Golfers

Henrik Stenson blev diskad idag under the Deutsche Bank Players Championship eftersom han inte signerade sitt scorekort av den "enkla" anledningen att han hade tappat räkningen på antalet puttar på ett av hålen. Efter en missad putt surade han till och lyckades dubbelknacka på bollen ett par gånger och blev efter det osäker på hur många puttar han egentligen hade slagit.

Vad är det med honom? Först blir han så förbaskad att han tappar huvudet under British Open och sedan detta. Ska man bli en stor mästare, som jag tror han har förutsättningar att bli, måste man lära sig att tygla känslorna bättre än så här.

Ta ledigt Henrik. Vila och kom igen!

Länk här till artikel om Henrik på Yahoo.

Mer om händelsen på the Deutsche Bank Players Championship här. "Ingen lutfisk till Stenson", sägs bland annat som en konsekvens av händelsen i Tyskland.

Under gårdagens runda spelade jag med "mäklaren" och "schackmästaren". Nya bekantskaper för mig. Dessa två kamrater spelade match mot varandra, medan jag hackade på vid sidan av deras spel som var betydligt bättre än det jag presterade igår. "Schackmästaren" hade lite problem med sitt spel från och till, men "mäklaren" däremot han spelade drömgolf. Ett tag låg han sex slag bättre än sitt hcp på 11, dvs mycket bra. Eftersom dom spelade match och han fått några korta puttar skänkta konstaterade vi att det knappast skulle bli aktuellt med handicpasänkning om han nu skulle komma in med en sådan score. (För så är det i min värld. Har man inte hålat ut man kan inte räkna rundan som handicapgrundande). Vi konstaterade också att han skulle ha goda chanser att för första gången nå under 80 slag.

Det tror jag inte att han tänkt på tidigare, för sedan hände något. Svingen ändrade sig och spelet blev ett helt annat ju närmare klubbhuset vi kom. På hål 16 slicade han ut höger, slog inspelet i greenbunkern, kom inte ur bunkern och fick nöja sig med en dubbelbogey. På hål 17 toppade han utslaget och gick i greenbunkern, och gick så småning om från hålet med en bogey. På väg till 18:e tee sa han "nu måste jag göra par på sista för att gå under 80". Som att be om problem.

Han valde visserligen klokt en trä 4 från tee på det korta par 4 hålet, men toppade den och la sig i ruffen framför damtee. Framspel med ett kort järn för att kunna slå en wedge mot flaggan och fortfarande ha chans på par. Wedgen blev på tok för lång och därmed försvann scoren.

Tänk så snabbt det kan vända när tankens kraft drabbar kroppen på ett negativt sätt.

idag var det besök på Sundbyholms GK. Sällskapsrunda med moster och morbror. Inte nog med det sambon var åter igen med som caddie. Rena släktkalaset. Andra rundan på rad med sambon som caddie och jag börjar redan vänja mig och hon också. Samspelet funkade perfekt. Kanske var det just därför, i kombination med trevligt sällskap, som det blev en av årets bästa rundor.

Huvuddelen av Sundbyholms första tio är skogshål som dessutom är ganska smala. Väl framme på tee 11 står det på teeskylten "...dags att ta fram drivern". Jag vet inte för vem den skylten är skriven. Inte för mig i alla fall. Min driver gick som en klocka idag så jag slog drive på alla par 4:or och par 5:or även under banans första del. På ett par av hålen hade det kanske räckt med trä 5 eller trä 3, men varför chansa när drivern satt där den skulle. Kanske just för att jag spelade mitt spel så betalade det sig. 19 poäng på första nio trots två "ettor".

På hål 11 kom det en regnskur som ställde till det lite, men jag fortsatte resten av rundan att svinga lungt, mjukt och fint. Kul när det flyter. Och kul att få ha sambon med när speler flyter, precis det jag skrev häromdagen att jag gärna ville visa henne. Scoren landade väl, men ingen sänkning. Den kommer vad det lider. Det viktiga var att spelet kändes bra.

Och tack moster och morbror för trevlig dag på golfbanan, god lunch och inte minst goda mackor.



Uppmjukande svingar




Redo

Att marginalerna är små på golfbanan, det vet alla vi som spelar. Ett felaktigt beslut eller dåligt slag kan få följdkonsekvenser som gör att slagen rinner iväg. Här är ett exempel även om resultatet inte blev totalkatastrof så kunde resultatet blivit bättre om jag tänkt och spelat annorlunda.

