Golfers

Det är i morgon 40 år sedan Beatles släppte den klassiska plattan Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band. På en annan Beatles-platta, nämligen Abbey Road, finns en låt som heter Here comes the sun, skriven av George Harrisson. Beatles har inte spelats värst mycket på min stereo genom åren, jag är lite för ung för det. Däremot har låten Silent Sun med Genesis ofta strömmat ur både högtalare och lurar. Den släpptes 1969 på Genesis första platta From Genesis to Revelation. Länge sedan.

Och länge sedan är det sedan solen sken på oss från klarblå himmel. Så länge sedan att man nästan glömt vilken skada den kan göra om man inte är försiktig.

Jag är dålig på att använda solskydd, inte minst när jag spelar golf. Under förra veckans spel på Öland smörjde jag som hastigast in mig lite med solfaktor 4 innan jag klev ut på banan. "Klarade" dagen hyfsat, men lite röd blev jag allt. Inte bra. Man ska inte bränna sig.

På Stockholms central har just nu företaget Beiersdorf en monter där man kan kolla vilken solskyddsfaktor man ska ha med hänsyn till den egna hudens känslighet, var i världen man befinner sig och vad man gör. Jag klev in i montern idag och bad om att få bli testad. Sa att jag kommer att befinna mig i Europa under sommaren, inte nära havet, däremot på golfbanan. Efter lite hokuspokusmätningar i mitt ansikte och på mina handleder fick jag rekommendationen av representanten från Beiersdorf och varumärket Eucerin att jag ska ha solskyddsfaktor 20-25 när jag spelar golf. 20-25! Jag visste inte ens att det fanns så hög faktor.

Får nog se till att byta ut min solkräm. Om jag enligt expertisen bör ha 20-25, då känns det som jag tar stora risker om jag bara använder solskyddsfaktor 4.

Här kan man testa vilken solskyddsfaktor man bör ha om man inte har chans att göra en "livetest" som jag gjorde.

Sittandes på cykeln på väg uppför den långa backen med näsan på väg mot hemmet dök idag upp en gammal historia i mitt huvud. Det kan ju vara så ibland att anstränger man sig fysiskt så går även hjärnan igång.

Jag hörde för några år sedan talas om en historia om en kvinna i 40-50 års åldern som var på semester på Mallorca. Hon var en hyfsad medelhandicapare som gärna spelade med okända för att det är kul att träffa nya människor. Just den här dagen hade hon på vinst och förlust åkt ut till golfklubben för att se om det trots lågsäsong fanns någon där som ville göra henne sällskap runt banan. Hon gick till baren, tog något att dricka och hoppades på att det skulle dyka upp någon möjlig spelkamrat.

In kliver en i hennes ögon en stilig man med gråa tinningar och något äldre än hon. Han hörde henne säga till barpersonalen att hon sökte spelsällskap. Han erbjöd sig därför artigt att göra kvinnan sällskap och hon tackade självklart ja. Hon tyckte han såg bekant ut, men kunde inte placera honom. Hur det än var så begav sig paret ut på golfbanan och hade några trevliga timmar tillsammans. Väl tillbaka i klubbhuset och i baren igen satte de sig sig ner för att analysera rundan över en öl. Då slog det kvinnan att hon ju inte presenterat sig och att mannen inte heller sagt sitt namn. Hon sträckte fram sin hand, bad lite förläget om ursäkt att hon varit så fokuserad på spelet att hon helt tappat bort att säga både sitt för- och efternamn. Därefter presenterade hon sig varvid mannen gjorde samma sak:
"My name is Connery, Sean Connery".

Trevlig liten historia, eller hur? I alla för oss som är gamla nog att minnas Sean Connery som James Bond. Frågan är hur mycket sanning det ligger i historien. Någon som vet? Sir Sean Connery lär ha ett hus på Mallorca, han spelar golf och sägs vara trevlig, så jag tror säkert historien är sann. Någon som vill tro något annat?

Puh. Första omgången av Stadiumgolfen är avklarad. Dock utan mig. Vi fick kalla in en av våra reserver eftersom vi inte lyckades hitta tider som passade oss alla fyra.

Idealtiden för en runda på Kallfors är fyra och en halv timme. Det är på sina håll ganska långt mellan hålen och dessutom finns en del kämpiga backar att ta sig upp och ner för. Rondtider på upp mot fem timmar är därför inte helt ovanligt en fullbokad dag. Mitt rekord tidigare för en rond i en fyrboll tror jag är strax över fyra timmar.

Ikväll spelade jag en snabb runda i en tvåboll. Jag med bärbag och någon form av variant på halvset och kamraten med sin trehjuling. Vi tågade på utan att leta boll och med fairwayträffar på varje hål fram till sjunde hålet. Där fick vi vänta några minuter. Samma sak på åttonde. Nionde hålet spelade vi tillsammans med tvåbollen vi kommit ikapp.

Efter knappa tio minuters paus slog vi ut på tian. Det gick som tåget. Jag klantade på elvan och var i vattnet (tre gånger!), sedan knallade vi på igen.

Trots paus, några minuters väntan och dropp för vattenbesök tog vi oss in på tre timmar. Inte illa för att vara på Kallfors.

Banan är förövrigt i mycket bra skick.

Först var det Nike som blev "avslöjade" med att ha drivers som inte kommer att uppfylla reglerna efter den 1 januari 2008. Sedan var det Callaways tur. Och Cobra. Nu har denna smitta nått Cleveland efter att det visat sig att några av deras HiBore XL-drivers inte följer reglerna.

Läs mer här: www.golf.se

Och på Clevelands webbplats.

Några av de stora utrustningsmärkena har webbplatser på svenska, t ex Callaway, Cobra och Sonartec. TaylorMade har dock valt att inte lägga resurser på någon svensk webb. Har man inte heller sett till att äga de självklara domänadresserna så kan de fångas upp av andra. Går man till adressen http://www.taylormadegolf.se så ser det ut såhär:



Lite kul var det allt...

Har med posten fått inhandlade Srixon-bollar. Köpte ytterligare ett dussin Srixon Trispeed och ett dussin Srixon Z-URS. Den senare modellen har jag inte provat tidigare, men eftersom det är en tourboll som enligt Srixons egna rekommendationer om svinghastighet borde passa mig blev jag nyfiken att prova.

