Golfers

Igår kväll rensade jag huvudet från allt vad golf heter. Trodde jag i alla fall. Jag var på Hovet i Stockholm och upplevde mina rockhjältar Dream Theater. För den som inte hört Dream Theater spelar dom hårdrock, eller för att vara mer exakt brukar musikstilen kallas progressiv rock. Deras influenser kommer från band som Pink Floyd, Rush, Genesis och Metallica, bara för att nämna några. Krävande musik, men så bra! Otroligt skickliga musiker. Ibland flirtar dom öppet med nämnda och andra band genom att lägga in några lånade takter från kända låtar eller solon. Det händer till och med att dom ger konserter där dom bara spelar ett annat bands låtar. Jag köpte igår t ex den inspelning dom gjort av Deep Purples klassiska platta Made in Japan från 1972. Ruskigt bra!

I veckan när jag funderade på hur jag skulle få möjlighet att skriva några rader här på bloggen om den kommande konsertupplevelsen kom jag på att konserten helt enkelt följer i linje med en del andra inlägg genom att handla om drömmar. Jag har skrivit om filmstjärnedrömmarna, rockstjärnedrömmarna, drömmarna om nya klubbor och bra slag. Alla med golfkoppling, såklart. Konserten skulle kunna bli utgångspunkt för ännu ett dröminlägg, men golfkopplingen kändes "lite svag". Den finurliga arbetskamraten som läste rockstjärneinlägget i veckan tyckte problemet var mycket enkelt och hade en självklar lösning. "Du ska på konsert på Hovet och bredvid Hovet finns världens största golfboll. Globen." Nåja, så självklar kändes inte den kopplingen, men jag kunde köpa den i brist på annan koppling.

Men igår, när jag satt där mitt under konserten och kände mig helt uppslukad av musiken slog det mig plötsligt en sak. Min gitarrhjälte John Petrucci, är han inte väldigt lik en annan av mina hjältar nämligen David Duval? Jovisst är han det. Båda har eller har haft samma stuk på skägget genom åren. Dessutom gillar båda emellanåt att klä sig i byxor som är lite hängliga, lite för långa helt enkelt och dom har gung i knäna båda två. Duval när han svingar, Petrucci när han går loss i ett av sina fantastiska solon. När jag såg Petrucci där på scenen igår var det som att se Duval när han i sina glansdagar rockade på golfbanan. Dom är lika som bär! Den självklara kopplingen mellan musikintresset och golfen! Absolut något att skriva på en golfblogg på.





Egentligen är det inte kopplingen i sig som är intressant utan att det är så svårt att rensa huvudet från golftankar. De poppar (haha) upp när man minst anar det. Sedan finns det såklart en anledning till varför David Duval fanns i tankarna igår. Han spelar just nu för första gången på länge på PGA Touren igen. Efter två rundor ligger han -3 i Viking Classic. Kul, tycker jag. Jag har svårt att sätt fingret på det, men jag gillar Duval och jag hoppas han kommer tillbaka till toppen av resultatlistorna igen.

Konsertbilder från Hovet

Petrucci, video

Duval, video

Det fanns en tid i mitt liv då golfen över huvudtaget inte existerade i mitt medvetande. Där fanns en massa andra intressen såklart. Löpning var ett av dessa, som jag skrivit några rader om tidigare. Musik var ett annat och det har också fått utrymme här på bloggen. I samband med den utförliga berättelsen om starten (och slutet?) på min skådespelarkarriär nämnde jag i en kommentar att jag även haft drömmar om ett rockstjärneliv. Jodå, det är sant det också.

Igår var jag föreläsare på en kurs där vi i samband med presentationen av oss själva skulle tala om vilket vårt drömyrke var. Det drömyrke jag brukar lyfta fram in samband med den där kursen (det var 15:e gången jag var med) är rockstjärna.

Idag har jag funderat lite på det där drömyrket. Hur hade det varit om den där ungdomsdrömmen gått i uppfyllelse? Tänk om jag fått ja på min förfrågan att åka med som roddare den där gången jag skrev till det stora managementbolaget i London. Kanske hade det varit starten på en rockstjärnekarriär eller i alla fall en karriär nära de stora rockscenerna. Jag kunde ha bott i USA nu. Granne med Tiger Woods eller Jesper Parnevik och dagligen golfat med Alice Cooper och snackat birdies med Iggy Pop. Då hade jag förmodligen kunnat köpa alla de där klubborna jag ibland (ständigt) drömmer om att köpa. Nej förresten, det låter tråkigt. Hade jag varit den där stora rockstjärnan med lika mycket pengar som Farbror Joakim då skulle jag förmodligen inte drömma om nya klubbor, jag skulle springa och köpa dem direkt. Det låter tråkigt. Man lever ju på drömmarna, eller hur? Drömmar om klubbor, drömmar om banor man vill spela och drömmar om de där låga scorerna man vill skjuta. Och drömmarna om att bli rockstjärna.