Enköpings GK. Hål 10. 500 meter. Par 5.
Bra drive mitt i fairway. Därefter ett enkelt transportslag med hybrid (se bild nedan).



Transportslaget ovan blev inte helt lyckat. Knappt 200 meter kvar till green. Då gäller det att tänka rätt. Ett slag redan tappat, men chansen att göra par fanns kvar. Bäst hade varit att slå fram bollen för att ha ett pitchslag kvar. Ett slag jag har chans att lägga på sänkbart avstånd från flaggan. Jag tänkte dock fel. Valde att försöka nå green med trä 5. Missade green och hamnade snett och dessutom med ett träd mellan mig och green. Från det läget var enda möjligheten att spela över trädet med en wedge för att först på nästa slag öppna upp för att nå nära flaggan. Det slaget slår jag på bilden nedan.



Bra slag, men lite för långt. Bollen landar dessutom på en väg och rullar tio meter. Från det läget finns inte heller möjligheten att nå green utan jag får chippa fram bollen med järn 7. Därefter en wedge upp mot hål för att sedan sänka putten för en dubbelbogey. Så mycket krångel. Om jag låtit bli att försöka nå green på tre slag efter det misslyckade andraslaget hade chanserna varit goda att lämna hålet med bara ett tappat slag mot par istället för två. Eller kanske t o m göra par.

Om man ska analysera hur jag spelade detta hål med "gubbtekniken" jag nämnde i föregående inlägg skulle det se ut så här:

Driver   :-)
Hybrid  :-(
Trä 5     :-(
Wedge :-) ....bra bollträff, men resultatet mindre bra, men med "gubbtekniken" räknas bollträff och sving
Järn 7   :-)
Wedge :-)
Putt       :-)

Fördel glada gubbar. Bra hål? Ja, men inte scoremässigt.


Den uppmärksamme och trogne bloggläsare kan se att jag spelar i Porschebyxorna. Premiär. Sköna. Väl värda pengarna. Såklart.

För professionella spelare är det vardag att spela med en caddie vid sin sidan. Det är det inte för mig. Jag får uppleva det en, två eller kanske tre gånger under en säsong när min sambo följer med ut på banan. Igår var en sådan dag. Det är alltid lite speciellt när hon följer med ut på banan. Rutinerna blir annorlunda och jag känner omedvetet lite extra krav på att "visa vad jag kan". Jag vill ju, för henne som inte spelar golf, visa hur kul golf är. Vill ju att hon ska se och uppleva flytet. Hur kul är det att gå med på banan och få leta bollar i skogen på vart och vartannat hål? Hon fick under gårdagens runda uppleva både och. Jag höll mig mestadels på och nära fairway. I alla fall inte ute i skogen. Det gjorde däremot en av kamraterna i bollen. Att han inte tappade modet var ett under. Vi spelade inte ett enda hål utan att han låg i skogen, i ett vattenhinder eller i en bunker.

Tillbaka till upplevelsen att spela med caddie vid sin sida. Vad ska man göra av händerna? Som spelare får man sin klubba, slår slaget och lämnar tillbaka klubban till caddien. Därefter ritar man in en siffra i scorekortet, men sen då? Vad ska man göra av händerna? Hänga med dem i byxfickorna känns inget vidare. Gå med armarna i kors är lika illa det. Jag saknade under gårdagens runda en liten bok, en sådan som proffsen ibland har. Man ser dem gå där och skriva lite då och då. Förmodligen anteckningar om hur de spelat föregående slag.

Vi amatörer skulle kunna göra något liknande. Vi skulle kunna ha ett liten bok och rita en glad gubbe efter ett lyckat slag och en ledsen gubbe efter ett misslyckat slag. Sedan när man kommer in efter avslutad runda kan man till statistiken föra antalet glada och ledsna gubbar. Det är också ett sätt att mäta hur väl man spelat rundan. Ett sätt att fokusera på hur väl man svingat eller träffat bollen istället för att bara titta på antal slag och poäng. Det tangerar tänkandet  det som speglas i boken "Kvantgolf" av Kjell Enhager. Klart läsvärd!

