Golfers

Spelade timmar ska tilläggas. Det är vad kamraten UTE lyckats med denna säsong.

150 rundor fördelade såhär:

93 nationella
57 internationella
32 matcher
30 singel- och partävlingar
88 sällskapsrundor varav ett antal niohålsrundor (46 utomlands och 42 på hemmaplan)

Häftigt säsongsfacit må jag säga. Och snart startar en ny säsong. UTE International går ju redan vecka 5 och dit är det inte långt.

Läs mer om UTE, hans golfspel och annat på http://ute.blogg.se.

Igår träfffade jag en gammal arbetskamrat som jag inte träffat på elva år, dvs inte sedan jag började spela golf för tio år sedan. Roligt att ses igen efter så många år. Eftersom han är pensionerad sedan en tid frågade jag såklart hur han hade det och vad han fyllde dagarna med. Då började det lysa i ögonen. Ja, ni förstår själva vad han svarade:
"Jag spelar golf!" Det visade sig att han bor 50 meter från en av de havsnära banorna i Skåne. "Jag spelade min 174:e runda för året igår", fortsatte han. 174 rundor! Det är bra mycket det! Då gäller det att ligga i. Jag vill minnas att han så att banan förra vintern var stängd under bara tio dagar. Jamen, sa jag, på vintern tar du det väl lite lugnare och går med halvset som om det bara vore en promenad. "Nej, nej, det är fullset som gäller hela tiden", svarade kamraten. "Vi spelar ju tävling flera gånger i veckan", fortsatte han.

Låter som ett härligt och avkopplande pensionärsliv, eller hur?

Jag hoppas kunna göra ett besök på den omtalade banan, men det får vänta tills värmen återvänder igen.
20 sekundmeter och fem grader varmt låter lite väl tufft. I alla fall för en golfare från sörmländska inlandet.

Världsklass!
Och då inte bara när det gäller golfspelande utan även när det gäller att bygga personligt varumärke.

Sådär. 50 rundor spelade den här säsongen. Jag tror det är någon form av rekord för mig. Därmed är det nog dags att avsluta utomhussäsongen. Men bara nog. Man vet ju aldrig.

Spelade ett varv idag på Kallfors niohålsbana. Sveriges bästa niohålare, tycker en del. Så kanske det är. Hålen "blev över" när Kallfors utökade med nio hål för ett antal år sedan. De tillhörde tidigare 18-hålsbanan.

Scoren idag blev:
1. dubbel
2. bogey
3. bogey
4. par
5. par (birdie på den andra bollen jag hade i spel på detta hål)
6. par
7. bogey
8. par
9. bogey
Par: 35
Score: 41/+6

Helt ok, skulle jag vilja kalla det under rådande förutsättningar, dvs höstgolf, fem plus i luften och ingen rull. Och en birdie blev det och dessutom fick jag avsluta med en mycket bra drive på hål 9. Kändes bra.

Ja, kanske blev det årets sista 18-hålare idag. I så fall en helt okej runda. Med tanke på att jag haft ryggskott i en vecka är jag glad att träffade bollen så rent som jag oftast gjorde. Tack för trevligt sällskap C! Några bilder kommer att läggas ut, men inte idag.

Nu bär det snart av mot Globen och RUSH. Och förhoppningsvis kommer det bilder därifrån också, men de kommer i så fall att ligga på en annan blogg, för detta är ju en golfblogg. Det har visserligen konstaterats i tidigare inlägg (oemotsagt) att golf och rock hör ihop, men rena rock-inlägg får nog i alla fall tillsvidare höra hemma på annat håll.

När hände detta senast? har det hänt över huvud taget? bara att hoppas det håller i sig. Vore så kul om inte minst Jesper kunde lyckas hålla ihop spelet även under de kommande två rundorna. Och visst vore det häftigt om det blev helt och hållet blågult i toppen!

Golf är ett mentalt spel. Det vet alla vi golfare. Jag har länge haft ett mål att någon gång få vinna en tävling. Några gånger har det varit nära, men jag har aldrig nått ända fram. I alla fall inte i större sammanhang. Fler gånger har jag tappat på slutet och en av anledningarna har varit att det börjat snurra "spelpåverkande tankar i huvudet". Det har varit "det går bra nu", "fortsätter jag såhär vinner jag" eller "vad ska jag säga i segertalet". I efterhand känns det dumt och onödigt med de där tankarna, men där på banan går det liksom inte att hindra dem. Varför blir det så då? Jo, jag tror det handlar om förmågan att hålla koncentrationen uppe, att ha fokus på rätt saker.