Nu när bollarna väl landat hemma blir jag fundersam över om det verkligen är 2007 års modell av bollen som jag fått. Det sägs att kartongen på 2007 års modell ska vara silver och inte grå. Min kartong är både silver och grå. Lägger därför ut en bild så kanske någon som vet kan berätta om det verkligen är 2007 års modell jag fått.





Och någon form av recension av bollen lär dyka upp när jag väl tagit den med ut på banan.

Besöket på Grönhögen var inte vilket besök som helst. Det var ett riktigt event. I alla fall för dem som valde att vara med hela tiden, vilket jag inte hade möjlighet till. Jag hoppade över inspel och välkomstmiddag och anslöt till sällskapet inför tävlingen. SC Open 2007. En stor och viktig tävling. I alla fall för oss som väljer att vara med. Det snackas och surras om denna tävling näst intill för jämnan i det stora, brokiga, kamratgänget.

SC står står för Speakers Corner och är det gamla namnet på det som idag kallas något så unikt som golf.se/forum. Forumet är en samlingplats för golfbitna människor i alla äldrar och från hela vårt avlånga land. Här diskuteras allt mellan himmel och jord, dygnet runt, året runt. Alla har en gång i tiden hittat hit för att läsa om, skriva om och inte minst diskutera golf. Några besöker forumet då och då, medan andra inte tycks göra annat än att vara där för att läsa, tycka och skriva. Och inte att förglömma bevaka. Det gäller ju att ha koll på vad andra tycker för att kunna hänga med i "snacket". Tycker i alla fall en del. Själv lever jag en relativt undanskymd tillvaro på formet. Håller mig mest i det diskussionsforum som handlar om utrustning. Någon "utrustningskung" är jag dock inte, som en av kamraterna kallade mig i samband med besöket på Grönhögen. Nej, kungar det får andra vara.

Jag deltog för första gången på SC Open förra året. Det var en spännande upplevelse, måste jag säga. Det var lite grann som att kliva in i en annan värld. Vi som skriver på golf.se/forum "känner" varandra till alias eller nicknames. Att sedan mötas i verkligheten, eller IRL (in real life) som det heter, var intressant. "Jasså, ser HAN ut så! Och HON!"  Det kändes också knepigt att presentera sig för människor som man inte har en aning om vilka dom är när dom säger sitt riktiga namn, men när man får höra "nicket" så är det solklart vem det är. Lika konstigt är det att bli tilltalad med ett nick som egentligen är till för att dölja (eller skydda) den egna identiteten.

Hur känner man då igen någon av dessa hemliga människor som inte gärna vill synas på bild utanför sällskapet och som inte gärna, i alla fall inte vid första mötet, vill säga vad dom heter på riktigt? Jo, de modiga bär en bagbricka som avslöjar dem:



I samband med årets SC Open kändes det mer naturligt för mig att bli tilltalad med mitt nicknamne, om man nu kan kalla det naturligt med nickname. Att använda nicknames är lite grann som att spela rollspel, men jag antar att det är en vanesak. Dessutom är det ganska kul om man väl lyckas släppa det lite absurda i att möta någon som säger "jag vill inte veta vad du heter i verkligheten, jag vill veta vad du heter på forumet så jag vet vem du är".

Lång historia för att komma fram till det hemliga priset jag plockade till mig efter att ha kommit på...vilket plats det nu var. Ni som var där vet att det stod en svart Golf Digest-väska på prisbordet. I väskan fanns denna:



Denna fina förpackning innehåller fyra videokassetter med instruktioner som förhoppningsvis kommer att göra mig till en bättre golfare. Vem vet, kanske är det så att innehållet på dessa fyra kassetter är nyckeln till vinsten i SC Open 2008. Den som är med då lär få veta.

Grönhögen har tidigare varit känd för att vara en s k brevlådeklubb med massor av medlemmar som aldrig satt sin fot på banan. Efter en rejäl ansiktlyftning designad Pierre Fulke är Grönhögen idag en respektabel klubb och bana väl värd ett besök. Så nära riktigt linkgolf man kan komma i Sverige, säger dom som vet.

Tillsammans med en utvald skara okända och några lite mer kända golfkamrater är jag nyligen hemkommen från en golfdag på nämnd bana. För mig var det första gången jag spelade linksgolf. En upplevelse vill jag lova. Vacker natur, vacker bana, bra skick, hårda, väldigt hårda greener. För mig rann det mesta av med svåra, tajta chiplägen som "straff".

Här följer några bilder från banan. Och för alla kamrater som var med under dagen (eller som inte var med) och hade hoppats på att här hitta bilder på gänget måste jag säga....tyvärr. Kamratgänget består av ganska hemlighetsfulla personer och föredrar för det mesta att inte synas på bild.























...och ibland får man önskningar uppfyllda:

Läste häromdagen en intervju med Malena Ivarsson i anslutning till en artikel som handlade om att många skiljer sig i samband med att de renoverar hemma. Det finns ju en trend i samhället idag att man ska fixa så mycket som möjligt själv. Kraven blir många gånger oöverstigliga när man läser alla inredningstidningar där den ena miljön är vackrare än den andra. Malena menar att många relationer får lida av denna hemma-fixar-trend. Hon liknade i detta sammanhang inredningstidningarna med porr. Inredningsporr.

Varför jag nu kom och tänka på det. Hur som helst fick jag idag nya Edwin Watts-katalogen i brevlådan. Min sambo vet numera att det för mig är en högtidsstund när den katalogen kommer. Vi sätter oss ner tillsammans i soffan. Häller upp varsitt glas vin och bläddrar sakta och noggrannt igenom katalogen och kommenterar alla nyheter. Nja, kanske inte riktigt så. I ärlighetens namn tror jag inte hon intresserar sig alls för Edwin Watts-katalogen, men hon gläds med mig när den kommer. Golfporr eller inte. Hon har inget som helst emot att jag gluttar i katalogen då och då. Jag tror t o m att Edwin Watts-katalogen är bra för vår relation eftersom jag blir så glad när den kommer. Och är jag glad, blir hon glad. Så Malena, när det gäller golftidningar och kataloger, då tror jag att de har helt motsatt effekt jämfört med inredningstidningar. Vi golfare bläddrar i dem, drömmer och vi bara "vet" att spelet kommer att bli så mycket bättre om vi köper alla de där nya grejerna. Och så blir vi glada av det. Och blir golfaren glad, blir livskamraten glad. Här finns ett viktigt argument för att köpa nya klubbor lite då och då.