Gårdagens runda på Enköpings GK innehöll många glada gubbar, men ingen vidare score. Det var dök inte det vitkiga igår. Antalet glada gubbar var viktigare. Och sådana fanns det många igår. Drev bollen bra, chippade bra och puttade bra. Dessutom var jag själv en av de glada gubbarna. Jag hade ju sällskap av kvinnan i mitt liv på banan.

Tävlingsturnén till ända. Något stort segertåg genom sörmland kan man inte påstå att mina tre tävlingsdagar kan jämföras med. Visst blev det matchseger i Stadiumgolfen, men av insatsen på Gripsholm fanns mer att önska. Spelet fungerade inte helt bra vare sig på Flen i måndags eller på Gripsholm i tisdags. Det började heller inte bra igår på Eskilstuna GK. Jag brukar inte skriva om mina specifika resultat, men jag ska göra ett undantag eftersom jag finner det lite intressant att se hur spelet kan vända.

Nej, rundan började allt annat än bra. Missade sänkbara parputtar på hål 1, 2, 4, 6, 7 och 8. Dessutom lyckades jag slå drivern på hål 3 i skyddsnätet. Öppnade de andra nio med en trippelbogey på hål 10, missade parputtar på hål 11 och hål 12. På hål 13 började det regna. Ösregna. Precis då vi vant oss vid att det blåste halv storm så kom regnet. Jag gjorde dubbelbogey i regnet, som sedan upphörde på hål 14. Där någonstans, om inte tidigare, började jag sluta tänka på att göra ett bra resultat. Vad händer då? Jo, helt plötsligt förändras mitt spel och paren radas upp och vips har jag nästan hämtat in allt jag tappat under rundans första del.

Resultatet för dagen blev en av säsongens bästa rundor och en topptioplacering (av 77) i tävlingen. Är det så enkelt att spelet inte funkar som jag önskar bara för att jag går och är för mycket fokuserad på resultatet? Ja, dessvärre är nog svaret på den fråga JA. I alla fall delvis. Tänk att så mycket av golfandet handlar om vad som händer inne i huvudet. Intressant. Jag måste sluta tänka. Om jag räknat rätt skulle jag kanske, en bra dag, kunna göra ett resultat som är tio slag bättre än det jag presterade igår. Det är mycket det. Inte tänka var det. Svårt att låta bli.



Ett blåsigt hål 8 på Eskilstuna GK

I tidigare inlägg hoppades jag på att kunna vila mig i form. Idag var det dags för första rundan efter resan till London. Tidig morgonrunda på Kallfors. Några få bollar på rangen och sedan ut på banan. Lite skakigt i början med sedan tog sig spelet riktigt bra. Birdie på hål 10 (par 5/index 12). Kändes riktigt bra. Det var länge sedan jag rullade i en birdie. Det var egentligen länge sedan jag rullade i en putt över huvudtaget. Känns det som i alla fall. Riktigt så illa är det såklart inte. Puttningen kändes idag generellt bättre än den gjort de senaste rundorna. Jag har ju ny putter, som nämnts i tidigare inlägg.

Rundan slutade mindre bra dock, men det ska jag snabbt glömma. Lyckades träffa en medspelares boll på green på 17:e och slog out på 18:e. Inte så kul. Men inspelet med andrabollen på 18:e var riktigt bra.

Med från rundan har jag en känsla av att spelet är på gång. Järnslag, wedgar och puttar finns där. Drivarna vet jag också finns där. Inte idag kanske, men med några bollar till på rangen så kommer de också. Nästa vecka är det tre tävlingar på raken. Dåska de bra slagen pusslas ihop till bra spel och bra scorer.

I alla fall för somliga. Under gårdagens, för min del, usla singelspel som slutade med 24 poäng spelade jag och kamraten Ulf tillsammans med två bröder. Den ene med hcp 6 och den andre med hcp 1. De hade båda spelat golf sedan tonåren och var nu i femtioårsåldern. Det var en fröjd att följa dem under rundan och se deras mjuka enkla svingar. Den äldre av bröderna storspelade. Han gjorde fem birdies, landade på 39 poäng och en score på ett under banans par. Verkligen kul att följa på nära håll.

Visst missade bröderna också någon gång då och då. Men de lyckades, som alla bra spelare, att rätta till sina misstag snabbt. Det ligger något i det den äldre brodern sa: "Jag har så långt handicap för att jag är duktig på att göra misstag". I "göra misstag" ligger då närmast betydelsen att rätta till mindre bra slag.