Här ett par bildbevis på att jag trots allt var ganska nära att nå rockstjärnedrömmen. Kolla den här sparken. Hög klass på den. Kunde blivit lika känd som Joey Tempests mikrofonstativsvingande.



Bilden är tagen vintern 1976 och låten är Let's go to San Francisco. Ingen rockrökare kanske, men någonstans ska man ju börja.

Nästa bild är från våren 1977. Glamrockstilen var borta. De svarta plyschbyxorna och frackjackan var avhängda. De silversprayade platåskorna stod i garderoben, nu gällde en hårdare stil. Punken gjorde sitt intrång på den svenska musikarenan och vi tuffade till oss. I alla fall lite. Synd att inte ryggen på min väst syns. Där står nämligen PUNK med säkerhetsnålar. Vågat! Skjortan förresten, det är inte vilken skjorta som helst. Den är gjord i äkta nylon och utlånad av kamraten Oves mamma. Vågat även det. Även låtvalet var tuffare. Paradlåten vid tiden för fotot var Love Rock med Neon Rose. (Bilden är tagen av Ove som också ingick denna bandkonstellation.)

Och för er som inte känner igen mig på bilden kan jag berätta att det är jag som har herrhatt och en cola-burk på bröstet. Vill minnas att jag kallade mig själv Coke-man, men jag minns förhoppningsvis fel.



Lite roligt är det i alla fall att en av oss på bilden faktiskt blev en riktig rockstjärna. Det ryktas om comeback i höst. Jag hade glädjen att få rocka mer med Tom i ett annat band, också det i mitten av 70-talet. Ni kanske hört talas om bandet: Jonse and the Parasite. En fullsatt spelning och fyra låtar på repertoaren. Mest Ramones. Omskrivna en gång i alla fall. Jag skrev recensionen själv.

Vid närmare eftertanke känns det ganska bra att det inte blivit något av de där rockstjärnedrömmarna. Jag vill ju fortsätta drömma. Om svunna tider, om nya klubbor och varför inte också om att trots allt bli rockstjärna en dag. Om inte annat så för att öka chanserna att få spela golf med Alice Cooper.

Reklampaus. Plockar ut järnåttan ur bagen som står packad i hallen inför morgondagens runda. Känner på klubban. Mjuk sving så att den precis nuddar hallmattan.

Sambon: Vad gör du?
Golfer: Drömmer.
Sambon: (Efter viss eftertanke) Det var ett bra svar.
Sambon: (Efter ytterligare eftertanke.) Om vaddå?
Golfer: Bra slag.

Imorgon är det spel på Drottningholm. Hoppas känslan från hallen sitter i länge.

Nu är reklampausen slut.

I förra veckan fick jag en kommentar här på bloggen där jag kallades "mstar". Det är ett nick, eller alias, som jag använder på annat håll. För några som läser den här bloggen är det känt sedan länge att jag som kallar mig "Golfer" på bloggen skriver på ett golfrelaterat diskussionsforum under aliaset "mstar".

Eftersom "mstar" därför är en del av mitt golfliv tycker jag det är på sin plats att jag berättar historien bakom aliaset.


I verkliga livet och när jag inte bloggar går jag på gatan som en vanlig människa. Jag har ett utåtriktat jobb och har inget emot att stå i rampljuset, det är dessutom en del av mitt jobb. Min sambo tyckte för några år sedan att jag skulle ta ett steg längre. "Du borde bli filmstjärna", sa hon ömt en dag. Detta var en tid efter att hon föreslagit att jag skulle anmäla mig till Big Brother. (Hade jag spelat för mycket golf när det förslaget gavs, kan man undra?) Utåt avfärdade jag förslaget med ett skratt, men drömde i hemlighet mardrömmar om hur det skulle vara att bli inlåst i Huset. När sedan förslaget om att bli filmstjärna kom kände jag att det var dags. Dags att kliva in i det starka strålkastarljuset, starkare är rampljuset, och ta för sig av filmstjärnelivets glamour. Tänk att få bli en riktig moviestar. Och där föddes mitt alias "mstar" som i moviestar.

Sagt och gjort. Jag pinnade iväg på en casting för "vanliga" människor i min ålder. Redan där mötte glamouren. Vi bjöds på gratis drinkar (jucie!) och det var ett flertal yngre glada människor som pysslade om oss och såg till att vi fick... nummerlappar runt halsen. Sedan var Svenska Dagbladet där och gjorde ett reportage som blev stort uppslaget i tidningen. Jag syntes inte på bild, men jag var ju där. Jag såg reportern och fotografen. Det kändes speciellt. Ungefär som den där gången när jag åkte taxi till Rosenbad tillsammans med Ludmila Enqvist för att träffa Göran Persson. Den gången kunde man verkligen tala om att hamna i fokus. Jag hade nästan glömt hur det känns med alla dessa kameralinser riktade rakt mot mig...eller om det nu var Ludmila. Många var dom i alla fall. Säkert femton. Någon måste ju ha tagit kort även på mig.