1996 kom The Feel Golf Company ut med marknadens första 64 graders wedge. Jag har aldrig förstått varför man ska ha en sådan. Jag trodde inte ens att någon ville ha en sådan i sin bag. Varför ska man? Kan man inte lika gärna öppna sin 58 eller 60 graders wedge? Det är väl åtminstone roligare att leka med det man har än att skaffa en klubba för varje slag man har i sin arsenal. Det tycker i alla fall jag och fattar därför ingenting nu när Feel Golf lanserar en 73 graders wedge. Sjuttiotregrader!

Så här säger Lee Miller på The Feel Golf Company:

" 'The 73' takes wedges to a whole new level of short side and approach performance. This club can be controlled from 3 feet to 50 yards simply by adjusting the ball placement in your stance. The golfer doesn't need to open the face or try to get 'cute' with the shot by using half swings. You simply take a full swing with good rhythm, and the loft and design of the wedge will land it softly on the green. It's that easy."

Låter ruskigt enkelt. Svinga bara lugnt och låt klubban göra jobbet så flyger bollen vackert genom luften och landar nära hål, men jag kommer inte att prova.

Jag fick ett mail från en kvinnlig golfkamrat igår. Hon berättade om en "indicent" under hennes och makens golfrunda på Troxhammar GK under helgen. Jag återger den lilla berättelsen. Önskar att jag varit med och att jag haft kameran i högsta hugg.

"På 16 hålet blev det en kamp mellan en liten busig räv och mig och maken om
bollarna! Vi slog ut och han galopperade fram ur buskarna och tog bollarna i
munnen och var kvickt inne i buskarna igen med sina fynd! Vid ett tillfälle
såg det ut som om maken kunde ha chansen att rädda sin boll - han spurtade
de sista 5 metrarna för att ta bollen, men rävungen var snabbare och helt
orädd snöt han den mitt framför nosen på maken alltså!"


Busig krabat. Och hellre rävar än ormar på banan, som jag skrev om häromdagen.

Kramski gör snygga putters. Bra dessutom tycker i alla fall Bernhard Langer, Bettina Hauert och jag.
                                 

Läste ett inlägg på forumet www.4gea.com om en medlem som hade skrivit till Bridgestone och bett dem rekommendera vilken boll han skulle välja. Så här svarade dom som vägledning inför hans val:

The B330 and B330-S are golf balls for Tour & Club Pro, and low handicap Amateur players. These balls are designed to enhance distance with a shallow angle of decent for longer carry and roll. They also have a low driver spin for added distance. The B330 is for a C.H.S. of 100+ while the B330-S, which is softer, is for 95+ C.H.S.

The e5 is for a medium skilled player who is needing more height and distance off the tee. It provides high initial velocity off the clubface leading to faster elevation. (2-piece ball / C.H.S. 90+)

The e6 is for medium skilled players needing a straighter ball flight because of tendencies to hook or slice the ball. It reduces excess spin for a straighter ball flight to maximize distance. (3-piece ball / C.H.S. 80+) The e6's lower compression is to produce less side spin for a straighter ball flight.

Approximate Compressions:

B330: 90

B330-S: 75

e5: 80

e6: 55

Intressant, eller hur?

Under de år jag spelat golf har jag sett kanske två, tre ormar. Som tur är inte fler. Jag kan väl inte direkt säga att jag har ormfobi, men jag ligger nog nära gränsen. Jag blev som ung grabb skrämd av hastigt uppdykande kräldjur när jag var med och flyttade en stenmur. Sedan dess har jag alltid känt obehagskänslor när jag ser ormar i det fria.

I samband med dagens runda fick jag reda på att en klubbkamrat blev biten när han letade boll i ruffen utmed hål 1 på Kallfors. Hur det gick med honom förtäljer inte historien. Hoppas det gick bra.

Årligen vårdas cirka 200 personer på sjukhus till följd av huggormsbett och av dem får 20-30 procent måttliga till allvarliga symtom. Om man skulle bli ormbiten under en runda kan det vara bra att veta vad man ska göra. Nedanstående är ihopredigerad text från Vårdguiden (Stockholms läns landsting) och Giftcentralen.

Symtom

Reaktionen efter huggormsbett varierar kraftigt beroende på mängd injicerat gift. I knappt hälften av fallen uteblir symtom, vilket beror på att inget gift sprutats in. Vanligen ser man två små bettmärken med 6-9 mm mellanrum.

När huggormen biter gör det ont och man kan se två små bettmärken. Området kring bettet blir rött och svullet. Ibland kan en större yta på den bitna kroppsdelen bli röd och svullen.

Symtomen varierar mycket från person till person; från en obetydlig svullnad till illamående och chock. När huggormens tänder tränger genom huden sprids giftet i kroppen. Hur starkt man reagerar beror på mängden gift som kommit in i kroppen och var man blivit biten. Det är allvarligare att bli biten i halsen, där det är lite fett och många blodkärl och giftet når lättare blodet, än om man blir biten i låret. Ålder och kroppsvikt påverkar också, vilket gör barn och äldre mer känsliga.

Egenvård

• Oavsett var du är biten är det viktigt att du är stilla. Giftet sprids då långsammare i kroppen. Om du är biten i benet är det bra att spjäla benet. Är du biten i armen kan du binda en sjal eller halsduk runt halsen och lägga armen i. Då är det lättare att hålla benet eller armen stilla.
• Tvätta runt såret med tvål och vatten.
• Lämna bettstället helt i fred.
• Ta av ringar, skor och klocka innan huden svullnar upp.
• Lugna den bitne, som kan vara rädd och orolig.
  
• Vila och håll den bitna kroppsdelen stilla, helst i högläge.
  
• Ring läkare eller Giftinformationscentralen för råd.
  
• Alla som blivit huggormsbitna bör observeras på sjukhus eller vårdcentral.

Sök vård

Om du blir biten av en huggorm ska du alltid uppsöka ett sjukhus eller en vårdcentral. Förutom att man aldrig vet hur man kommer att reagera på bettet, innebär ormbett dessutom en risk för stelkramp. Ofta får du stanna kvar för observation.