Jag önskar dem båda två fortsatt lycka till på banorna. Inte minst den äldre brodern som i höst ska kvala in till en av seniortourerna.

Oj, jag höll på att glömma bort att berätta...bröderna vann tävlingen Synsams Stora Herrdag i år. Föga förvånande med det spelet.

Så var det då dags igen. Igår ägde en av årets höjdpunkter under mitt golfår rum. Synsams Stora Herrdag gick av stapeln på Upsala GK. 36 håls lagspel. Singelspel poängbogey under förmiddagen, snabb lunch och sedan foursome på eftermiddagen. Det var fjärde året jag och kamraten Ulf ställde upp. Lika trevligt varje år. Förra årets tävling har jag skrivit om här.

Upsala GK brukar alltid vara i gott skick. Så även i år. Fairways var nog bland de finaste jag spelat på. Greenerna täta, jämna och fina, om än lite långsamma. I alla fall om man jämför med hemmaklubben Kallfors.

Vi öppnade med utslag på hål två som är en par trea. Ingen vidare öppning för laget. Vi lämnade hålet med en poäng. Ulf hade problem i bunkern och jag missade precis green och chippade för kort och fick tvåputta för bogey.

Tredje hålet öppnade jag med en mycket bra drive. Lång och rak. Och där har vi det första "Yes!:et". Jag slog drivar som aldrig förr under hela dagen. Tio fairwayträffar har jag inte under varje runda. Att sedan de flesta var riktigt långa kändes också bra. Jag kunde mäta lite med Ulfs drivar. Han brukar ligga något före mig, men inte igår.

Så långt allt väl om det inte vore för att det följer ett "No!" efter Yes:et som refererar till de bra drivarna. Det No:et står för att jag inte träffade en enda green under singelspelet. Inte en enda. Hur är det ens möjligt med tio fairwayträffar? Ja, man kan undra. Bollträffen var bra, men jag lyckades i alla fall inte.

Väl på green handlade mycket om det andra "Yes!:et" i rubriken, nämligen min Yes-putter. Den funkade helt enkelt inte. "Out of order", borde det ha stått på den igår. Eller på mig. Jag slog puttar för kort, för långt och för snett. Jag sänkte knappt en enda putt! I alla fall kändes det så med fem (eller var det sex?) streckade hål. Så puttningen slutade med ett stort "No! No!". Hur kommer man då över usel puttning dagen efter? Köper ny putter såklart. Här är den:



Ingen dyr spak dock, även om den kanske ser ut så. Hittade den på Intersport för 200 kr. Nedsatt från 400 kr. Den uppmärksamme ser att det är en Dynatour, Odyssey-klon. Jag behövde inte ens öppna plånboken eftersom jag hade ett presentkort på just 200 kr på Intersport. Jag tror det på något sätt var meningen att jag skulle ha den där puttern. Den kommer säkert att revolutionera mitt spel. Eller tror någon något annat?

Under dagens runda på Kallfors spelade jag tillsammans med tre golfare som inte tidigare spelat banan. Jag försökte så gott jag kunde ge råd och tips om spellinjer, landningsområden och alternativa spelvägar.

Jag är säker på att jag när vi stod på 18:e tee sa att man kan spela rakt ut på fairway med driver eller kortare klubba om man så vill. Allt beroende på hur långt man vill ha in mot green och om man vill spela andraslaget över vatten eller inte. Jag är lika säker på att jag sa att man visserligen kan skära av en del av sjön med en lång drive, men att man inte tjänar mer än en eller två klubbor in mot green. Men det är klart, jag kan ju komma ihåg fel. Något gick i alla fall snett för gästerna. Alla tre gick i vattnet och fick droppa. På bilden gör de sig klara att slå sina tredjeslag.



Och hemmaspelaren då, hur gjorde jag? Driver från tee, fairwayträff men lite väl safe från vattnet. Järn 6 in mot green. Greenträff med placering tre meter från flaggan på den övre platån. Tvåputt för enkelt par. Ospännande kanske, men vad gör det. Ett par är ett par. Vatten, det är inte spännande det heller, bara tråkigt.