Nåväl, det tog inte lång stund efter den där castingen förrän jag blev uppringd sent en torsdagskväll. Jag tackade ja direkt när jag fick erbjudandet. Rollen! Jag hade fått rollen! Den första. Steget var taget, nu skulle jag bli filmstjärna på riktigt. Det var snabba ryck. Redan fredag morgon skulle jag vara på plats i sminket, sedan filmning hela dagen centralt i Stockholm.

Slängde mig på telefon och ringde chefen för att höra om jag kunde vara ledig under fredagen. Samtalet utspelade sig ungefär så här:

Jag: Hej, det är jag.
Chefen: Hej, ringer du...
Jag: Ja, skulle jag kunna vara ledig i morgon? Jag styr om min tid lite så att ingen blir lidande. Är det okej?
Hon: Ja, det är det väl. Men vad ska du göra?
Jag: Jag ska spela in en film! Jag ska bli filmstjärna!
Hon: Filmstjärna!? Du ska väl inte sluta hos oss!?
Jag: Nej, nej. Det här är bara ett litet extraknäck (nåja...).
Hon: Jaha, okej då. Vad är det för film och vad har du fått för roll?
Jag: Det är en teveserie och jag ska vara...statist....som uteliggare (glamour!)
Hon: Hahaha...uteliggare!? Du!? Hahaha...

Jag kände verkligen att hon stöttade mitt beslut. Kändes bra för mig. Hon är bra chefen. Jag var tvungen att säga sanningen till henne. Någon stor roll var det inte frågan om den här första gången. Men att gestalta en uteliggare är inte lätt det. Det krävs talang, inlevelse och känsla.

Väl på plats dagen därpå fick jag dra på mig uteliggarkläderna. Där försvann glamouren! Så läbbigt skitiga kläder! På riktigt! Bara att knipa igen näsan och ta sig till sminket. Problem direkt. Hur skulle man lyckas göra en uteliggare av mig med bara en natts förberedelse? Skäggstubb hade jag visserligen, men inte så kraftig att den skulle synas i teve. Och håret, nyklippt på "dyra salongen". För att inte tala om den välpolerade flinten. Fick bli mössa på och resultatet blev trots allt ganska bra. Så pass bra att den gamla kurskamraten som gick förbi inspelningsplatsen inte kände igen mig. När vi under dagen satt i rännstenen (var fanns stolarna med namn på?) och väntade och väntade, då dök hon upp. Jag for upp och sprang fram för att kramas, så som jag brukar krama mina kompisar. Hon gillade inte det. Jag tror att det enda jag hörde henne säga var "usch!", innan hon på snabba fötter rusade sin väg utan att ens ha gratulerat till rollen.

Incidenten med kurskamraten tog jag inte så hårt på. Medaljer har ofta en baksida. Jag hade nu fått möta en. Man kan inte bli älskad av alla, hur framgångsrik man än är.

Inspelningen flöt bra. Ja, ganska bra i alla fall. Vi filmade två scener varav jag lyckades trycka mig in i bild i den ena. Vi gjorde sex tagningar utan att regissören var nöjd. Sedan när vi gjorde den sjunde kände jag mig lite varm i kläderna så jag tog för mig i scenen. Spelade ut, som vi brukar säga när vi filmar. Det blev kanonbra. Jag kände att scenen bara satt där. Jag hade visserligen tryckt till huvudrollsinnehavaren när jag försökte komma i bild, men vad tusan..."spela ut, spela ut..." var det enda jag hade i huvudet. Våga och vinn!

Det blev en åttonde tagning. Det visade sig att jag hade lyckats trycka till huvudrollsinnehavarens mikrofon så att den hade stängts av, då när jag tryckte mig förbi. Regissören blev förbaskad, kan man säga. Hade ljudteknikerna sjabblat!? Jag tyckte det kändes bäst att inte säga något om att jag "kanske" råkat trycka till den där mikrofonen. Kändes som det på något sätt inte var läge att ställa sig upp och säga "det var jag".

Scenen blev tagen och teveserien "Errol" kunde slutföras.

För min del var det då filmstjärnelivet började. Jag pratade med allt och alla om min filmdebut vilket gjorde att förväntningarna var höga när serien började sändas. Hela släkten, alla kompisar, grannar, arbetskamrater, ja nästan hela byn satt på helspänn när premiäravsnittet visades. Alla väntade förgäves. Det var inte i det avsnittet jag fanns med. Därför kom spänningen att bli olidlig påföljande vecka när nästa program sändes. Och visst. Där var jag med. I ungefär en sekund. Kanske två.

Två av kamraterna som satt och tittade stirrade på teverutan:
Kamrat 1: Var är han?
Kamrat 2: Där!
Kamrat 1: Var?
Kamrat 2: Du missade honom...