Det är extra viktigt att barn, gravida eller gamla människor tar kontakt med vården direkt. Det gäller även alla andra om man känner sig dålig, om svullnaden sprider sig snabbt eller om bettet sitter på bröstet, huvudet eller halsen.

Ring 112

Om giftet sprids genom blodet kan allvarliga komplikationer inträffa. Ring omedelbart 112 om du ser eller känner något av följande tecken:

• svårt illamående
• kräkningar
• magsmärtor
• diarré
• kallsvett
• hjärtklappning
• yrsel
• andningsbesvär
• kraftig blekhet.

Till sommaren kommer Nike med en nya wedge; SV Tour Black Satin Wedge. Mycket snygg, tycker jag. Klubban lär börja säljas i USA under juli och kommer då med loft/bounce 52/10, 56/10, 56/14, 60/6 och 60/10. I augusti kompletteras med en 54- och en 58-gradare. Återstår att se när klubban når de svenska hyllorna.

Under våren har först Nike och sedan Callaway "drabbats" av att behöva återkalla drivers som visat sig inte uppfylla de regler som kommer att gälla från den 1 januari 2008. Nästa varumärke i raden som nu råkat ut för att ha otillåtna drivers på marknaden är Cobra. Därför erbjuder man nu sina kunder att byta ut sina King Cobra HS9 F/ST-drivers (9 grader) mot drivers som uppfyller kraven även efter den 1 januari 2008.

Man kan ju undra varför dessa misstag i produktionen dyker upp just nu. Jag gissar att konkurrenterna bevakar varandra och att Cobra inte ville bli påkommen av någon annan och att man därför tar detta initiativ.

Läs mer här: Cobra Golf



Tack för tipset Johan.

Det har en tid ryktats om att Ping till hösten kommer med nya klubbmodeller. Ryktena börjar nu bli mer konkreta. De nya modellerna sägs komma att samlas under namnet G10 och ska enligt ryktet att släppas på den amerikanska marknaden i mitten på augusti.

Den nya drivern lär ha högt MOI-värde och en avlång, rektangulär form, dock inte likt de squaredrivers som finns idag. Hur detta går ihop och ser ut lär vi, förhoppningsvis, få se i augusti.

På första tee fick jag idag hälsa på tre nya spelkamrater. Alle tre gäster på min golfklubb. Jag visste att två av dem hade lågt handicap; fem och sju. Innan vi peggat upp säger den ena till den andra "snittar du drivern fortfarande på 300 meter?" Jag smålog lite grann och tänkte "jo tjena, det vill jag se". Och det fick jag. Jag har aldrig spelat med någon som slagit en så lång driver från första tee på Kallfors. Gul tee så långt bak man kan komma till en bra bit över vägen, för er som spelat banan och vet hur det ser ut. Enligt banguiden ungefär 280 meter. Men den var inte perfekt, fick jag veta senare. Den var lite toppad.

Själv slog jag en drive på ungefär 210 meter och var nöjd med den. Jag hålade ut på bogey efter två bunkerslag. Bogey hade även den långtslående kamraten. Så kan det vara. Längd är inte allt.

Det händer då och då att en del, kända eller okända, spelkamrater ska ge råd på banan. Det är sällan jag välkomnar sådana råd. Jag klarar inte av att ändra vare sig sving eller grepp under en runda och därefter börja spela bättre. Det blir alltid sämre. Jag gissar att det är så för de allra flesta. Därför tycker jag att man ska undvika att ge råd på banan till någon som inte bett om det. Det är svårt att låta bli ibland, det vet jag. Minns särskilt för några år sedan under en tävling. Jag spelade med en kille som slicade extremt mycket på de första hålen. När vi kom till hål åtta sa han "jag fattar inte varför jag slicar så mycket". Då kunde jag inte hålla mig. Jag kände mig bara tvungen att tipsa om att han skulle flytta tillbaka bollen. Han peggade nämligen en fotlängd till vänster om vänster fot. Och han var högerspelare. Det var uppenbart att han inte nådde fram till bollen med klubbhuvudet square.

Under dagens runda fick jag höra att jag hade för lite kraft i svingen. (Som om jag inte visste.) "Vi brukar säga att de som har det svingproblem du har svingar med headcovern på eftersom ni inte har någon kraft i träffen". Tack för den. Denna gång tog jag varken illa upp eller blev störd. Jag tyckte mest det var kul och en bra rubrik för ett blogginlägg.

Problemet då? Jo, jag låser höften och träffar bollen med stängd höft. Låter som en enkel grej att fixa till. Eller hur. Men jag ska allt försöka. Nog dags för lektioner igen.

På tourerna finns nu en eller kanske flera Hx Tour-bollar i spel. Rykten talar om tio meter längre än de som idag säljs. Inget att fästa sig vid, tycker jag. Det är ett rykte. Det som däremot är mer intressant är att i alla fall en av bollarna (om det nu finns flera) är att den lär ha HEX-dimples med d2 "dimple in the dimple" som finns på de nya Top Flite-bollarna.

Sergio Garcia har problem med sin puttning. Han har tidigare använt en Rossa-putter från TaylorMade, men bytte nyligen till en SeeMore M3. Under Players Championships var det dags för ett nytt byte. Den uppmärksamme kunde då se att han då spelade med en Yes! putter.

Jag måste säga det flera gånger för att förstå och för att kunna förklara. Det räcker inte med att titta på det egna handicapet för att få en förklaring till att spelet är så ojämt som det är just nu. Det är inte i första hand totalscoren som är ojämn, utan svingen och spelet. Förklaringen ligger, som jag ser det, i att det är försäsong fortfarande. Jag och många med mig har spelat golf sedan i mars och nu är det visserligen maj, men för mig fortfarande försäsong. Jag har knappt tränat alls sedan banorna öppnade. I alla fall på tok för lite. Och då kan man inte förvänta sig att man ska spela på topp.

Idag var det spel på Kungliga Drottningholms Golfklubb. Jo, den heter "Kungliga" numera. Banans skick vittnade om att vi bara är i maj. Fläckiga greener och fairways som ännu inte växt till sig ordentligt. Även banor har försäsong.

Första besöket för mig på "drottan", som arbetskollegan och en av dagens spelkamrater kallar banan. Trevlig bana som egentligen passade mig väl. I alla fall borde göra det. Gjorde sex par därutöver mycket blandat spel och blandade resultat. Totalt blev det 33 poäng.