Jag har fått lära mig att man inte ska tänka på hindren som finns på banan. Tänker man "inte i bunkern" eller "inte i vattnet" så uppfattar hjärnan bara "bunkern" och "vattnet" och bollen dras till hindren med någon form av automatik. Det slår sällan fel. Eller de där rundorna man öppnar med att träffa ett eller två träd redan på första hålet och genast börjar tänka "jaha, det är en sådan runda, nu ska jag träffa en massa träd idag". Vips så är tanken planterad och man kommer att träffa fler träd än man trodde fanns på en golfbanan.

För dagens spelkamrat Claes var det en sådan dag. Inget gick riktigt som han ville och trots försök gick det bara inte att trycka bort de negativa tankarna. Därför (?) blev lägena under rundan också knepiga. Det knepigaste var det som syns på bilden. Kallfors GK, hål 3, part 3. Både jag och Claes låg i höjd med flaggan efter utslagen. Jag strax utanför green till vänster och Claes lite längre ifrån...och bakom ett träd, som framgår av bilden. Lite svårt att i det läget tänka att det inte finns några träd.

Hur spelade vi då från våra lägen? Jo, jag chippade kort och missade parputten och gjorde bogey. Claes, han med missflyt idag, glimmrade till och slog en wedge som nästan strök barken på tallens högra sida, slog ner på green och föll ner mot hål. Från det läget gjorde han sedan enkelt par. Snyggt var det.

Så sjunger Nanne i schlagern från 1998. Det är inte utan att jag känner ett sting av avundsjuka, eller kanske jag ska säga beundran, när jag tittar på jämförelsen mellan Ernie Els och Michelle Wies svingar. Jag har nämligen också gjort en jämförelse. Min sving på ena bildhalvan och Ernies på andra. Överensstämmelsen var lååångt ifrån den man kan se mellan Ernies och Michelles svingar. När Ernie och jag hade fört klubban tre decimeter från bollen så var jag "way off", kan man säga.

Jag trotsade regnet och gav mig ut som planerat. När jag lämnade hemmet hade vi 20 mm i regnmätaren och det regnade fortfarande. Sådant där fint regn som man bli dyngsur av utan att märka det.

Väl på första tee dök inte de inbokade spelarna från Möre respektive Vallentuna upp. Dåligt. Att man avstår spel pga regn det kan jag ha förståelse för, men att låta bli att slå en signal till klubben eller går in på nätet och boka av sin tid, det förstår jag inte. Slött är vad det är. Som väl var dök Johan upp tillsammans med sin sambo Sophia. Det var Sophia som hade föreslagit att det skulle bära av till banan idag. Lite regn skadar inte, så gladeligen föreslog hon sin sambo att dom skulle åka till golfbanan. Inte för att hon skulle få spela, utan för att Johan skulle få spela en gång till den här helgen. Det är kärlek det.

Jag skrev under förmiddagen att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. När Johan och Sophia åkte hemifrån pekade väderleksprognosen på att det skulle sluta regna. Så varför ta regnkläder, tänkte Johan och Sophia och begav sig till golfbanan i nya blåjeans respektive piratbyxor i bomull. Jag skulle nog för dagen kalla den klädseln för om inte rent dålig så i alla fall mindre ändamålsenlig. Men med en optimistik livssyn och gott humör tänker man kanske inte på vädret. Sophia sa t o m "det är ett skönt regn". En sann optimist. Trevligt med sådant sällskap på banan. Tack för det. Och lycka till med golfen båda två.

Idag var det tävlingsdags. Första tävlingen för året. Men hur smart var det att spela tävling med en lånad driver i bagen?

Här är mitt långa och uttömmande segertal:

Jag vill börja med att tacka Kent och Sven-Åke för en trevlig runda. Även om vi tidvis hade det kämpigt därute höll vi humöret uppe. Och visst har vi alla tre fått kvitto på att bunkerslag är något som vi behöver träna mer på.
Stort tack också till sponsorn Wallers för det välfyllda prisbordet. Förra året kom jag hem med en t-shirt med ?Wallers? skrivet med stora oranga bokstäver. Inte en tröja man gick och glassade i på stan direkt. Årets pris däremot uppskattade jag mer. Tack.

Jag vill också rikta ett tack till tävlingsledningen som lyckades hålla flyt på banan trots det stora startfältet. Och om det var ni som såg till att vi åter igen fick en varm och solig dag så vill jag tacka för det också. Jag lider sällan av att spela i värme.