För mig var det i alla fall en högtidsstund där framför teven. Jag visste att nu skulle det lossna. Glamouren lurade runt hörnet. Jag skulle bli upptäckt! Därför satte jag mig ner och författade att brev till alla mina vänner och fans:

From: "[email protected]"
Reply-To: [email protected]
CC: [email protected]
Subject: Tack för allt stöd!
Date: Mon, 22 Sep 2003 22:43

Hello friends and fans!
Efter hårt arbete är jag äntligen aktuell på film. Och trots att det inte gått mer än någon timme sedan den omtalade scendebuten gjordes så finns det digitala bilder från filmen tillgängliga via Internet. Visst är det fantastiskt att det går så fort att bli rik och känd! Vi som jobbar med film vet dock att det inte alltid är en dans på rosor, Nej, det ska ni veta alla ni ?därute? som drömmer om en filmkarriär. Det är mycket slit. Vore det inte för all den uppskattning som jag och andra filmstjärnor i Sverige och världen känner från er fans så skulle vi inte fortsätta vårt hårda arbete. Det finns andra sätt att bli rik på. Men knappast roligare. Dessutom är pengar inte allt här i världen, att känna all den värme ni fans skänker och att få synas på världens TV-skärmar och biodukar, om det så bara är för några sekunder, det är också mycket värt. Så tack till alla er som stöttat mig i mitt arbete med Errol.

Ni som valt att prenumerera på detta nyhetsbrev kommer även i fortsättningen att få ta del av nyheter när det gäller min fortsatta filmkarriär.

Love u all!
Jonas
mstar

Detta mail skickas bara till er som valt att prenumerera på detta fan-mail. Vill du säga upp din prenumeration eller om du fått detta mail av misstag, vänligen svara på mailet och skriv "Unsubsribe" i ärendemeningen så tas du bort automatiskt.



Med i mailet fanns bildbeviset på min medverkan. Där uppe i vänstra hörnet syns jag. Precis bakom huvudrollsinnehavarna. Stort!

Vad har hänt sedan denna omtumlade tid då, kan man undra. Det är ju några år sedan. Jag har dragit mig tillbaka kan man säga. I alla fall tagit "timeout" när det gäller filmandet. Vem vet, kanske blir det comeback med buller och bång någon gång framöver. Är pengarna de rätta lovar jag att överväga att komma tillbaka till vita duken.

Vaknade i ottan i morse. Nästan med ett "äntligen!" på läpparna. Nja, kanske inte riktigt, men i alla fall med ett visst lyckorus i kroppen. Inte över att jag skulle tvätta familjens tvätt med start klockan 0700 utan över att få sätta mig vid den nya, fina, platta, stora teven och se Solheim Cup. Man kan bli lycklig över mycket. Att få se golf på en ny, fin, platt och stor teve är en sak att bli lycklig över. I alla fall om man som jag inte kan se golf på teve så ofta. Och särskilt om man varit förpassad till en 17 tumsteve i två (eller är det tre?) veckor.

Må tro att jag kände mig blåst på konfekten när sambon ropade från teve-soffan "det blåser för mycket så dagens matcher är uppskjutna". Jag har då aldrig hört talas om något liknande. Tråkigt för arrangörerna. Tråkigt för publiken. Tråkigt för spelarna och för kampen. Att det dessutom är tråkigt för mig sittandes framför den nya teven känns i sammanhanget ganska futtigt.

...nu kom beskedet. Matcherna inleds kl 10.15. Hoppas inte spänningen i matcherna blåser bort.

Många har säkert hört denna historia tidigare, men den är väl värd att läsa och reflektera över igen. Jag hittade den på Patricias blogg, Golf Girl's Diary.


When things in your life seem almost too much to handle, when 24 hours in a day isn't enough, remember the mayonnaise jar and the 2 cups of coffee.

A professor stood before his philosophy class and had some items in front of him. When the class began, he wordlessly picked up a very large and empty mayonnaise jar and proceeded to fill it with golf balls. He then asked the students if the jar was full. They agreed that it was.

The professor then picked up a box of pebbles and poured them into the jar. He shook the jar lightly. The pebbles rolled into the open area between the golf balls. He then asked the students again if the jar was full. They agreed it was.

The professor next picked up a box of sand and poured it into the jar. Of course, the sand filled up everything else. He asked once more if the jar was full. The students responded with a unanimous "yes."

The professor then produced two cups of coffee from under the table and poured the entire contents into the jar effectively filling the empty space between the sand. The students laughed.

"Now," said the professor as the laughter subsided, "I want you to recognize that this jar represents your life. The golf balls are the important things...your family, your children, your health, your friends and your favorite passions...and if everything else was lost and only they remained, your life would still be full.

The pebbles are the other things that matter like your job, your home and perhaps your car.