Igår kväll klockan 20.30 klev jag upp på en scen inför 234 människor i åldern 18-80 år. Jag var där för att sätta ord på sådant som de alla på ett eller annat sätt är berörda av eller utövar i sin vardag. Jag hade en timme till mitt förfogande. Ensam på scen tillsammans med en dator och några bilder. Ungefär som när man går omkring på golfbanan med sina golfklubbor. Du vet vad du ska göra, men inte exakt vad som ska hända under vägen.

Timmen igår gick i mina ögon bra. Publiken skrattade några gånger, nickade instämmande några gånger och skakades om av oväntade inslag några gånger. Precis som på golfbanan hamnade jag i ruffen, om man säger så, ett par gånger men det hör liksom till. Det viktiga är då att hålla huvudet kallt, ta enklaste vägen ut och sedan spela vidare som om inget hänt. Sedan ska man hålla sig till sin spelplan så långt som möjligt, men ibland måste man också chansa. Ta ut svängarna och våga. Går inte chansningarna hem så är det åter igen enklaste vägen ut som gäller.

Gårdagens framträdande var ju inte mitt första på scen inför mycket folk. Det var däremot det första inför en så blandad publik en sen fredagskväll. Liknelsen med golfrundan och golftävlandet har jag inte tänkt på tidigare, men jag tror jag kan lära av den. Hålla huvudet kallt, våga improvisera, ta enklaste vägen ut om man hamnar i problem och inte minst behålla fokus på situationen där och då. Fundera inte på vad som händer efter golfrundan eller framträdandet. Det löser sig när man väl är där. Klarar jag att prata inför publik i 60 minuter så borde det inte vara något att oroa sig för att hålla ett enkelt segertal i 60 sekunder.

Fick ett mail från en kompis idag. Någon hade sagt till honom att det är lika svårt att gå från hcp 18 till 1 som det är att gå från 1 till scratch. Det tror inte jag på. Däremot tror jag att det finns osynliga trappsteg på handicapskalan och att det krävs lite extra att gå från ett trappsteg till ett annat.

I min värld ser trappstegen ut ungfär så här:

hcp 36 >> 27
hcp 27 >> 18
hcp 18 >> 12
hcp 12 >> 8
hcp 8 >> 5
hcp 5 >> 3
hcp 3 >> 1
hcp 1 >> 0


Någon som håller med eller som tror något annat?

Glömde att skriva det i förra inlägget. Kändes lite negativt det där inlägget.

Vill också lägga till att jag slog en bra drive på elvan, en bra trä femma på elvan och en bra spoon från ruffen (!) på fjortonde och från tee på artonde. Och jag hade några slag upp till 100.

Vissa dagar ska man lyssna på kroppen när den skriker "STANNA I SÄNGEN!" Idag skrek min kropp, men inte fanken lyssnade jag inte. Nejdå, jag hade en golftid så jag smög ur sängen när familjen fortfarande sov skönt. Det tog emot och jag hade egentligen ingen lust, men det kan ju vända när man piggar på sig i friska luften. Trodde jag.

Väl uppe på första tee stod jag där ensam. De andra tre som var inbokade i samma boll som jag hade lyssnat på sina skrikande kroppar och stannat hemma. Eller vad det nu var dom lyssnat på. Det är helt okej att låta bli att spela, så länge man bokar av sin tid. Där stod jag ensam med fyrbollar framför och fyrbollar bakom. Jag kan säga att Mikael Karlsson från en klubb i Södertäljes närhet (inte Kallfors) stod inte högt i kurs just då. Det var han och två gästande damer utan namn som var inbokade i min boll.

Golfvärden talade om att det fanns en treboll en bit fram och att jag kunde försöka spela ikapp den bollen. Inte mycket annat att göra. Spela själv när banan är full av fyrbollar är värdelöst. Lika trist som att vända hem igen när man väl satt sin fot på första tee.

