Golfers

Jag måste säga det flera gånger för att förstå och för att kunna förklara. Det räcker inte med att titta på det egna handicapet för att få en förklaring till att spelet är så ojämt som det är just nu. Det är inte i första hand totalscoren som är ojämn, utan svingen och spelet. Förklaringen ligger, som jag ser det, i att det är försäsong fortfarande. Jag och många med mig har spelat golf sedan i mars och nu är det visserligen maj, men för mig fortfarande försäsong. Jag har knappt tränat alls sedan banorna öppnade. I alla fall på tok för lite. Och då kan man inte förvänta sig att man ska spela på topp.

Idag var det spel på Kungliga Drottningholms Golfklubb. Jo, den heter "Kungliga" numera. Banans skick vittnade om att vi bara är i maj. Fläckiga greener och fairways som ännu inte växt till sig ordentligt. Även banor har försäsong.

Första besöket för mig på "drottan", som arbetskollegan och en av dagens spelkamrater kallar banan. Trevlig bana som egentligen passade mig väl. I alla fall borde göra det. Gjorde sex par därutöver mycket blandat spel och blandade resultat. Totalt blev det 33 poäng.

En av de tre spelkamraterna hade jag nöjet att spela med även i söndags på Brollsta. Då var han överallt där han inte borde vara med sitt handicap. Vad han fick för totalscore eller resultat i söndags har jag ingen aning om. Jag vågade inte fråga. Idag däremot gick det betydligt bättre. En helt annan sving och ett annat spel. Han landade på 35 poäng. Spelet varierar. Även för dem med lågt hcp. Ena dagen upp andra dagen ner. Det är försäsong.

De övriga två spelkamraterna bjöd precis som jag, på blandat spel. Typiskt försäsongspel.

Trots blandat spel var det en mycket trevlig runda i strålande solsken. Skönt. Och snart lossnar säkert spelet också. Försäsongen går mot sitt slut.



Hål 5.



Hål 18.

Brollsta Golfklubb ligger några mil norr om Stockholm. Banan är inne på sin sjunde säsong och är kanske mest känd för att ha bland de bästa greenerna i Sverige. Hos mig lever också banan som en av de knepigaste jag spelat. Egentligen är den kanske inte så svår, men på ett antal hål finns vatten i spel som av någon anledning drar till sig just mina bollar. Det spelar ingen roll om jag spelar safe med till höger på hål 9 t ex, min boll hittar till vattnet i alla fall. Om inte på första slaget så väl på andra. Att sedan kamraterna i dagens boll också gick i vattnet, det hjälper ju knappast mig. Vi spelade ju inte samma spel. Hos mig dök inte ens tanken upp om att försöka nå green på andra sidan vattnet.



Positivt från dagens spel var att puttningen fungerade bra, trots att Brollstas greener är svåra eftersom många är upphöjda och dessutom hårda. Idag var de dressade så det var inte lika snabbt som det brukar vara.

Jag har spelat Brollsta en gång tidigare. Efter att ha spelat den ytterligare en gång så känner jag mig ännu en gång besegrad. Visst rullade jag i lika många par som jag brukar när jag spelar, men däremellan var det inte att hurra för. Därför är det bara att konstatera "first impression last", som dom säger i den gamla Axe-reklamen. Brollsta är en svår bana för mig.

Läste en intervju med Fredrik Jacobson på golf.se. Så här står det i intervjun:

"Kände du att du hade segerchans förra veckan?
- Ja, definitivt. Det kanske var det som var felet. Efter andra ronden, när jag låg delad tvåa, var jag riktigt laddad och det är möjligt att jag var för uppumpad, och ville för mycket, på lördagen. Jag blev lite frustrerad när jag missade några puttar och tappade fokus."

Jag känner igen mig. När tankarna på sänkning eller bra placering i en tävling börjar snurra i huvudet, då snurrar ofta hela spelet till sig. Enkla puttar missas och chippar duffas. Det är så golfen är och det är så vi golfare funkar. Börjar man analysera och tänka för mycket, eller rättare sagt tänka på fel saker, då går det ofta galet. Det blir liksom en kamp i kampen. Man kämpar med spelet, att slå bra slag, spela smart, men också tänka att smart. Det senare handlar ofta om att inte tänka alls. Jag har spelat mina bästa rundor när jag bara gått ut på banan utan press. Som den där gången när jag spelade med kamraten som jag inte träffat på 15 år eller som den där tidiga vårdagen för några år sedan när jag gick en kvällsrunda och spelade som....ja, nästan som Tiger faktiskt. I alla fall är det så jag minns rundan. Det gäller att tänka smart och komma ihåg rätt saker. Det är då man spelar som bäst.