The sand is everything else...the small stuff. "If you put the sand into the jar first," he continued, "there is no room for the pebbles or the golf balls. The same goes for life. If you spend all your time and energy on the small stuff you will never have room for the things that are important to you.

"Pay attention to the things that are critical to your happiness. Play with your children. Take time to get medical checkups. Enjoy a romantic dinner with the one you love. Play another 9 or 18. There will always be time to clean the house and fix the faucet.

Take care of the golf balls first...the things that really matter. Set your priorities. The rest is just sand."

One of the students raised her hand and inquired what the coffee represented. The professor smiled. "I'm glad you asked. It just goes to show you that no matter how full your life may seem, there's always room for a couple of cups of coffee with a friend.

Inget för mig, men jag läste om en tjej som provat. Hon har för övrigt en golfblogg som kan vara något för glamourintresserade läsare.



Den intresserade får mer information här.

I november 1986 sprängdes ett vapenförråd i skogarna utanför Järna. Sprängningen var ett sätt att dölja en vapenstöld. Efter att ha plockat med sig de vapen och den ammunition de var ute efter smällde rånarna resten i luften. Och det blev en sjujäkla smäll. Tryckvågen kändes lång väg. Fler kilometer bort. Eftersom sprängningen var så kraftig spreds också ammunition, vapen och splitter över en stor yta i de fina bär och svampskogar.

Utefter den väg jag åker för att komma till golfbanan står det varningsskyltar kvar vid ett par skogsvägar. Skyltarna varnar för att det kan finnas odetonerad ammunition i skogen även om militären noga sökt igenom markerna.



Jag var med och tog fram den där skylten när det begav sig. Formgivningen gjordes av en man som hette Harry och jag undrar om det inte var jag som skrev texten. Skulle mycket väl kunnat ha varit så. Borde egentligen ha varit det. Stannade till på vägen från banan idag för att fotografera en av skyltarna och för att läsa texten. Kändes inte som det var min text även om det borde ha varit det. Eller så skrev jag på det där sättet då på den tiden. Tiderna förändras.

Järna, jag visste knappt var det låg då när det smällde i skogen. Inte heller kunde jag tänka mig att jag skulle passera detta lilla samhälle nästan varje dag. Ännu mindre kunde jag tänka mig att jag skulle spela golf i Järna. Tiderna förändras.

Löpning då, golf idag. Tiderna förändras.

Året var 1986. Den 20 januari flyttade jag till Stockholm efter avslutade studier vid en högskola längre söder ut i landet. Jag hade turen att hitta en andrahandslägenhet i Näsby Park i Täby kommun, nära vatten och framförallt nära skogen. Det var nämligen där jag hämtade kraft och energi då för dryga 20 år sedan. Jag löptränade ett antal gånger varje veckan och anpassade min fritid mycket till löpträningen och tävlandet.

Hemifrån var det en kilometer till skogen och kommungränsen till Danderyd. Lugn uppvärmningslöpning på asfalt i en kilometer, därefter 6,7 kilometer på sköna stigar runt Djursholms golfbana. Samma golfbana som jag varje morgon passerade med tåg under de tio år som jag kom att bo i Näsby Park. Och under golfsäsong gick det inte en dag utan att jag funderade över vad som drev människorna som drog sina golfvagnar där på golbanan redan kl 07.00 på morgonen. Då fanns inte i min sinnevärld att jag 11 år senare, direkt efter att jag flyttat från Täby, skulle förstå de där människornas passion, fastna för golfen och ställa löparskorna på hyllan.

Tänkte på mina mil i skogen igår när jag spelade på Djursholms GK. Det känns så länge sedan jag sprang där. Och det är klart, det är tio år sedan senast och 21 år sedan jag tog de första stegen i den där skogen. Då på den tiden vägde jag tio kilo mindre och hade siktet på tre mils löpning i veckan. Vältränad? Ja, för löpning i alla fall. Vore inte helt fel att han den konditionen idag. Nog sög det allt lite i löptarmen igår. Framför allt när vi passerade det trettonde hålet. På bilden nedan ser man trettonde green till höger. Till vänster i bild, där kommer stigen fram. Den jag flög fram på. Då för länge sedan. I ett annat liv.

Det var så det började. Med surfning. Golfsurfning. Sambon var tidigt ute och började blogga redan för två år sedan och hon tyckte att även jag skulle börja för att berätta för andra om det jag hittade när jag golfsurfarde. Och så blev det. Golfsurfningen kom att kombineras med golfbloggning. Det var i januari i år. Antalet unika besökare på bloggen är nu väldigt nära 20.000. Det är kul och jag uppskattar att så många hittat hit. De senaste dagarna har dock golfsurfningen och golfbloggandet fått stå tillbaka lite för en annan typ av surfande, nämligen tv-surfande.