Jag vill också passa på att tacka min kära sambo för att hon klev upp samtidigt som mig i morse och höll mig sällskap under den tidiga morgontimmen. Och tack för all god mat du lagar och all kärlek du ger mig. Och tack för att du är så tolerant och aldrig tycker att jag golfar för mycket eller köper för många golfklubbor. På tal om golfklubbor så vill jag också rikta ett tack till Stadium som lånat ut en Callaway FT-i till mig. Det var väl inte riktigt tänkt att jag skulle spela tävling med den. Det gick lite fort när jag lånade klubban i fredags. Men så här med facit i hand så måste jag säga att det var nog tur att jag lånade klubban av er.

Avslutningsvis vill jag rikta ett tack till golfklubben och banpersonalen för att ni åstadkommit en bana i ett skick som var lika för alla. Att sedan greenerna för på tok för dåligt klippta och därmed alldeles för långsamma och att fairway verkade oklippt spelade mindre roll en dag som denna. Det var ju som sagt lika för alla.

Visst kommer jag tillbaka nästa år och spelar den här tävlingen. Jag gillar ju att spela er bana. Troligen kommer jag tillbaka för att spela redan inom några veckor. Hoppas vi ses då. Tack alla.

Det var segertalet det. Men jag fick aldrig hålla det. Tyvärr. Jag vann ju inte. Tur det kanske. Talet känns lite långt nu så här i efterhand.

Hur den lånade drivern fungerade? Det kommer jag att skriva om i morgon. Efter det att jag pratat med grabbarna på Stadium.

Då och då under en säsong händer det att jag spelar med någon som är betydligt bättre än vad jag är. Idag var det en sådan dag. Jag hade förmånen att spela tillsammans med Johan som har hcp 3,5. Med i bollen fanns också Anna och en Johan till. Låghandicaparen Johan hade sett att jag var medlem på Kallfors och skickat ett mail för att höra sig för om banans skick. Mailkonversationen slutade med att vi spelade tillsammans.

Jag har genom åren spelat med många låghandicapare, men frågan är om inte Johan är den som det varit roligast att se spela. Inget såg svårt ut. Inga forcerade svingar. Inte några chansningar. Allt kontrollerat och fint. Visst missade han någon gång då och då, men det tog han med ett leende. Inte som en del andra låghandicapare jag spelat med som svurit och fört liv. Inte ens duffarna på 14:e störde lugnet. Före duffarna sa Anna "jag förstår inte att du slår så långt när du tar så stor torva", varvid Johan svarade "man måste träffa bollen först innan man tar torvan" varvid han följde upp med två duffar. Så kan det vara. Golf kräver koncentration hela tiden.

På 10:e hålet bjöd Johan på ett inspel från 220 meter. Lite lång blev den dock. Tio meter kanske. Puttade för eagle och gick därifrån med birdie. Min inspelsvinkel (bilden) var lite annorlunda. Jag hade en wedge från knappa 100 meter. Spelade safe mitt på green och tvåputtade för par. Ett av dagens få.



Precis som det ibland händer att man får spela med någon så mycket bättre än en själv så händer det att man själv spelar dåligt. Riktigt dåligt. Idag var det en sådan dag. Anna, den andra Johan och jag kämpade på och jag tror att vi tillsammans kollade varenda vrå på banan. Bäst i jämförelse med handicap spelade troligen Anna, törs jag säga utan att veta. Jag skulle gissa att hon rasat rejält i handicap när den här säsongen är över. Svingen och bollträffen finns runt hörnet.

Min sving och min bollträff den fanns då inte runt något hörn idag inte. Skulle gissa att de valde att fira nationaldagen på annat håll för med mig var dom inte. Jag missade fairways, greener och puttar. Egentligen allt som fanns att missa missade jag. Även hindren, konstigt nog. Inga katastrofhål, "bara" ett eller två slag för mycket på alla hål och det straffar sig. Elva över handicap! Nu går det inte längre att skylla på att det är försäsong, för det är det ju inte längre. Enda förklaringen jag kan hitta är att jag inte tränat en enda gång sedan banorna öppnade. Kan det vara så enkelt som att jag tränat för lite? Nja, undrar om det inte beror på klubborna. Eller bollarna.

Tack Johan, Anna och Johan för en trevlig nationaldag på banan.

I morgon är en ny dag och en ny runda. Ska försöka få med mig såväl sving som bollträff ut på banan då.