En av de tre spelkamraterna hade jag nöjet att spela med även i söndags på Brollsta. Då var han överallt där han inte borde vara med sitt handicap. Vad han fick för totalscore eller resultat i söndags har jag ingen aning om. Jag vågade inte fråga. Idag däremot gick det betydligt bättre. En helt annan sving och ett annat spel. Han landade på 35 poäng. Spelet varierar. Även för dem med lågt hcp. Ena dagen upp andra dagen ner. Det är försäsong.

De övriga två spelkamraterna bjöd precis som jag, på blandat spel. Typiskt försäsongspel.

Trots blandat spel var det en mycket trevlig runda i strålande solsken. Skönt. Och snart lossnar säkert spelet också. Försäsongen går mot sitt slut.



Hål 5.



Hål 18.

För en tid sedan skrev jag om Trion:Z som jag kallade magnetiska under. Jag har använt ett armband under ett antal veckor, men i förra veckan plockade jag av mig det. Bandet fick ligga på byrån i tre dagar och vad händer då? Jo, jag börjar känna av min tennisarmbåge igen. Det gamla problemet som helt lyst med sin frånvaro under hela våren och så länge som jag burit armbandet. Tre dagar utan band, sedan var den gamla skadan kännbar igen. Förklara det den som kan.

Nu är i alla fall bandet tillbaka på armen igen.

Min pappa brukar säga "man får bara en chans att göra ett första intryck" som något att tänka på när man möter nya människor. Precis på samma sätt är det med första intrycket av ett golfklubba när man slår med den. Du kan klämma och känna, vända och vrida på den där dunderklubban som kan komma att ändra allt. Du drömmer om de långa raka drivarna som kommer att bidra till att sänka ditt handicap, eller om den där puttern som kommer att styra alla bollar i hål. Synintryck är en sak, men när det gäller helthetsintryck ges bara en chans för att göra ett första intryck. Och det är ju helthetsintrycket som räknas. Att något är tilltalande på ytan behöver inte betyda att allt annat också är tilltalande, det gäller människor likväl som golfklubbor.

Idag var det demo-dag på Brollsta GK. Efter avslutad runda sprang jag likt ett barn på väg till sandlådan mot de uppställda tälten med klubbor från Callaway, TaylorMade, Wilson, Mizuno, Sonartech, MacGregor, Cobra, Yes och säkert något mer märke som jag inte hann med att se. När vi hade spelat klart var det bara någon halvtimme kvar på demon, så det blev för mig att prioritera bland de klubbor jag ville prova. Snabbtest, med andra ord. Men även det intryck som ett snabbtest ger består som det första intrycket.



Här är några korta kommentarer om de klubbor jag hann prova under min "speedtest":

Callaway FT-i: Stabilt skaft (Fujikura Speeder) och skön känsla i svingen med kontroll över huvudet. Klubban går rakt, men det är möjligt att slica med den. Jag provade omedveten. Behagligt ljud. En klubba jag skulle kunna tänka mig att ha i bagen om den inte vore så dyr. Jag tror inte den ger mig mer än andra billigare klubbor gör.

Callaway FT-5: Snygg klubba med skön träff och mycket behagligt ljud. Inte lika rak som FT-i.

TaylorMade Burner: Snygg klubba som inte alls kändes så stor som den ser ut på bild. Skön träff och fin bollbana, men inget speciellt med den i övrigt.

Cobra Speed LD: Stort och snyggt klubbhuvud som inger mycket förtroende. Om FT-i är en rak klubba så är Cobra Speed rakare. Jag läste en recension av denna klubba på ett forum för en tid sedan där det konstaterades att det inte går att slå snett med Cobra Speed. Den är rak så att det nästan blir tråkigt, tyckte recensenten. Jag är beredd att instämma i att den är rak, men tråkigt skulle jag aldrig tycka att det är att hela tiden ligga på fairway. Jämfört med FT-5 och FT-i så kändes det som om jag fick ut mest längd av denna klubba. Det beror säkert i hög krad på skaftet. Jag testade både F-modellen och M-modellen. Båda med betydligt mjukare skaft än i Callaway-klubborna. Kanske bättre för mig om svingen sitter, men med min ibland lite yviga och hastiga sving så känns Cobras skaft för mjuka. Jag kan mycket väl tänka mig att ha en Cobra Speed i bagen, men jag skulle nog låta sätta i ett annat skaft än det klubban säljs med. Och ser man till pengarna så är det möjligt att få en Cobra Speed med skräddarsytt skaft till ett lägre pris än både FT-5 och FT-i. En nackdel med Cobra Speed är ljudet. Träffar man rent låter den högt som Cobra brukar. Missar man lite finns risk för att det börjar tjuta i öronen, för då låter den högre än högt.

Utöver ovanstående drivers hann jag också slå några slag med Callaways FT-hybrid och X-hybrid. Kul att prova, men ingen av dem kommer att hamna i min bag. För stängda för min sving.

Slog också som hastigast några slag med Mizuno MX-25 och Callaway X-20. Båda med grafitskaft. Mizuno kan jag tänka mig att testa igen, däremot blev jag besviken på X-20. Jag kände ingen skillnad på bra och dåliga slag med den klubban och det vill jag gärna kunna känna.

I sammanfattning gav detta "speedtest" att jag slipper forsätta sukta efter att stoppa fler Callaway-klubbor i min bag denna säsong. "Dessvärre" är det första intrycket av Cobra Speed att det absolut är en klubba jag vill prova igen och vem vet, kanske hamnar en sådan i min bag under säsongen. Jag som inte ska köpa någon mer driver den här säsongen.

En sak till. Cobra kan detta med marknadsföring. Alla som provade deras drivers i deras svinghastighetsmätare fick sina värden på ett litet snyggt kort tillsammans med en Cobra-penna. Man får bara en chans att göra ett första intryck. Det visade Cobra att dom förstått.

Brollsta Golfklubb ligger några mil norr om Stockholm. Banan är inne på sin sjunde säsong och är kanske mest känd för att ha bland de bästa greenerna i Sverige. Hos mig lever också banan som en av de knepigaste jag spelat. Egentligen är den kanske inte så svår, men på ett antal hål finns vatten i spel som av någon anledning drar till sig just mina bollar. Det spelar ingen roll om jag spelar safe med till höger på hål 9 t ex, min boll hittar till vattnet i alla fall. Om inte på första slaget så väl på andra. Att sedan kamraterna i dagens boll också gick i vattnet, det hjälper ju knappast mig. Vi spelade ju inte samma spel. Hos mig dök inte ens tanken upp om att försöka nå green på andra sidan vattnet.