10 meter längre. 20 meter längre, eller kanske t o m 30 meter längre. Är det möjligt att helt plötsligt slå så pass mycket längre? Ja, det är det. I alla fall var det möjligt idag. Första rundan med nya drivern Ping G5 i bagen. Det var tänkt som en provrunda för att se hur originalskaftet kändes. Tanken har ju från det att jag såg annonsen om klubban på golf.se varit att byta ut skaftet mot ett annat mer anpassat till min sving. Just för dagen är alla dom tankarna borta. Skaften är inte vidare snyggt med sin grå färg, men vad tusan har det för betydelse om drivarna är så långa som idag.

Under dagens runda på Kallfors slog jag andra slaget på femte hålet med en järnsexa mot normalt en hybrid (motsvarande järnfyra) som jag aldrig når green med. På sjätte hålet slog jag en järnsexa in mot green mot normalt träfemma. Inte nog med det, järnsexan gick för långt. På artonde slog jag en för lång pitchingwedge in på green. Normalt slår jag järnsju in mot green på det hålet. På dessa hål spelade jag Srixon Trispeed. Om jag har att tacka drivern eller bollen för de långa utslagen vet jag inte. Skulle gissa att det var en kombination. Dessutom hade jag sällskap av en trevlig AIK:are och en trevlig Djurgårdare i bollen. Det kan också att inverkat på spelet. I alla fall blev jag peppad av att få höra "vilken drive!" efter utslaget på sjätte hålet. Jag är ju van vid att slå kortast i bollen när jag spelar med andra på ungefär samma hcp-nivå och då får man inte höra sådana spontana yttringar om det inte handlar om en kommentar av en drive som går rätt upp i det blå eller rakt ut i skogen.

Trots sex koppsnurrar blev det 34 poäng. Var verkligen som att spela en helt annan typ av spel än jag är van vid.  Hoppas att längderna håller i sig framöver.



Halfwayhouse på Kallfors GK

Det går åt energi när man spelar golf eller rör sig fysiskt på annat sätt. Inget konstigt med det. Det konstiga ligger i att man, eller i alla fall jag, glömmer så lätt. Det händer ändå någon gång då och då att jag går ut på banan utan att ha laddat bagen med något att stoppa i mig om jag känner att jag börjar tappa energi. Bäst är ju såklart att fylla på lite under hela runda för när den där "energitappkänslan" väl är där så har man egentligen väntat för länge med födointgate. Ungefär som att vänta med att dricka tills dess att man blir törstig. Ingen bra idé, men det är lätt hänt särskilt en dag som denna med 5-10 grader och kyliga vindar, som det var under de 18 hål jag spelade idag på Åda Golf and Country Club utanför Trosa. banan var förvånansvärt fin. Tror t o m att dom hade klippt banan.

De första hålen gick hyfsat bra, i alla fall resultatmässigt. Redan på hål sju började jag dock svaja. Sedan blev det bara värre. Och vad gör jag då när vi spelat hål nio? Besöker restaurangen? Nej, nej..."det är ju bara nio hål kvar". Så dumt. Efter 14 hål var jag tvungen att springa tillbaka till klubbhuset och köpa något att stoppa i mig, men egentligen var det ju för sent då.

Kom att tänka på den gången för drygt 20 år sedan när jag sprang Stockholm Marathon. Första varvet (20 km) gick riktigt bra. Högre tempo än jag hade planerat enligt mitt schema, men det gick ju så bra därför löpte jag bara på. Ropade till sambon efter 20 km "det går jättebra". Vid 22 km hände något, eller rättare sagt inget. Jag slet på men allt blev bara en pina. Förmodligen den beryktade väggen till följd av för dålig träning och för lite energi i kroppen. Det kändes därför skönt att efter 42 km få svänga in på Stockholms Stadion och få springa de sista metrarna på mjuk löparbana. Kändes som jag flög fram. Studsade lätt på tå, kändes det som. Härlig känsla. Väl ur målfållan mötte jag en förfärad sambo som frågade hur jag mådde eftersom jag under de löpningen på stadion hade sett ut som en stapplande gubbe.

Riktigt så illa var det väl inte idag, men hål 15 vill nog både jag och mina spelkamrater glömma. Jag brukar alltid håla ut, men inte på den 15:e hålet idag. Hackade runt i skog och i diken tills dess jag insåg att jag inte skulle slå fler slag på det hålet.

Nu "vet" jag åter igen att jag måste se till att fylla bagen med frukt, powerbars, en macka eller vad som helst som kan göra att jag inte tappar energi.