Igår gjorde Annika Sörenstam comeback efter två månaders skadeuppehåll. Enligt sig själv utan krav,  bara en önskan om att få vara skade- och smärtfri. Det har jag inga problem med att förstå.

På morgonens sportsändning rapporterade TV4 om att "det gick inget vidare för Anna Sörenstam i comebacken". Då undrar man såklart hur det gick under första rundan. Jo, Annika gick på par. Två månaders skadeuppehåll och så går hon på par. Hur kan man säga att det är att definiera som "inget vidare"? Möjligtvis om man ser resultatet i relation till ledarscoren på minus sex, men det är ändå inte en godtagbar förklaring i mina öron. Det är för det första långt kvar på tävlingen och även om Annika går resterande del av rundorna på par tycker jag att hon är en vinnare. Man får inte glömma att hon precis är tillbaka efter diskbrock. Glöm inte det TV4.

Idealtiden för en runda på Kallfors är fyra och en halv timme. Det är på sina håll ganska långt mellan hålen och dessutom finns en del kämpiga backar att ta sig upp och ner för. Rondtider på upp mot fem timmar är därför inte helt ovanligt en fullbokad dag. Mitt rekord tidigare för en rond i en fyrboll tror jag är strax över fyra timmar.

Ikväll spelade jag en snabb runda i en tvåboll. Jag med bärbag och någon form av variant på halvset och kamraten med sin trehjuling. Vi tågade på utan att leta boll och med fairwayträffar på varje hål fram till sjunde hålet. Där fick vi vänta några minuter. Samma sak på åttonde. Nionde hålet spelade vi tillsammans med tvåbollen vi kommit ikapp.

Efter knappa tio minuters paus slog vi ut på tian. Det gick som tåget. Jag klantade på elvan och var i vattnet (tre gånger!), sedan knallade vi på igen.

Trots paus, några minuters väntan och dropp för vattenbesök tog vi oss in på tre timmar. Inte illa för att vara på Kallfors.

Banan är förövrigt i mycket bra skick.

På första tee fick jag idag hälsa på tre nya spelkamrater. Alle tre gäster på min golfklubb. Jag visste att två av dem hade lågt handicap; fem och sju. Innan vi peggat upp säger den ena till den andra "snittar du drivern fortfarande på 300 meter?" Jag smålog lite grann och tänkte "jo tjena, det vill jag se". Och det fick jag. Jag har aldrig spelat med någon som slagit en så lång driver från första tee på Kallfors. Gul tee så långt bak man kan komma till en bra bit över vägen, för er som spelat banan och vet hur det ser ut. Enligt banguiden ungefär 280 meter. Men den var inte perfekt, fick jag veta senare. Den var lite toppad.

Själv slog jag en drive på ungefär 210 meter och var nöjd med den. Jag hålade ut på bogey efter två bunkerslag. Bogey hade även den långtslående kamraten. Så kan det vara. Längd är inte allt.

Det händer då och då att en del, kända eller okända, spelkamrater ska ge råd på banan. Det är sällan jag välkomnar sådana råd. Jag klarar inte av att ändra vare sig sving eller grepp under en runda och därefter börja spela bättre. Det blir alltid sämre. Jag gissar att det är så för de allra flesta. Därför tycker jag att man ska undvika att ge råd på banan till någon som inte bett om det. Det är svårt att låta bli ibland, det vet jag. Minns särskilt för några år sedan under en tävling. Jag spelade med en kille som slicade extremt mycket på de första hålen. När vi kom till hål åtta sa han "jag fattar inte varför jag slicar så mycket". Då kunde jag inte hålla mig. Jag kände mig bara tvungen att tipsa om att han skulle flytta tillbaka bollen. Han peggade nämligen en fotlängd till vänster om vänster fot. Och han var högerspelare. Det var uppenbart att han inte nådde fram till bollen med klubbhuvudet square.

Under dagens runda fick jag höra att jag hade för lite kraft i svingen. (Som om jag inte visste.) "Vi brukar säga att de som har det svingproblem du har svingar med headcovern på eftersom ni inte har någon kraft i träffen". Tack för den. Denna gång tog jag varken illa upp eller blev störd. Jag tyckte mest det var kul och en bra rubrik för ett blogginlägg.

Problemet då? Jo, jag låser höften och träffar bollen med stängd höft. Låter som en enkel grej att fixa till. Eller hur. Men jag ska allt försöka. Nog dags för lektioner igen.