Golfers

På vägen till och från golfbanan, likväl som till och från jobbet, lyssnar jag på musik. Läste en gång för länge sedan att Colin Montgomerie också gör det. Han förordade att man på vägen till en tävling ska spela lugn klassisk musik för att skapa lugn i kroppen. Väl framme vid banan är man fylld av harmoni vilket bäddar för bra spel. Så tror jag också det är, men Colin och jag har olika musiksmak även om jag också haft perioder i mitt liv när det strömmat klassisk musik ut ur mina högtalare. Idag är det musik av annan karaktär.

Just nu ser spellistan ut så här. Låtar, artister och album varierar beroende på sinnestämning:

Dream Theater - Score
Fantastiskt livealbum där häften av låtarna är inspelade med symfoniorkester. Här finns allt man kan önska. De lugna låtarna, de komplicerade och de hårda. Och de där fantasiska solona som får ögonen att tåras. Av lycka.

Dream Theater - Systematic Chaos
Nya plattan med mina kungar. Komplicerat, invecklat och ruskigt bra, men kräver inlyssning.

Scorpions - Humanity: Hour 1
Klaus Meine och hans kompisar rockar på. Nu bättre än någonsin. Lite mer harmoni, bitvis tungt, bitvis modern rock.

Bloodbound - Book of the Dead
Hårt, tufft och farligt. I alla fall på ytan. Den svenska gruppen har till sin andra plattan bytt sångare (tyvärr), men soundet är detsamma som på förra plattan. Tjutande gitarrer med mycket harmoni. Bra drag på vägen till banan.

Jag fick en uppmuntrande kommentar från Berndt där han skrev "Du förtjänar fler läsare!" Den och andra uppmuntrande kommentarer och mail tackar jag ödmjukt för. Det är roligt om andra uppskattar det jag skriver, såklart. Jag följer statistiken noga och peppas att fortsätta när jag ser att antalet läsare ökar med tiden.

Som bloggare finns det en antal "knep" att ta till för att få fler läsare att hitta till den egna bloggen. Ett sådant knep är att "pinga" nya inlägg på de bloggportaler som finns. Ett annat är att själv aktivt berätta om bloggen. I början låg jag lite lågt med att prata om bloggandet, men vartefter tiden gått så gör jag vad jag kan för att tipsa framför allt andra golfare om bloggen. För en tid sedan skaffade jag t o m visitkort att dela ut till kända och okända golfkamrater som kan tänkas ha intresse av att ta del av de ämnen jag skriver om. Så här ser korten ut, för er som inte sett dem:



Snygga, eller hur?

Skriv gärna ut, klipp ut och sätt upp på anslagstavlan på klubben.

Igår kväll hände det ovanliga att jag kunde titta på golf i egen tv. SVT 24 sänder ju LPGA-mästerskapen. Hann se Michelle Wie stå på rangen och få sin onda handled masserad. Bredvid stod David Leadbetter med lösningen på handleden, ett armband från Trion:Z. Han som är en sådan stor golftränare, hur kan han stå bredvid henne utan att se till att hon kränger på sig ett band?

Efter att ha burit bandet bra länge nu så är jag helt såld (eller helt lurad). Jag tror stenhårt på att bandet hjälper min onda armbåge. Nog borde det hjälpa på onda handleder också.

Efter tipsen jag tidigare skrivit om har jag nu bestämt mig för att byta ut min gamla solskyddskräm med solskyddsfaktor fyra till nya, effektivare och dessutom "åldersskyddande" solskyddsprodukter. Nu kan jag bege mig ut på banan och solen med mindre risk att bränna mig. För brännas sig....det vill man inte. Minns fortfarande den där gången för dryga 20 år sedan då jag efter en dag bland Tylösands sanddynor skulle krypa ner i en sovsäck. Var som att krypa ner i sandpapperssäck. Fasen så obegligt det var. Inte nog med det, senare under kvällen och natten kom frossan. Nej, usch, det vill jag inte uppleva igen. Nu ska det solas säkert. Så säkert som det nu kan bli när man under fyra till fem timmar på golfbanan befinner sig under en klarblå himmel och strålande sol.

Här är i alla fall inköpen:



För den som vill läsa och lära mer om hur man kan skydda sig mot solen kan läsa på Statens Strålskyddsinstituts hemsida. Där finns solråd både för barn och vuxna. Många kanske inte tänker på det, men UV-strålning utgör den största folkhälsorisken när det gäller strålning. Det trots att det talas mycket mer om strålning från t ex mobiltelefoner, 3G-master och andra strålkällor. Vara i solen ska vi absolut vara, men se till att sola säkert.