Sagt och gjort, jag slog ut och började stressa. Redan på andra tee var jag ikapp bollen framför och fick såklart gå igenom direkt. Slog out i samband med den passagen, men jag kom i alla fall ikapp "min" treboll. Det tog dock ett antal hål innan tempot i min kropp lugnat ner sig. Fast egentligen gjorde det nog aldrig det. Det blev ingen kul runda. De jag kom ikapp hade problem. Två hade problem att hitta fairway och klagade över det och den tredje hade ont i ryggen och sa mest inget alls. Själv hackade jag på och var glad att jag kom in under 100 slag.

Jag skulle ha stannat i sängen!

Det hände för en tid sedan. Seriematch mellan två sörmlandsklubbar. En hård match som alltid. Så hård att det ena laget kände sig tvunget att fuska. Jag har så svårt att förstå hur en del golfare tänker.
Så här var det:

Det var en match mellan damer i 50-års åldern. Den ena damen slår ut sin boll och landar i ruffen. Framme på platsen där bollen försvann ligger den inte synlig så de fyra damerna i bollen börjar leta, men bollen är helt enkelt borta. Det blir att gå tillbaka och slå en ny boll. Inte mer med det, sådant kan hända.

Matchen rullar på. Det är jämt. Matchen står och väger. På 16:e hålet välter en av vagnarna. Damen som tidigare förlorat sin boll i ruffen går fram för att hjälpa till att resa upp vagnen. Döm om hennes förvåning när hon bredvid den omkullvälta vagnen ser en boll. Hennes boll som tidigare "försvunnit" i ruffen.

Jodå, det var hennes boll. Den var märkt på ett unikt sätt så det gick inte att ta miste på att det var den tidigare försvunna bollen.

Osportsligt och fult. Undrar om hon kände sig nöjd med sig själv efter matchen. Hon som plockat upp motståndarens boll och stoppat den i sin egen bag.

Golf.se frågar läsarna om de lagt klubborna på hyllan för den här säsongen. I skrivande stund säger huvuddelen av läsarna att de inte avslutat säsongen ännu. Det är klart att vi inte har. Varför skulle vi? Banorna är som finast just, dessutom är det ju inte överdrivet kallt ute. Jag kan tycka att golf när det är under fem grader varmt inte är helt skönt, men är suget tillräckligt starkt så spelar temperaturen inte så mycket. Bara att klä sig därefter.

Det som kan sätta stopp för golfandet på hösten är just suget, att längtan efter att spela försvinner. Jag brukar inte uppleva att det inträder någon form av golfmättnad i mitt utövande, men det gjorde det förra hösten. I november. Det var första gången. Kändes jobbigt. Ungefär som ett behov som plötsligt upphör. Man blir helt omskakad. Hoppas jag slipper uppleva det igen.

"Spela bra", skrev jag i morse. Och det gjorde jag. Det var säsongens sista tävling, men det var egentligen inte tävlandet i sig som kändes som det viktiga i morse när jag for iväg. Nej, viktigare var att spela bra och ha roligt. Säsongen har ju varit lite upp och ner, tycker jag. Det har varit problem med drivar som inte fungerat blandat med bättre drivar än jag någonsin slagit. Puttningen har krånglat, precis som järnslagen emellanåt. Men idag funkade det mesta. Inga monsterdrivar, men som oftast på fairway. Bra träff med järnen och bra puttning. Missade ett antal parputtar i början, men puttningen var ändå bra. Missar gör man på min nivå.

Spelmässigt var detta säsongens bästa runda. Ingen sänkning, men nära, nära. Kom in på ett sämre än handicap efter att ha tappat på slutet. Förmodligen huvudet som ställde till det när jag märkte att spelet gick bra. Någon vinst drömde jag aldrig om under rundan, för en av kamraterna i bollen spelade ruggigt bra. Även han tappade dock på slutet, men tog sig in på ett bättre än handicap. Den tredje kamraten i bollen spelade inledningsvis bra, men hade lite svårt att hitta fairway, greener och inte minst hål. Det gjorde att scoren drog iväg.

Jag skrev i morse att vädret såg bra ut och att jag hoppades på värme. Och varmare blev det. Inte mycket, men fullt tillräckligt för att vi skulle få en vädermässigt mycket fin dag på golfbanan. Inte en droppe regn och knappast någon vind alls.