Häromdagen gick vår "tjock-teve" sönder. Egentligen inget konstigt med det. Det var tio år gammal. Vi hade inte direkt planerat att köpa någon "platt-teve" just nu, men börjar nu fundera på om det inte är dags. Det första vi gjorde när tv:n gick sönder var att ta kontakt med den lokala tv-handlaren. När vi beskrev felet sa han "det där fixar jag". Det lät ju bra. Klart bättre än att rusa och köpa en ny teve för 8-, 10-, 12-tusen skattade pengar. Tevehandlaren hade dock tänkt vara lite sommarledig den här veckan så öppettiderna skulle vara begränsade till kl 14-16. I torsdags jobbade jag därför hemifrån för att kunna lämna in teven kl 14. Efter att ha kånkat in teven i bilen och kört ner till tevehandlaren möttes jag av en enkel lapp på dörren som sa "STÄNGT TORSDAG". Bomber och granater! Lämnade, trots irritationen, ett vänligt meddelande på hans telefonsvarare. Inte ringde han tillbaka inte.

I går åkte jag hem tidigare från jobbet för att lämna in teven. Väl framme hos tevehandlaren möttes jag av samma "STÄNGT TORSDAG"-lapp nu med det lilla tillägget "+FREDAG"! Nya meddelanden på hans telefonsvarare, men ännu ingen kontakt. Nu lutar det åt ny teve.

Med anledning av denna teve-historia har golfbloggandet de senaste dagarna fått tillbaka för tevesurfande. Köpa "platt-teve" är inte "a-walk-in-the-park". Det kan absolut jämföras med att köpa nya järnklubbor. Ska man vara noga, vilket jag tycker man bör vara när det handlar om stora utlägg, så måste man fundera över vad man egentligen behöver och ta reda på vilket utbud som finns. Sedan gäller det att välja ut några möjliga alternativ och prova, prova. I slutänden handlar det dock om två saker: pris och upplevelse.

Ungefär där är vi just nu. Del av dagen idag har ägnats åt forsatt teve-surfande, provtittande i ett antal butiker och letande efter lämplig teve-bänk. Inte nog med att det är en ny teve som ska köpas in, vi måste något att ställa den på också. Där stupade dagens planerade inköp. Vi hittade ingen bänk som vi tyckte passade i vårt hem. Golfsurfandet ersattes av tevesurfande som nu måste ersättas av tevebänkssurfande. Puh. Får kanske lägga ilskan åt sidan och försöka få tevehandlaren att laga "tjock-teven" och slippa köpa ny teve just nu. Skulle spara tid och pengar. Tid som kan läggas på golfspelande och pengar som kanske istället kan användas till att köpa nya järn. Ping G10 ser snygga ut...

Tre golfdagar är till ända. Fredag och lördag bevistade vi Masters och idag blev det golfbloggande och tevetittande på upplösningen av Masters. Och ikväll blev det en timmes träning på range och övningsfält. Mycket golf? Nej, men nästan. Å andra sidan kändes det ikväll att sommaren i det närmaste är över. Snart börjar höstgolfandet med allt vad det innebär av kortare dagar, fukt och kyla. Bäst passa på ägna tid åt golfen medan det fortfarande är riktig säsong.

Ska man summera Scandinavian Masters så kan man göra det med orden bättre än jag trodde, men bra kan bli bättre. Vi ser redan fram emot nästa år. Kanske blir det hotellboende då också, men i så fall på ett annat hotell. Gärna ett hotell som kan garantera att det finns varmvatten och som inte uppmanar gästerna att inte duscha mer än "nöden kräver", som man gjorde på det vi bodde på i år. Jag stötte förresten ihop med en en gammal bekant som jobbar på Svenska Golfförbundet i tältbyn igår. Han pratade ivrigt i sin mobiltelefon, men kom ändå fram och hälsade med orden "trognaste besökaren på Masters". Jag som bara sett tävlingarna de senaste tio åren. Finns säkert de som varit med från början. Men det är klart att jag måste åka nästa år också för att bidra till imagen hos honom om att vara "trognaste besökaren". Och för att det ska bli elva raka besök. Och för att det kul att uppleva professionell golf.

Under dagens golfrunda frågade sig en av kamraterna i bollen "vad gör man en sådan här dag om man inte spelar golf?" Han syftade som jag uppfattande det på att vädret under förmiddagen inte direkt var något ligga-på-stranden-och sola-väder. Visst kan man ställa sig den frågan. I alla fall nu när det är sommar och semester för många och dagarna inte är sådär riktigt heta med stekande sol. För oss golfare (i alla fall i mina trakter) är det och har inte varit något större fel på vädret den här sommaren, men visst kan man undra vad man skulle göra om man inte golfade. Därför kommer här några idéer, förslag och exempel på vad man kan göra en dag som denna:

Sambon, som idag fick ledigt från caddiesysslan, var hemma för att låta sig intervjuas av TV4 under en och en halv timme. I ljuset av frågan ovan var anledningen till intervjun intressant (i andra ljus också, men det kan man inte läsa om här). Hon blev nämligen intervjuad om saker som hon är bra på och som hon ägnar sin fritid åt. När hon inte går caddie då, såklart.