Det är i morgon 40 år sedan Beatles släppte den klassiska plattan Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band. På en annan Beatles-platta, nämligen Abbey Road, finns en låt som heter Here comes the sun, skriven av George Harrisson. Beatles har inte spelats värst mycket på min stereo genom åren, jag är lite för ung för det. Däremot har låten Silent Sun med Genesis ofta strömmat ur både högtalare och lurar. Den släpptes 1969 på Genesis första platta From Genesis to Revelation. Länge sedan.

Och länge sedan är det sedan solen sken på oss från klarblå himmel. Så länge sedan att man nästan glömt vilken skada den kan göra om man inte är försiktig.

Jag är dålig på att använda solskydd, inte minst när jag spelar golf. Under förra veckans spel på Öland smörjde jag som hastigast in mig lite med solfaktor 4 innan jag klev ut på banan. "Klarade" dagen hyfsat, men lite röd blev jag allt. Inte bra. Man ska inte bränna sig.

På Stockholms central har just nu företaget Beiersdorf en monter där man kan kolla vilken solskyddsfaktor man ska ha med hänsyn till den egna hudens känslighet, var i världen man befinner sig och vad man gör. Jag klev in i montern idag och bad om att få bli testad. Sa att jag kommer att befinna mig i Europa under sommaren, inte nära havet, däremot på golfbanan. Efter lite hokuspokusmätningar i mitt ansikte och på mina handleder fick jag rekommendationen av representanten från Beiersdorf och varumärket Eucerin att jag ska ha solskyddsfaktor 20-25 när jag spelar golf. 20-25! Jag visste inte ens att det fanns så hög faktor.

Får nog se till att byta ut min solkräm. Om jag enligt expertisen bör ha 20-25, då känns det som jag tar stora risker om jag bara använder solskyddsfaktor 4.

Här kan man testa vilken solskyddsfaktor man bör ha om man inte har chans att göra en "livetest" som jag gjorde.

Sittandes på cykeln på väg uppför den långa backen med näsan på väg mot hemmet dök idag upp en gammal historia i mitt huvud. Det kan ju vara så ibland att anstränger man sig fysiskt så går även hjärnan igång.

Jag hörde för några år sedan talas om en historia om en kvinna i 40-50 års åldern som var på semester på Mallorca. Hon var en hyfsad medelhandicapare som gärna spelade med okända för att det är kul att träffa nya människor. Just den här dagen hade hon på vinst och förlust åkt ut till golfklubben för att se om det trots lågsäsong fanns någon där som ville göra henne sällskap runt banan. Hon gick till baren, tog något att dricka och hoppades på att det skulle dyka upp någon möjlig spelkamrat.

In kliver en i hennes ögon en stilig man med gråa tinningar och något äldre än hon. Han hörde henne säga till barpersonalen att hon sökte spelsällskap. Han erbjöd sig därför artigt att göra kvinnan sällskap och hon tackade självklart ja. Hon tyckte han såg bekant ut, men kunde inte placera honom. Hur det än var så begav sig paret ut på golfbanan och hade några trevliga timmar tillsammans. Väl tillbaka i klubbhuset och i baren igen satte de sig sig ner för att analysera rundan över en öl. Då slog det kvinnan att hon ju inte presenterat sig och att mannen inte heller sagt sitt namn. Hon sträckte fram sin hand, bad lite förläget om ursäkt att hon varit så fokuserad på spelet att hon helt tappat bort att säga både sitt för- och efternamn. Därefter presenterade hon sig varvid mannen gjorde samma sak:
"My name is Connery, Sean Connery".

Trevlig liten historia, eller hur? I alla för oss som är gamla nog att minnas Sean Connery som James Bond. Frågan är hur mycket sanning det ligger i historien. Någon som vet? Sir Sean Connery lär ha ett hus på Mallorca, han spelar golf och sägs vara trevlig, så jag tror säkert historien är sann. Någon som vill tro något annat?

Besöket på Grönhögen var inte vilket besök som helst. Det var ett riktigt event. I alla fall för dem som valde att vara med hela tiden, vilket jag inte hade möjlighet till. Jag hoppade över inspel och välkomstmiddag och anslöt till sällskapet inför tävlingen. SC Open 2007. En stor och viktig tävling. I alla fall för oss som väljer att vara med. Det snackas och surras om denna tävling näst intill för jämnan i det stora, brokiga, kamratgänget.

SC står står för Speakers Corner och är det gamla namnet på det som idag kallas något så unikt som golf.se/forum. Forumet är en samlingplats för golfbitna människor i alla äldrar och från hela vårt avlånga land. Här diskuteras allt mellan himmel och jord, dygnet runt, året runt. Alla har en gång i tiden hittat hit för att läsa om, skriva om och inte minst diskutera golf. Några besöker forumet då och då, medan andra inte tycks göra annat än att vara där för att läsa, tycka och skriva. Och inte att förglömma bevaka. Det gäller ju att ha koll på vad andra tycker för att kunna hänga med i "snacket". Tycker i alla fall en del. Själv lever jag en relativt undanskymd tillvaro på formet. Håller mig mest i det diskussionsforum som handlar om utrustning. Någon "utrustningskung" är jag dock inte, som en av kamraterna kallade mig i samband med besöket på Grönhögen. Nej, kungar det får andra vara.