Kul att få spela Solbacka Gnesta GK. Trots att jag bor i kommunen har jag inte spelat banan på sex, kanske sju år. Det kommer ett särskilt inlägg om banan, men inte ikväll. Kan dock redan nu säga att banan var en positiv överraskning.

Tack Håkan (grattis till andraplatsen!) och Ove för en trevlig runda.

För egen del blev det en sjätteplats (av 30). Placeringen känns mindre viktig. Det viktiga var att spelet funkande så bra som det gjorde. Inte minst med tanke på prestigematchen jag ska spela på fredag mot arbetskollegan och hennes man.

I morgon börjar Solheim Cup. Jag hann se några minuter av kvällens SVT-program inför tävlingen. Man fick se Annika, Mimmi och Laura slå ut. Jag har visserligen ny teve (tjoho) i hemmet, men jag ingen slow motion-funktion på den. Det betyder att de drivar man fick se visades i verklig hastighet. Hur gör dom? Det ser ju så enkelt ut. Så lugnt. Så mjukt. Och säkert bra mycket längre än jag vispar med min driver. Hur går det till? Inte att dom slår längre än jag, utan att det ser så enkelt ut.

Spelade på Djursholms GK idag. Trevlig bana i mycket fint skick. Inte minst greenerna. Visserligen hålpipade för några dagar sedan, men ändå jämna, fina och framför allt snabba. Rejält nedklippta.

Trevlig runda. Vi stängde jobb och annat ute och bara pratade golf och spelade golf. Himla kul. Tack Jöran!

Ska man se till spelet vi presterade så blandade vi båda två. (Eller var det bara jag?) Kamraten spelade för det mesta riktigt, riktigt bra. Två birdies och ett antal par blev det för hans del. Dessutom slog han långa raka drives med sin Callaway FT-i. Lite avundsjuk blev jag allt. Dessvärre misstänker jag att det inte bara handlar om utrustning. Jag har ju testat FT-i och inte slog jag sådana drivar som han visade mig idag trots att vi med andra klubbor slår ungefär lika långt.

För egen kan jag i efterhand glädjas åt att jag gjorde par på alla tre par femmorna, men mest glad är jag över puttningen. Idag funkade den bra. Något jag uppskattade mycket med tanke på puttningskollapsen i söndags. I söndags 39 puttar, idag 30 puttar på 17 hål. Ett hål hålade jag aldrig ut på efter ett försök till konstslag. På hål 13 slog jag snett och hamnade helt i mask. Istället för att lyssna på kamraten som försökt slå igenom skogsdungen tidigare utan att lyckas så tänkte jag "han har inte lyckats, statistiken talar med andra ord för att jag ska lyckas".

Jag slog en mycket bra järnåtta. Dessvärre tog den i en gren precis när jag börjat jubla inombords eftersom jag trodde den var igenom. Den var ju ute ur dungen! Jag fattar inte hur den kunde ta i en gren då. Surt, men så är det ju ofta, det lönar sig att gå enklaste vägen ut även om det kostar ett slag. Å andra sidan så är det ju när man spelar sällskapsrunda man ska testa lite konstslag.

När jag stod där och övervägde det där slaget genom dungen tänkte jag på Tiger Woods. Om han kan skjuta prick med sin driver, då borde väl jag kunna göra det med min järnåtta. Och det var nära, nära att jag fick rätt.

Tiger slår konstslag

Äntligen! Idag kom sänkningen. Egentligen inte mycket att skryta med, men 37 poäng innebär sänkning. Tidigare bästaresultat den här säsongen har varit 34 poäng och jämfört med det var 37 poäng en klar förbättring. Kändes skönt att få kvitto på att det inte bara går bakåt.

Intressant att titta på statistiken från rundan och fundera över hur det kunde bli som det blev. Visst var det en bra runda på så sätt att jag inte streckade eller "tappade" ett enda hål, dvs jag lyckades hålla ihop spelet. Särskilt bra med tanke på ett vatten- och två bunkerbesök. Fairwayträffarna var sämre än vanligt, men åndra sidan var greenträffarna fler än jag är van vid. Även om antalet par var åtta så är det puttningen som krånglar. Det är där mitt spel läcker som ett såll. Bottennapp idag med 39 puttar. Tre klart möjliga birdieputtar missade och därtill fyra treputtar. Visst är Kallfors greener svåra, men den här säsongen har jag haft 30 puttar under en runda tidigt på säsongen, så jag vet att jag kan putta betydligt bättre än idag. Från 39 till 30. Nio slag. Det finns en del att ta av om man säger så.