Kamraten som inte golfar, han bygger en carport. Ett stort projekt när man bygger själv. Lite hjälp har han såklart. Frun håller koll på måtten och dottern ser till att allt går rätt till. Igår kom betongen och grunden gjöts, så idag var arbetet i full gång. Nu ska man snart kunna se att det blir en carport.

Kamraten som inte golfar, hon pysslar med sin sommarstuga. En liten idyllisk stuga i sörmlandsbygden som snart ska säljas och kraften ska istället läggas på den lilla kolonilotten.

Grannarna som nyss flyttat in, dom borrar, sågar och målar.

Grannarna som bott längre, dom påtar i sin jord och ser till att tomten ser välskött ut.

Hade TV4 inte kommit på besök idag och jag "skickats" till golfbanan, då hade vi säkert (kanske) börjat med det sommarprojekt som ser ut att bli ett höstprojekt, nämligen att gå igenom och rensa i våra förråd. Man samlar ju på sig en del vartefter åren går. Gamla golfbollar, golfbagar och golfklubbor, men mycket annat också.

Om man inte spelar golf kan man pyssla med sina chiliplantor, om man har några. Jag träffade häromdagen ett par som för tillfället har 80-talet chiliplantor i sitt växthus. Det tar tid att pyssla med. Ungefär som en golfrunda om dagen.

Sedan kan man läsa böcker. Många som inte hinner läsa när vardagen rullar på får tid till det under sommaren. Jag hade tänkt läsa mycket den här sommaren. Jag har t o m näst intill lovat Camilla Läckberg att jag skulle läsa hennes böcker nu i sommar. Det ser inte ut att bli så, men det kommer ju en höst också. Håll ut Camilla, jag ska läsa.

Har man barn som inte sköter sig själva, då tar barnen mycket tid. Det ska fixas, lekas och passas.

Resa man kan också göra. Vi skulle egentligen ha varit i Alperna just i detta nu, men valde att ställa in den resan för att istället göra en tur söder ut i Sverige innan semestern är slut. ("Måste" ju bara få spela Sand denna sommar.)

Och sedan kan man ju blogga. Och det om precis vad man själv vill. Titta in på www.nyligen.se för att se exempel på vad det skrivs om just i detta nu.

Brist på sysselsättning om man inte spelar golf, det behöver man inte lida av bara fantasin finns där. Och den måste finnas där, för det finns så mycket i livet än bara golf. Om man bara håller på med golf, eller något annat som man är uppslukad av, kan det bli för mycket av det goda. På forumet på golf.se finns just nu en tråd som handlar om just detta. Människor som har golfen som både levebröd och fritidsintresse vittnar om hur lusten och suget helt enkelt kan försvinna. Motivationen försvinner om det blir för mycket av det roliga. Jag tror jag ska ta fast på det. Dagens runda ska jag glömma fort och ägna de kommande dagarna åt helt andra saker än golf. Det är dags för en litet avbrott igen. Vi får se om jag lyckas.

Upplösning på British Open. Lite av "måste se". Inte helt lätt när tävlingen alltid spelas när jag har semester och vi oftast befinner oss på annan ort. Så dock inte i år. Nästa (stora) problem är att vi inte har vare sig TV6 eller Golfkanalen. Inte nog med det. På min lilla ort finns inga sportbarer. Som tur var har sambon en exmake som både tycker om öl och har viasatkanaler i sin teve. Därför blev det i år som några år tidigare. Upp på cykeln och iväg för att se de sista timmarna av tävlingen.

I cykelkorgen i år fanns Landsorts Lager från Nynäshamns Bryggeri. En verkligt god lager som kan rekommenderas. Finns i Systembolagets beställningssortiment. Finns också på Glenfiddich Warehouse No68 i Gamla Stan, Stockholm.



Spännande timmar framför teven, men nu tillbaka vid datorn för att höra särspelet. Samtidigt som tvättmaskinerna snurrar.

Man ska inte spela golf hela tiden även om man är ledig. Man måste göra andra saker också. Uppleva fantastiska konserter eller läsa böcker. Här kommer ett boktips:



Boken finns att beställa på adlibris.com för 189 kr som bok eller 201 kr som ljudbok.

Bevis på närvaron:



Blogginlägg om visitkortet.

I korsningen Oxford Street, Regent Street ligger Nike Town, en stor Nike-butik i fyra våningar. Väl värd ett besök om man är i London. Häftig butik med små avdelningar för olika sporter, däribland golf såklart. Inte så stor avdelning som i alla fall jag skulle önska dock. Ett ställ med klubbor i mitten mest för syns skull och sedan kläder utefter väggarna. Långt ifrån alla Nikes golfkläder, men i alla fall ett litet urval.