Positivt från dagens spel var att puttningen fungerade bra, trots att Brollstas greener är svåra eftersom många är upphöjda och dessutom hårda. Idag var de dressade så det var inte lika snabbt som det brukar vara.

Jag har spelat Brollsta en gång tidigare. Efter att ha spelat den ytterligare en gång så känner jag mig ännu en gång besegrad. Visst rullade jag i lika många par som jag brukar när jag spelar, men däremellan var det inte att hurra för. Därför är det bara att konstatera "first impression last", som dom säger i den gamla Axe-reklamen. Brollsta är en svår bana för mig.

Idag var jag inbjuden till Joe Labero. Ja inte hem till honom, men väl till hans föreställning på Hamburger Börs. Och det var ju inte Labero själv som bjudit in utan min sambo. Därmed var förra årets julklapp upplevd. Och en upplevelse var det. Jag gillar trolleri och illusioner. Sedan gillar jag särskilt Laberos stil. En glassig, överdriven och divig framtoning med glimten i ögat.

Joe Labero (eller som han egentligen heter Johansson, Lars Bengt Roland) är en entusiastik golfare som spelar på hcp 11. Precis som man kan förvänta sig av Joe Labero har han klubbor under eget namn. Vilken annan golfare med hcp 11 har klubbor med egen design och i eget namn?

Eftersom jag har varit Invited to Labero är det väl inte mer än rätt att jag bjuder in Joe Labero till Kallfors GK för en golfrunda. Det görs härmed. Hör av dig Joe, jag bjuder på en golfrunda med magisk golf.





Klicka på bilderna för att komma till webbshopen där klubborna finns att köpa.

Om jag skulle göra som Shaun Micheel och hylla mina rockhjältar på min golfbag så finns det många hjältar genom åren att välja mellan. I första hand skulle jag välja ett band med en symbol och inte ett namn. Det tycker jag skulle vara snyggast.

Överst på listan över rockhjältar som skulle platsa på min golfbag står Dream Theater. Det amerikanska progressiva hårdrockbandet som jag upptäckte för ett antal år sedan och som numera spelas väldigt, väldigt flitigt i min iPod eller i bilen eller i datorn på jobbet. Eller hemma när så är möjligt. Det finns andra att ta hänsyn till hemma och Dream Theater är ingen lättlyssnad musik. Här är deras så kallade majesty symbol som väl skulle pryda min bag:



I andra hand, eller på en annan bag, skulle jag välja nedanstående symbol. Det är Rush så kallade starman logo som först dök upp i samband med deras skiva 2112 som släpptes 1976. I samband med turnén som följde på den skivan såg jag dem på Göta Lejon i Stockholm. En stor händelse i mitt liv. Rush har precis släppt sitt 30:e album, med samlingsskivorna inräknade.



I tredje hand, bland rockhjältar med symboler, kommer den tyska gitarristen Axel Rudi Pell. Här pratar vi rak hårdrock med sina rötter i 70- och 80-talet. Axel är för övrigt en stor fan av Ritche Blackmore. Jag upptäckte Axel i en taxi på väg mellan Södertälje och Gnesta för ungeför sex år sedan. Taxichauffören spelade på diskret nivå en av hans plattor i sin cd. Jag tycker dock att Axel tappat lite i lyskraft under de senaste plattorna.



Den första namnlogotypen jag skulle välja är min tonårstids största rockhjältar nämligen Genesis. Efter flera vilade år har bandet nu återuppstått och gör en Europa-turné i sommar. Vi har biljetter. Jag har sett dem en gång tidigare i den sentida sammansättningen med Phil Collins, Tony Banks och Mike Rutherford. Det var 1982 på hösten. Jag hade precis börjat på reservofficersutbildningen i Umeå. Konserten ägde rum en söndag och på måndagen skulle vi bege oss till fjällen på övning. Därför fick jag nobben när jag sökte permission. Inte mycket att göra åt. Bara att se till att inställa sig. Det innebar att jag var tvungen att lämna konserten mitt under "Suppers Ready" och ta en väntande taxi för att åka från Johanneshovs Isstadion (som det hette då) till Bromma flygplats. Konserten inklusive taxiresa kostade mig då, 1982, fem kronor per minut.
Den symbol jag skulle välja är den som användes första gången på skivanThe Lamp Lies Down On Broadway, som kom 1974.



I andra hand bland namnlogotyper, eller på den femte bagen, skulle jag välja Saga. Det kanadensiska progressiva rockbandet som nu, efter 30 år, går mot avslut på karriären tillsammans. I höst lämnar förgrundsfiguren Michael Sadler gruppen och tidigare har trummisen Steve Negus lämnat. Två så tunga avhopp kommer inte Saga att klara. Jag har sett dem live minst sex gånger genom åren.



I tredjehand bland namnlogotyperna, eller på den sjätte bagen, väljer jag Styx. Också ett band som lever fortfarande, men som i mina ögon helt lämnat glansdagarna bakom sig efter det att Dennis De Young med buller och bång lämnade bandet för några år sedan. 1981 såg jag dem under deras Paradise Theater-turné. Jag åkte tåg från Eskilstuna till Göteborg, såg konserten och åkte tillbaka till Eskilstuna under natten. Ingen av kamraterna var så inbiten fan som jag så jag fick resa på egen hand.



På den sjunde bagen skulle, eller på någon av de tidigare, skulle jag välja Thin Lizzy. Bandet som hade sin storhetstid på 70-talet under ledning av den karismatiske Phil Lynott. 1982 hamnade jag bredvid honom på tåget från Stockholm till Eskilstuna. Det tog fram till Södertälje innan jag tog mig mod och fråga om han var Phil Lynott. Han var på väg till Eskilstuna för att möta ett Eskilstuna-band som hette Nice and easy. Väl framme i Eskilstuna mötte min mamma. Phil och jag skjutsade hem henne. Jag bjöd på äppeljuice i föräldrarnas radhus och han blickade ut över åkrarna och sa "hit vill jag ta min familj". Efter att ha klinkat lite på min gitarr och skrivit autograf på ett skivomslag (synd att förstöra det tyckte han) åkte vi till Balsta där Nice and easy hade sin replokal. Där var det tomt så det blev restaurangbesök istället.