Bilden visar hål 16. Blev en bogey efter drive, järn 7 och tre putt.

För oss som fascineras av att se andra svinga är detta rena julafton.

Rangen på Augusta - direkt.

För en del är det självklarheter, för andra är det hur svårt som helst att förstå det enklaste och mest grundläggande inom golfspelets ädla konst. Jag tänker då inte bara på den yngre kvinna (hcp 25) som jag spelade med för några år sedan. Hon som markerade sin boll genom att lägga markeringsknappen framför bollen, dvs mitt på puttlinjen. För henne var det inte självklart att hon gjorde fel. (Om det nu var så...se nedan.)

Det var inte heller självklart för den manliga spelkamraten (hcp 13) som under gårdagens runda visade prov på hur man inte ska laga nedslagsmärken. Visst var det bra att han tog fram greenlagaren och hade ambitionen att laga nedslagmärket, för det är det ju långt i från alla som gör (!). Det som däremot inte var bra var att han gjorde helt fel. Istället för att föra sin greenlagare in mot nedslagmärket gjorde han tvärt om, dvs lyfte med greenlagaren upp nedlagsmärket, något som inte alls är bra för greenen. Rätta mig den som vet om jag har fel, men att lyfta märket på det sättet skadar greenen mer än ett olagat nedslagsmärke.

Hur gör man då? Jo så här:





(Edit: Har även skrivit om detta på annat håll och då fått veta att det minsann var jag som hade fel. Man FÅR markera bollen i puttlinjen, sägs det. Må så vara. Det är inte lätt att göra rätt på green.)

Så härligt att komma ut på banan igen. Jag betalade och gav mig ut på Gripsholm i strålande sol och knappa 15 grader. (Ja, det var värt 450 kronor.) För att vara så tidigt på säsongen var skicket på banan riktigt bra. Hoppiga greener får man räkna med.

Scoren helt okej för att vara första riktiga 18 hålsrunda på svensk mark i år. Missade ett antal puttar. Några pga dålig puttning och några pga dåliga greener. Svingade hyfsat bra. Några riktigt bra både järnslag och drivar (dock inga över 318 m). Det som krånglade var wedgarna. Dålig bollträff och dålig längdkänsla.

Spelade inte med fullt set. Hade bl a valt bort trä 5 eftersom jag ville testa den nya spoonen på banan. Det var dock igen bra idé. Slog den från fairway tre gånger; en gång out, en gång uselt och en gång okej. Jag ska inte slå spoon från fairway, så är det bara.

Den stora överraskningen under rundan var att hybriden med nytt skaft gick så ruggigt bra. Kändes som en helt ny klubba och den gick långt och rakt nästan av sig självt. Kul.

Golfabstinensen är nu på topp. Solen har strålat från klarblå himmel under de senaste dagarna. Arbetsdagarna. Hoppas komma ut och spela i helgen, men hemmabanan Kallfors är fortfarande stängd och öppnas först den 14 april. Kollade i närområdet, framför allt den gamla hemmaklubben Gripsholms GK. Jodå, där fanns det tid på söndag. Men det kostade 450 kr! Det tycker jag är mycket för spel på vårbruna fairways och greener. Jag förstår Gripsholm som tar fullpris trots banans skick (som jag inte vet mer om än jag kan gissa mig till). Sedan står det ju var och en fritt att avgöra vad det är värt att lindra suget. För mig blir det nog rangen och några korthål på Järna GK istället för 450 kr i greenfee på Gripsholm. Sparar hellre de kronorna tills dess banan i Mariefred är frodigt grön.

Då var premiären gjord på svensk mark. 17 mars, det måste vara rekordtidigt för mig i mina hemtrakter. Efter en stunds svingande på rangen blev det nio korta hål på Järna GK. Det är en pay-and-playbana som ligger nära min hemmaklubb Kallfors GK. Korsan och tvärsan på ett gärde, men vad gör det. Så här tidigt på säsongen handlar det mer om att få komma ut än att spela bra och att banorna är fina. Greenerna var dock förvånansvärt bra, dels för att vara pay-and-play men också med tanke på tiden på säsongen.

En birde blev det på ett av par fyrahålen efter en bra chip in på de frimärksstora greenerna. Kändes bra.

De senaste tre åren har jag och en kamrat spelat partävlingen "Synsams stora herrdag" på Upsala GK. Under förmiddagen spelar man singlar och under eftermiddagen bästboll. Under förra årets tävling spelade jag och kamraten under förmiddagen i samma boll som en golfare med hcp 6. Det var en fröjd att se honom svinga. Så lugnt och följsamt. Inga forcerade slag och bara ett uppenbart dåligt slag på hela rundan.