Jag deltog för första gången på SC Open förra året. Det var en spännande upplevelse, måste jag säga. Det var lite grann som att kliva in i en annan värld. Vi som skriver på golf.se/forum "känner" varandra till alias eller nicknames. Att sedan mötas i verkligheten, eller IRL (in real life) som det heter, var intressant. "Jasså, ser HAN ut så! Och HON!"  Det kändes också knepigt att presentera sig för människor som man inte har en aning om vilka dom är när dom säger sitt riktiga namn, men när man får höra "nicket" så är det solklart vem det är. Lika konstigt är det att bli tilltalad med ett nick som egentligen är till för att dölja (eller skydda) den egna identiteten.

Hur känner man då igen någon av dessa hemliga människor som inte gärna vill synas på bild utanför sällskapet och som inte gärna, i alla fall inte vid första mötet, vill säga vad dom heter på riktigt? Jo, de modiga bär en bagbricka som avslöjar dem:



I samband med årets SC Open kändes det mer naturligt för mig att bli tilltalad med mitt nicknamne, om man nu kan kalla det naturligt med nickname. Att använda nicknames är lite grann som att spela rollspel, men jag antar att det är en vanesak. Dessutom är det ganska kul om man väl lyckas släppa det lite absurda i att möta någon som säger "jag vill inte veta vad du heter i verkligheten, jag vill veta vad du heter på forumet så jag vet vem du är".

Lång historia för att komma fram till det hemliga priset jag plockade till mig efter att ha kommit på...vilket plats det nu var. Ni som var där vet att det stod en svart Golf Digest-väska på prisbordet. I väskan fanns denna:



Denna fina förpackning innehåller fyra videokassetter med instruktioner som förhoppningsvis kommer att göra mig till en bättre golfare. Vem vet, kanske är det så att innehållet på dessa fyra kassetter är nyckeln till vinsten i SC Open 2008. Den som är med då lär få veta.

Läste häromdagen en intervju med Malena Ivarsson i anslutning till en artikel som handlade om att många skiljer sig i samband med att de renoverar hemma. Det finns ju en trend i samhället idag att man ska fixa så mycket som möjligt själv. Kraven blir många gånger oöverstigliga när man läser alla inredningstidningar där den ena miljön är vackrare än den andra. Malena menar att många relationer får lida av denna hemma-fixar-trend. Hon liknade i detta sammanhang inredningstidningarna med porr. Inredningsporr.

Varför jag nu kom och tänka på det. Hur som helst fick jag idag nya Edwin Watts-katalogen i brevlådan. Min sambo vet numera att det för mig är en högtidsstund när den katalogen kommer. Vi sätter oss ner tillsammans i soffan. Häller upp varsitt glas vin och bläddrar sakta och noggrannt igenom katalogen och kommenterar alla nyheter. Nja, kanske inte riktigt så. I ärlighetens namn tror jag inte hon intresserar sig alls för Edwin Watts-katalogen, men hon gläds med mig när den kommer. Golfporr eller inte. Hon har inget som helst emot att jag gluttar i katalogen då och då. Jag tror t o m att Edwin Watts-katalogen är bra för vår relation eftersom jag blir så glad när den kommer. Och är jag glad, blir hon glad. Så Malena, när det gäller golftidningar och kataloger, då tror jag att de har helt motsatt effekt jämfört med inredningstidningar. Vi golfare bläddrar i dem, drömmer och vi bara "vet" att spelet kommer att bli så mycket bättre om vi köper alla de där nya grejerna. Och så blir vi glada av det. Och blir golfaren glad, blir livskamraten glad. Här finns ett viktigt argument för att köpa nya klubbor lite då och då.

Jag fick ett mail från en kvinnlig golfkamrat igår. Hon berättade om en "indicent" under hennes och makens golfrunda på Troxhammar GK under helgen. Jag återger den lilla berättelsen. Önskar att jag varit med och att jag haft kameran i högsta hugg.

"På 16 hålet blev det en kamp mellan en liten busig räv och mig och maken om
bollarna! Vi slog ut och han galopperade fram ur buskarna och tog bollarna i
munnen och var kvickt inne i buskarna igen med sina fynd! Vid ett tillfälle
såg det ut som om maken kunde ha chansen att rädda sin boll - han spurtade
de sista 5 metrarna för att ta bollen, men rävungen var snabbare och helt
orädd snöt han den mitt framför nosen på maken alltså!"