Hur som helst. Känns kul att äntligen få spela en runda bättre än mitt handicap.

Fick ikväll kvitto på att jag kan spela bra. Gick "i princip" på handicap under kvällens runda. I princip eftersom jag på några hål spelade med två bollar, men räknar man den bollen som hölls i spel under hela rundan så blev det 35 poäng, trots ett streckat hål efter skogsbesök. Skulle jag räkna bästboll (varför jag nu skulle göra det annat än för att höja självförtroendet) hade det blivit ytterligare några poäng.

Skönt och roligt formbesked. Golf är kul.

Spelade en runda ikväll efter jobbet. Dåligt med folk på banan så jag fick ge mig iväg själv. Redan på hål fyra gick jag upp i ryggen på en fyrboll som vänligt släppte igenom mig på hål 5. Sedan ångade jag på. Trots skogsbesök på hål 8 och trots att jag blev lite sinkad av fyrbollen gick första 9 hålen snabbt. Vid kiosken stötte jag ihop med en annan medlem, ljag kallar honom här för "Staffan".

Staffan gick också själv och hade fått ihop 16 poäng på de första nio hålen. Han frågade hur dags jag gick ut och det visade sig att jag startat 30 minuter efter honom. Han reagerade på att jag spelat fort. Kanske det var där det började. Kanske började han tänka; "Han måste vara duktig han som spelat så fort", eller något i den stilen. Något hände i alla fall. Staffan fick uppenbara problem med sitt spel. På hål 10 slog han utslaget i ett sidovattenhinder och senare två bollar i ett annat vattenhinder. Han bad mig spela vidare och visade att han skulle komma igång på hål 11.

Utslaget på hål 11 hookade han rejält och var nära att gå i vattnet. I vattnet gick han istället på tredjeslaget. Pliktade, lyckades ta sig över vattnet, slog sitt femte slag i nästa vattenhinder. Fem vattenbesök på två hål. Jag led med honom.

Sedan gick det i alla fall bättre. Hål 12 och 13 spelade han bra, men därefter valde han att kliva av.

Tänk så svårt det kan vara att hålla huvudet kallt, fokusera på sitt eget spel och inte bry sig om hur bra eller dåliga medspelarna är ...eller ser ut att vara.

Fem veckors ledighet är slut. Sköna, trevliga och avkopplande veckor, men inte så mycket golf som de senaste åren. Den här semestern blev det tio rundor under fem lediga veckor. Förra året blev det elva rundor under fyra veckor. Det kändes då för mycket så ambitionen till i år var att inte "spela sönder" semestern och det känns som jag lyckats med den ambitionen. Mer tid med familjen och mindre golf.

De tio rundorna har inkluderat spel på följande banor:
Kallfors (hemmabanan)
Arlandastad, Nya banan
Eskilstuna
Enköping
Flen
Gripsholm
Sundbyholm
Sand

Några regnskurar, men annars har spelet kunnat genomföras i hyfsat fint väder.

Av spelet har funnits mer att önska, men resultaten har varit ungefär som förra sommaren, dvs lite sämre än handicapet visar. Det är nog helt enkelt så att jag har för lågt handicap. Spelet är ojämnt och den gången under säsongen som allt stämmer sker en sänkning som jag sedan har svårt att hålla. Knepigt handicapsystem vi har i det här landet. Ett system som inte styrs av den verkliga spelnivån utan bara utgår från toppresultaten.

Pride Masters var den första tävling jag spelade med caddie. Jag har en icke-golfande sambo som sällan är med mig på golfbanan. Hon brukar bara följa med någon gång per säsong. I år har jag dock blivit rejält bortskämd. Idag var tredje rundan som hon gick med. Inte nog med det, hon gick caddie dessutom. Känns som jag nästan börjar vänja mig. Mycket behagligt är det nu när jag varit med om det några gånger.

Under dagens tävling var det flera caddies med på banan. Lite avundsjuka blev vi allt när vi gick på fairway och blickade mot bollen framför och såg de snygga tröjorna nedan. Tröjorna dök upp som en överraskning för den stolta spelaren i morse. En födelsedagspresent från den stolta caddien. Grattis säger vi från bollen bakom.