Jag noterade direkt att han spelade med likadana järnklubbor som jag, dvs Ping G2 med ett standard stålskaft med regular flex. Hans driver var en för säsongen ny Cleveland HiBore också den med ett regularskaft. Han berättade att han precis köpt drivern och att han tidigare spelat med en TopFlite driver. Den som såg ut som en askkopp, om ni kommer ihåg. Tror den släpptes någon gång under senare delen av 80-talet. Han menade att alltför många golfare spelar med för styva skaft. Och det tror jag det ligger mycket. Hur som helst var det kul att få spela med honom och se hur långt det är möjligt att slå med regularskaft och att man kan spela med spelförbättrande klubbor med offset även om man har hcp 6.

Efter att ha ätit lunch tog vi oss till 17:e tee för start av eftemiddagens bästboll. Där var redan fullt av spelare. Det visade sig att vi skulle vara tvungna att gå sex spelare i samma boll för att hinna spela klart. Sexboll, det var i alla fall första gången för mig. Inte nog med det, när vi presenterade oss för varandra visade det sig att de andra spelarna hade något lägre hcp än jag och kamraten. De andra hade i fallande ordning hcp 4, 3, +2 och +2. Och jag och kamraten hade då 12. Skillnad.

Jag slog första slaget från tee. En kort par fem med smal dogleg. Par fem betyder ofta "ta-i-allt-du-kan-det- är-långt-till-green". Det var väl det som fick mig att verkligen trycka på. Jag slog en rak drive, mitt i fairway. 140 meter. Kändes inte helt lyckat, men det kunde ha varit värre. Dock inte så kul att se de andra slå sina bollar 280 meter, eller något sådan, för att få fritt inspel mot green. Intressant däremot var att vi alla låg på green efter tre slag. Jag slog mitt andraslag fram till doglegen och därefter in på green. De långtslående missade green och fick chippa in. Om jag minns rätt gick alla därifrån med bogey. Lite olika spel, men väl samma score.

Samma sak på nästa hål, hål 18. Jag slog en slicad drive ut i ruffen till höger, medan de andra låg mitt i och lååångt fram. Någon hade bara en kort pitch in. Jag slog en järnsexa in på green och gick därifrån med bogey. Det gjorde även han som bara hade haft en en kort pitch in eftersom han treputtat. Det var väl ungefär så långt jag "hängde med" scoremässigt. Resten av rundan blev som vanligt en blandad medelgolfarrunda medan låghandicaparna slog sina ruskigt långa drivar, gick för green på andraslaget på par femmorna och klarade sig ur de få problem de hade på faschinerande sätt.

För mig och kamraten var det en upplevelse att få spela i samma boll med inte bara två utan fyra så duktiga spelare och få se riktigt bra spel på nära håll. Jag har aldrig haft förmånen att spela pro-am, men detta var samma upplevelse föreställer jag mig. Inte nog med att de var duktiga spelare, de var också mycket trevliga och ödmjuka vilket gjorde att det blev en trevlig eftermiddag trots tidvis ösregn och blandat spel.

Det är lärorikt att spela med andra så är så pass mycket bättre. Det gäller att verkligen inse vilken nivå man spelar på. Inte försöka med konstslag (alltför ofta i alla fall). Helt enkelt spela sitt eget spel. Kan vara svårt, men lönar sig oftast scoremässigt.

Nu kan vi snart spela på gröna banor igen. Känna solen värma och vinden svepa genom håret (i alla fall på er som har hår kvar). Då ska vi inte glömma timmarna i golfhallen. Allt nötande och letande efter den perfekta svingen och den sköna bollträffen. Vi ska inte glömma när vi tränade och tänkte på vad som skulle komma efter. Efter allt tränande.

Precis som vi i hallen står och tänker på efter tycker jag att vi ibland ska tänka på före när vi spelar på de gröna banorna. Tänka på att det är efter, efter alla timmar i hallen. Då kommer vi att uppskatta golfsäsongen ännu mer även de dagar allt inte känns perfekt.

Här är en bild från tiden före som jag kommer att tänka på som inspiration när vi väl når efter.

Visste du att det finns tio miljoner golfspelare i Japan? Att sedan "bara" två miljoner är medlem i en golfklubb, det är en helt annan sak. De som inte har möjligheten att vara med i någon klubb, de är glada ändå. De tar sina klubbor, åker till rangen eller sätter sig i parken och bara njuter. Njuter av att vara golfare och äga ett golfset.

