenhet med en kurskamrat i Jönköping. Vi kände inte varandra sedan tidigare utan hamnade helt enkelt bara i samma lägenhet efter att ha sökt studentbostad. Igår träffades vi igen. Det var andra gången på 22 år vi sågs och jag blev först nu varse att han spelat golf sedan han var en liten parvel. Han nämnde under kvällen sådär i förbifarten att han varit i Skottland och inlett säsongen några gånger och att han varje år var i Skåne och spelade. Det var just det där med "i förbifarten", lite coolt så där, som fick mig att fundera. Han nämnde golfandet så självklart. Det gav mig perspektiv på mitt eget golfande och mitt eget golfintresse. Jag är ju smått "golfgalen".

Tankarna som for genom huvudet var att det kanske är så att vi som fastnar för golfen i vuxen ålder blir mer galna.
Kan det vara så?

De som växt upp med golfen i sitt liv har liksom skapat ett naturligt förhållande till sitt golfande, medan jag som i sammanhanget är en "ung golfare" med mina elva år på banorna, utvecklat någon form av besatthet.
Är det så det är?

Tre grader och regn i morgon. Det suger i golftarmen. Järna GK är öppen. Det är barmark. Det borde gå att spela. I morgon.

Nu har det varit sådär mycket igen. Typiskt december. Massor av jobb. Mörker. Och näsblod. Vad gör man då för att lysa upp tillvaron? Går och tittar på de fina oöppnade Mackmyra-kartongerna såklart, men också funderar på skaft. Jag kände igår att det var dags. Mailade EasySwing och beställde tid. Nu ska jag byta skaft i min driver. Jag vet, jag hade avskrivit skaftbyte, men jag behövde lite spänning i tillvaron. På måndag blir det.

Golf.se refererar statistiken över vilka drivermärken som förekommit oftast på herrarnas Europatour och PGA Tour 2008. Föga förvånande ser listan ut så här:

1. TaylorMade
2. Callaway
3. Titleist
4. Ping
5. Nike

Är det en alltför vild gissning att det är dessa företag som också betalat sina spelare mest under 2008?

Läs artikeln på golf.se HÄR.

 De senaste dagarna har jag fångat upp att det skrivits en del om forskning om golfbollar. Kanske kommer allt från samma källa. Jag har inte orkat läsa. Undrar om jag missat något spännande?

Den som vill kan läsa och berätta för mig.

Klicka på bilderna nedan så länkas du vidare.

Golf och whisky hör ihop. Tänker man på Skottland förs tankarna gärna till just golf och whisky. Därför var det inte konstigt att jag i morse drömde mig tillbaka till sommarens Skottlandsresa. Då köade jag för att få spela S:t Andrews Old Course. Idag köade jag för en annan upplevelse, nämligen den svenska whiskyn Mackmyra Special:01 Eminent Sherry i begränsad utgåva.

På S:t Andrews stod jag först i kön och lyssnade till en P3-dokumentär. I morse stod jag också först i kön, men eftersom det var på arbetstid valde jag att hålla hårt i en doktorsavhandling om medborgarskap. Kändes bra, men jag kan inte säga att läste så många rader i den där avhandlingen. Jag var för exalterad för det, trots att jag inte köade för att få golfa.

Vi var fem tappra i kön. Jag fick med mig två flaskor av de tolv som vår butik tilldelats. Eftersom vi inte var fler i kön valde man att låta oss köpa två var, annars tror jag tilldelningen var en flaska per person.

Tänk, man kan bli lycklig på annat sätt än att golfa. Frågan är nu bara när denna ädla dryck ska provsmakas. Här handlar det inte om att dricka mängder, nej, nej. Då blir man olycklig. Här ska smuttas och njutas i goda vänners lag. Gärna efter en golfrunda.