Efter restaurangbesöket hjälpte jag honom att checka in på Hotell Smeden och bestämde att vi skulle mötas där dagen därpå. Sedan tappade vi bort varandra. Han fick kontakt med bandet och vart dom tog vägen därefter vet jag inte.

Detta var på våren. Under hösten fanns jag, som tidigare nämts, i Umeå. En dag kom en av kompisarna in på luckan och sa "det är en kille i telefon som pratar engelska och som vill prata med dig". Det var Phil som ringt mina föräldrar och av dem fått numret till luckan. Han ringde för att erbjuda mig biljetter till den solokonsert han skulle göra i Göteborg senare under hösten. Jag gick på konserten, men hade tyvärr inte möjlighet att träffa honom igen. Han sa, när jag pratade med honom på telefon, att han inte kunde ses i samband med besöket i Göteborg. Jag tror att det berodde på att den Phil jag mött inte var den knarkande rockstjärnan utan människan Phil och under konserten i Göteborg var han uppenbart påverkad och det var troligen inte en sida han ville visa.

Phil Lynott lämnade tragiskt nog jordelivet på tok för tidigt redan 1986. Hans namn lever dock kvar som ett av rockens stora. Thin Lizzy lever också, men i mina ögon mer som ett coverband över ett av de bästa rockbanden i historien. Jag har sett dem live och dom låter bra, men det är såklart inte Thin Lizzy "på riktigt" utan Phil.



Sju bagar blev det. Undrar om jag ens har så många. Måste tänka...nej, jag har faktiskt bara sex bagar. Varför har man sex golfbagar när man bara använder tre? Eller två.

Shaun Micheel hyllar sina rockhjältar Kiss genom att ha deras logotype på sin bag. Stort!

Så här säger Shaun till TOMMYTHAYER.COM:
"The KISS logo represents my deep appreciation for the band and the music that they have made over the years. I've been a fan for as long as I can remember and I wanted to be able to add something very special to my golf bag. I'm very fortunate to be able to call them friends and I look forward to seeing them out on the road in the near future."



Och vem är då Tommy Thayer? Jo han tog över en av gitarrerna i Kiss när Ace Frehley hoppade av.

I en del tidigare inlägg har det handlat om att se bra ut på golfbanan. Trivs man med det man har på sig så stärks självförtroendet och man spelar bättre. I alla fall ibland. Jag som glasögonbärare vill inte bara ser bra ut på banan, jag vill se bra också. Att kisa i solen är inte kul. Inte heller att tvingas fråga spelkamraterna om vart bollen landade.

Sport Optik säljer sportglasögon på Internet och i butiken på Kungsgatan i Stockholm. Jag gjorde ett snabbt besök där häromdagen. Jag har glasögon som jag är nöjd med. Både slipade solglas och fotokromatiska glasögon speciellt införskaffade med tanke på golfandet. De slipade solglasögonen tycker jag är lite för mörka om det inte är en strålande sommardag. Däremot de fotokromatiska är i det närmaste perfekta på golfbanan eftersom de blir mörka när det är soligt och ljusare när det är mulet. Det hindrade dock inte att jag tittade in på Sport Optik för att botanisera bland olika glasögonmodeller. Drabbades av omedelbar köplust när jag såg och provade några olika modeller. Inte minst när jag provade Rudy Project -modellen nedan. Snygga! Skulle passa mig perfekt. De har en diskret och tunn insatslins för de slipade glasen. Märks inte när man har dem på och syns inte genom solglasen.

Nu vet i alla fall jag vart jag ska gå om köplusten eller behovet av nya glasögon för golfbanebruk blir för stort.

Golf Tips Magazine finns det en amerikansk tidning som heter och som man ibland kan hitta i hos välsorterade tidningsförsäljare. Tidningen är främst inriktad på instruktionsartiklar och utrustning. Det årliga utrustningsnumret är för en utrustningsfanatiker som jag mycket underhållande läsning. Dessvärre har just det numret sedan ett par år försvunnit ur de svenska tidningshyllorna. Jag har helt enkelt fått hålla mig till tåls tills dess tester och omdömen lagts ut på tidningens webbplats. En tidigare ganska tafflig webbplats. Men nu har man gjort en rejäl uppryckning och presenterar en välfylld och intressant webbplats för alla oss som tycker om att grotta ner oss i utrustning och instruktioner.



På webbplatsen finns bland mycket annat informativa och intressanta köpguider. Samma guider och översikter som tidigare (och fortfarande finns?) fanns i Golf Tips Magazines utrustningsnummer.

Köpguide järn

Köpguide drivers

Köpguide bollar

Köpguide putters

Köpguide wedgar

Köpguide fairwaywoods

I min bag har jag en greenlagare i metall som jag vann i samband med en liten tävling jag var med i under en golfresa till Spanien för några år sedan. På greenlagaren finns det en fin liten knapp med logotypen från en spansk golfklubb. Jag vet att det finns ytterligare två sådana greenlagare med bollmarkeringsknapp på i Sverige. Kanske fler, men nog inte särskilt många fler. Ibland kan det vara kul att vara ensam om de där små detaljerna som gör golfutrustningen personlig.

I nätshoppen Fluffbabes kan man köpa bollmarkeringsknappar i silver. Det har jag aldrig sett tidigare. Skulle gissa att det inte finns alltför många sådana i Sverige heller. Och så där ruskigt många lär det inte bli heller med tanke på att de kostar 1.000 kr. För att lägga ut 1.000 kr på markeringsknappar krävs det verkligen "balls" eller en välfylld plånbok.

Stadium har ägt golfbutiken Edins i Ängelholm sedan 1999. Stadium satsar nu alltmer på specialbutiker och har då valt attt byta namn från Edins till Stadium Golf på butiken i Ängelholm.
I samband med den förändringen har man också startat en webbshop under samma namn. Webbshopen nås via www.edins.se och www.stadiumgolf.se.

Handla för 500 kr och varorna skickas fraktfritt.

GEL Groove heter en ny putter som nått den europeiska marknaden. Om den nått den svenska ännu är tveksam, men den går såklart att beställa över nätet för den som vill testa något nytt. Och vad är då nytt, kan man undra. Lite udda former, lite nya färger men framför allt en träffyta med grooves enligt samma tanke som Yes! har, nämligen att grooves ger bättre rull.