Och dom som har möjligheten att vara medlem eller spela på en bana, dom kan mötas av bekvämligheter som vi i Sverige är ovana vid. Vad sägs om linbana och rullband...eller fotmassage efter avslutad runda.

Bloggaren Zol ger oss en inblick i golfens Japan i sitt blogginlägg som du hittar här.

Golf är en sport som ger mycket till dem som väljer att utöva den. Inom golfen finns gemenskap över ålders- och könsgränser som i få andra sporter. Här finns också glädje, motion, avkoppling och harmoni. Inom golfen finns också regler som vi alla valt att följa och utan dessa vore det ingen sport. Skillnaden mot många andra sporter är att vi bedömer oss själva som oftast. Det handlar om att vi valt och väljer att respektera det regelverk som finns. Det är liksom en del av spelet idé.

Till spelets idé hör också vett och etikett vid sidan av alla formella regler. På banan respekterar vi varandra och har kul tillsammans när vi utövar den sysselsättning vi uppskattar så mycket. Skulle någon bryta mot regler, vett eller etikett skapas en obalans eller kanske snarare disharmoni. Något som kan förstöra en hel runda. Ta t ex han som väljer att peta ut bollen med foten ur ruffen när han tror ingen ser, eller han som svär och gormar över dåliga slag eller otur på ett sätt så att alla i bollen störs, eller han som medvetet pratar eller hostar i spelkamraternas baksving, eller.... ja ni förstår vad jag menar. I alla fall de flesta. En del gör det konstigt nog inte. För det är inom golfen som i samhället i övrigt; det finns rötägg. De som av en eller annan anledning förpestar tillvaron för oss andra.

Vi har säkert alla stött på någon av dessa glädjedödare någon gång. Jag minns särskilt den gången när jag var en ganska färsk golfare och på egen hand åkte till Österhaninge GK för en runda. Jag hoppade in i en boll med en familj. Frun var som jag ganska ny inom golfen medan far och son spelat längre, men inte så länge att de valt att anamma vett och etikett. De väntade aldrig på frun. Hon släpade hela tiden efter och fick slå sina slag medan far och son traskade på. Jag stannade och väntade på henne några gånger. Peppade och berömde henne när det var läge för det. Så som man gör på banan.

På 12 hålet föll det sig inte bättre att jag chippade in på green och lyckades peta undan fruns boll som redan låg där. Min boll stannade på samma ställe som hennes hade legat. Nybörjare som jag var visste jag inte vad göra. Det gick ju inte att återplacera hennes boll och jag kunde inte spela på min boll för hon låg i puttlinjens förlängning. Jag tittade uppgivet på mannen i familjen och undrade "hur gör vi nu" i hopp om att han kunde reglerna bättre än jag. Han tog då tre bestämda steg framåt och utan att titta på sin fru sparkade han undan hennes boll och sa "skit i henne". Och vad gjorde jag? Ingenting. Jo, jag tappade hakan, men sa inget dumt nog. Därmed var stämningen under den golfrundan definitivt förstörd. För oss alla. Inte minst för frun som blivit trampad på.

Jag har många gånger tänkt på denna händelse och hur betydelsefullt det är att vi spelar efter spelets skrivna och oskrivna regler för att alla ska känna harmoni och må bra. Såväl på som utanför banan. Jag känner mig tämligen övertygad om att frun i familjen jag spelade med inte har det alltför trevligt utanför banan heller. Och jag skulle inte bli förvånad om hon slutat spela golf.

Jag har lyckats en gång, men egentligen inte. Eftersom ingen fanns där som kan intyga att det hände så var det inte en officiell hole in one.

En regnig höstdag skulle jag och kamrat ut och spela. Dessvärre blev kamraten sjuk i sista stund och några andra spelkamrater gick inte att uppbringa på banan. Ingen annan vågade sig ut i höstrusket. Så jag gick ut själv. På tredje hålet, A6 GK röd slinga, så hände det. Järn 5...en studs, flaggträff och i hål. Och där stod jag. Ensam. Ringde sambon, men fick inget svar. Ringde den sjuka spelkamraten, inget svar där heller. Tjohoade lite i min ensamhet innan jag spelade vidare på samma boll som jag gjort HIO med utan en tanke på att den skulle kunna utgöra ett trevligt minne. Nu blev det inte så. På hål sju lyckades jag lägga den i vattenhindret. Men nu vet jag i alla fall hur man gör. Man tar rätt klubba, siktar på flaggan och svingar lugnt. Ganska enkelt faktiskt.

När Bret Melson gjorde sin hole in one var han i alla fall inte ensam. Det var väl en himla tur det.

http://www.golf.se/extra/news/?module_instance=1&id=73650