I taket på golfavdelningen ser det ut så här:



Texten i taket runt bollarna syns dåligt på bilden, men det står:
Greatness isn't easy. Tiger hits more than 1.000 balls every week. Then he plays. Then he winns. Then he hits 1.000 more.

Undrar hur bra jag skulle vara om jag tränade så mycket. Som Tiger? Nja, knappast, men i alla fall bättre än idag.

Jag köpte förresten en keps. En svart. Billig? Det vill jag inte påstå. Å andra sidan, det beror på vad man jämför med. Shoppade nämligen mer, men på annat håll...

Hemma igen efter några dagar i London. Händelserika dagar helt borta från allt vad golf heter. Nej, kanske inte helt förresten. Återkommer till det.

Händelserika på så sätt att vi upplevde Live Earth på plats på Wembley. Vi ville undvika att åka tunnelbana, så det blev en liten omväg med tåg och buss innan vi nådde fram. Mäktigt att bara kliva in på området med alla människor, alla tv-team och alla poliser över allt. Biljetterna var beställda via nätet och skulle hämtas i "box office", något som kändes mycket osäkert. Tänk om där inte skulle ligga några biljetter. Hemsk tanke som vi hann tänka både en och två gånger. Väl framme i luckan hittade dom inte våra biljetter. Efter en stunds letande hittades dom i alla fall. Det visade sig att man letat på förnamnet i lådorna istället för på efternamnet. Därefter följde en knapp timmes köande kors och tvärs innan vi väl satt på våra platser och fick vara med om en nästan overklig upplevelse under nio timmar.


Fler av våra bilder från Live Earth finns här.

Dagen efter bar det av till Twickenham Stadium för att se och höra Genesis. En fantastisk upplevelse som bitvis avnjöts med tårfyllda ögon.



Flera av våra bilder och en filmsnutt från konserten med Genesis finns här.

Hur var det då med golfbutikerna i London? Vi ägnade en dag åt att shopping. Det blev då inte så mycket handlat dock. Allt var minst sagt dyrt. Självklart spanade jag efter golfbutiker. Det är väldigt ont om sådana i Londons innerstad. Harrods har en golfavdelning och så hittade vi en liten, liten butik på en tvärgata till Regent Street. Den skulle dock slå igen inom kort. Fanns mycket i butiken, men några fynd hittade vi inte. Höll i snygg tröja men tyckte att 500 kr var lite i överkant för en pikétröja, trots att det stod Ping på kragen. Hur som helst inget semesterfynd.

Men lite golfshoppande blev det såklart...men det är värt ett, eller rättare sagt två egna inlägg.

Mitt golfande har den här säsongen inte lossnat ännu. De där riktigt bra rundorna har inte infunnits sig, trots 27 spelade rundor. Jag tror och hoppas att det kommer att lossna på samma sätt som det nu gjort det för min skånska kamrat. "Det lossnar, det lossnar", det är vad jag försökt intala min henne när hon beklagat sig över sitt spel. Och visst fick jag rätt. Häromdagen lossnade det. 44 poäng och det trots att allt inte rullade i. Vad var det jag sa? Det lossnar. Det gör det alltid. Stort grattis!

Hoppas att det blir så för mig också. Att jag får den där uppenbarelsen då allt bara flyter. Då svingen känns harmoniskt och puttarna bara rullar i. Att jag helt enkelt får se ljuset och det snart. Men först blir det tränings- och spelledigt några dagar.

From Genesis to Revelation, så hette mina rockhjältar Genesis första platta som släpptes redan 1969. Jag har i tidigare inlägg berättat om den där gången när jag såg dem på Isstadion till en kostnad av fem kronor per minut. Skälet till att jag de närmaste dagarna inte kommer att hålla i en golfklubba är att det bär av till London i morgon. I morgon kväll ska vi uppleva Live Earth på Wembley med bl a Red Hot Chili Pepper, Duran Duran, Madonna och just Genesis. Och på söndag hoppas jag på en riktig nostalgitripp när vi ska se Genesis live på Twickenham Stadium.

Man kan vila sig i form. I alla fall i viss mån. Hoppas den kommande resan för med sig att golfspelet lossnar väl hemma på svensk mark igen. Jag vill också uppleva den där uppenbarelsen. För mig skulle det bokstavligen innebära att gå från Genesis till revelation*.

*uppenbarelse

Det är sällan man ser dem, men ändå är vi golfare så beroende av dem, banarbetarna. Vad vore golfen utan alla dessa män och kvinnor som går upp i ottan för att se till att våra golfbanor är välskötta och vackra.
Tack för att ni finns och för det bra jobb ni gör.

Mitt golfande är normalt väl inrutat på så sätt att när jag är på banan så spelar eller tränar jag. Eller botaniserar i shopen. Något annat brukar inte min tid medge. Men nu är det semester och då finns tiden. Efter nio hål och träning blev det en stunds avkoppling med utsikt över Kallfors 18:e hål.