Klicka på bilden ovan för att komma till en recension om just den puttermodellen.




Läs mer här.

Snart är det dags igen. Golfkamraten och jag har spelat Stadiumgolfen i tre eller är det fyra år i rad. Kul med matchspel, men mindre kul att man inte alltid kan lita på att de som spelar i tävlingen har korrekta handicap. Härom året åkte vi ut i sista omgången före regionfinalen. För oss var det helt uppenbart att en av spelarna i motståndarlaget hade ett handicap som inte motsvarade hans spelnivå. Kändes extra surt att förlora med misstanke om orent spel. Efter den tunga förlusten var i alla fall min tanke att "nu får det vara, detta var sista gången". Sedan gick det en tid och revanschlusten väcktes. Så vi fortsatte vara med. I år ska vi åtminstone ta oss till regionfinalen!

GolfTest USA



GolfTest USA har precis publicerat året klubbtester. Jag tycker inte deras tester är särskilt intressanta, framför allt beroende på att testerna är så opersonliga. Det är visserligen många testare (60 testade drivers), men man får inte läsa vad de enskilda testarna tycker i ord, bara i siffror. Sedan är många av de klubborna som testas okända för oss i Sverige.

På en tiogradig skala bedöms klubborna efter bl a distans, känsla, ljud, bollbana, hur rakt de går och hur förlåtande de är. Sedan vägs bedömningarna ihop till en ranking.
Nåväl, tycka vad man vill om testet. Läs själv och bilda dig en egen uppfattning.

Bästa driver enligt testet (rankade som nr 1):
Callaway FT-i
Callaway FT-5
Cleveland HiBore XL
KZG Gemini II
Tour Edge Exotics

Bästa fairwaywood (rankade som nr 1):
Callaway X
Adams RPM Low Profile


Sportguiden
En annan aktuell test är den som finns att läsa i senaste numret av Sportguiden. Där har fem spelare testat ett antal klubbor. Resultat för tre drivers redovisas per spelare. De jämförs sedan mot spelarnas egen driver.

Lite mer personlig test jämfört med den ovan, men ändå ett ointressant test ändå eftersom här inte ges något sammanfattande omdöme av de testade klubborna. Dessutom saknar jag hur testarna upplevde klubborna. Det är mest siffror. Det enda intressanta i testet tycker jag är att alla slog längre med någon av årets nyheter.

(Tidningen Sportguiden distribueras via 500 ombud runt om i landet. Finns bland annat i sportaffärer, gym, hotell, sim- och idrottshallar.)

Långa drivar har jag drömt om länge. Kanske, kanske och förhoppningsvis har jag nu lyckats öka min driverlängd. Törs inte hoppas för mycket, men under de två senaste rundorna har jag slagit längre drivar än jag någonsin gjort, som jag berättat om i tidigare inlägg. Antingen har jag plötsligt börjat svinga bättre, eller så är det helt enkelt den nya G5-drivern som gjort dessa långa(och raka) drivar möjliga. Så långt är allt väl. Nu vill jag börja scora också. Just nu är det puttern som krånglar, eller snarare puttningen.

Hur svårt kan det vara? Träffar man green eller ligger nära så är det ju bara två slag och sedan ska bollen ligga i hål. Fattar inte att det ska vara så förbaskat svårt ibland. Putta är ju till synes en bra mycket enklare rörelse än den fulla svingen. Det är ju bara att sikta och lugnt och fint svinga bakåt och igenom. Det är allt som behövs.

De trevliga spelkamraterna under gårdagens runda hade också kämpat med puttningen, men visade igår att det lönar sig att träna. Deras puttar rullade i mest hela tiden. Fick några tips som jag såklart glömt bort idag. Här är en skärmdump på en artikel ur Golf Magazine som jag tror kan hjälpa mig, och andra med liknande problem, inför kommande träning på puttinggreen. Klicka på bilden eller här för att komma till artikeln.



...och om inte puttarna börjar rulla i efter träningen kanske det är dags att ta fram en gammal putter ur garderoben eller t o m spana efter en ny. Inte för att byta ut den nuvarande, utan bara för att ha någon att använda tills jag blivit vän med Natalie igen.

Läste en intervju med Fredrik Jacobson på golf.se. Så här står det i intervjun:

"Kände du att du hade segerchans förra veckan?
- Ja, definitivt. Det kanske var det som var felet. Efter andra ronden, när jag låg delad tvåa, var jag riktigt laddad och det är möjligt att jag var för uppumpad, och ville för mycket, på lördagen. Jag blev lite frustrerad när jag missade några puttar och tappade fokus."

Jag känner igen mig. När tankarna på sänkning eller bra placering i en tävling börjar snurra i huvudet, då snurrar ofta hela spelet till sig. Enkla puttar missas och chippar duffas. Det är så golfen är och det är så vi golfare funkar. Börjar man analysera och tänka för mycket, eller rättare sagt tänka på fel saker, då går det ofta galet. Det blir liksom en kamp i kampen. Man kämpar med spelet, att slå bra slag, spela smart, men också tänka att smart. Det senare handlar ofta om att inte tänka alls. Jag har spelat mina bästa rundor när jag bara gått ut på banan utan press. Som den där gången när jag spelade med kamraten som jag inte träffat på 15 år eller som den där tidiga vårdagen för några år sedan när jag gick en kvällsrunda och spelade som....ja, nästan som Tiger faktiskt. I alla fall är det så jag minns rundan. Det gäller att tänka smart och komma ihåg rätt saker. Det är då man spelar som bäst.

Skrev häromdagen att säsongens golfkläder är lite nedtonade i färger och att det därför var kul att se färg på handskar. Nu har jag tack vare Golf Girl hittat accessoarerna som sätter färg på golfaren. Det japanska företaget Como!Come! tillverkar golfaccessoarer för den som verkligen vill synas och sticka ut på golfbanan. Deras produkter finns att köpa via The Bright Golf Company.

Fick en "beställning" häromdagen från kamraten som gärna ville att jag skulle köpa en rosa handske till honom. "Alltid retar det någon", skrev han. Nu har han chansen. Kom med dessa färglada ting på dina klubbor så kan jag lova att du kommer att sticka ut.