Busig krabat. Och hellre rävar än ormar på banan, som jag skrev om häromdagen.

Idag var jag inbjuden till Joe Labero. Ja inte hem till honom, men väl till hans föreställning på Hamburger Börs. Och det var ju inte Labero själv som bjudit in utan min sambo. Därmed var förra årets julklapp upplevd. Och en upplevelse var det. Jag gillar trolleri och illusioner. Sedan gillar jag särskilt Laberos stil. En glassig, överdriven och divig framtoning med glimten i ögat.

Joe Labero (eller som han egentligen heter Johansson, Lars Bengt Roland) är en entusiastik golfare som spelar på hcp 11. Precis som man kan förvänta sig av Joe Labero har han klubbor under eget namn. Vilken annan golfare med hcp 11 har klubbor med egen design och i eget namn?

Eftersom jag har varit Invited to Labero är det väl inte mer än rätt att jag bjuder in Joe Labero till Kallfors GK för en golfrunda. Det görs härmed. Hör av dig Joe, jag bjuder på en golfrunda med magisk golf.





Klicka på bilderna för att komma till webbshopen där klubborna finns att köpa.

Om jag skulle göra som Shaun Micheel och hylla mina rockhjältar på min golfbag så finns det många hjältar genom åren att välja mellan. I första hand skulle jag välja ett band med en symbol och inte ett namn. Det tycker jag skulle vara snyggast.

Överst på listan över rockhjältar som skulle platsa på min golfbag står Dream Theater. Det amerikanska progressiva hårdrockbandet som jag upptäckte för ett antal år sedan och som numera spelas väldigt, väldigt flitigt i min iPod eller i bilen eller i datorn på jobbet. Eller hemma när så är möjligt. Det finns andra att ta hänsyn till hemma och Dream Theater är ingen lättlyssnad musik. Här är deras så kallade majesty symbol som väl skulle pryda min bag:



I andra hand, eller på en annan bag, skulle jag välja nedanstående symbol. Det är Rush så kallade starman logo som först dök upp i samband med deras skiva 2112 som släpptes 1976. I samband med turnén som följde på den skivan såg jag dem på Göta Lejon i Stockholm. En stor händelse i mitt liv. Rush har precis släppt sitt 30:e album, med samlingsskivorna inräknade.



I tredje hand, bland rockhjältar med symboler, kommer den tyska gitarristen Axel Rudi Pell. Här pratar vi rak hårdrock med sina rötter i 70- och 80-talet. Axel är för övrigt en stor fan av Ritche Blackmore. Jag upptäckte Axel i en taxi på väg mellan Södertälje och Gnesta för ungeför sex år sedan. Taxichauffören spelade på diskret nivå en av hans plattor i sin cd. Jag tycker dock att Axel tappat lite i lyskraft under de senaste plattorna.



Den första namnlogotypen jag skulle välja är min tonårstids största rockhjältar nämligen Genesis. Efter flera vilade år har bandet nu återuppstått och gör en Europa-turné i sommar. Vi har biljetter. Jag har sett dem en gång tidigare i den sentida sammansättningen med Phil Collins, Tony Banks och Mike Rutherford. Det var 1982 på hösten. Jag hade precis börjat på reservofficersutbildningen i Umeå. Konserten ägde rum en söndag och på måndagen skulle vi bege oss till fjällen på övning. Därför fick jag nobben när jag sökte permission. Inte mycket att göra åt. Bara att se till att inställa sig. Det innebar att jag var tvungen att lämna konserten mitt under "Suppers Ready" och ta en väntande taxi för att åka från Johanneshovs Isstadion (som det hette då) till Bromma flygplats. Konserten inklusive taxiresa kostade mig då, 1982, fem kronor per minut.
Den symbol jag skulle välja är den som användes första gången på skivanThe Lamp Lies Down On Broadway, som kom 1974.



I andra hand bland namnlogotyper, eller på den femte bagen, skulle jag välja Saga. Det kanadensiska progressiva rockbandet som nu, efter 30 år, går mot avslut på karriären tillsammans. I höst lämnar förgrundsfiguren Michael Sadler gruppen och tidigare har trummisen Steve Negus lämnat. Två så tunga avhopp kommer inte Saga att klara. Jag har sett dem live minst sex gånger genom åren.



I tredjehand bland namnlogotyperna, eller på den sjätte bagen, väljer jag Styx. Också ett band som lever fortfarande, men som i mina ögon helt lämnat glansdagarna bakom sig efter det att Dennis De Young med buller och bång lämnade bandet för några år sedan. 1981 såg jag dem under deras Paradise Theater-turné. Jag åkte tåg från Eskilstuna till Göteborg, såg konserten och åkte tillbaka till Eskilstuna under natten. Ingen av kamraterna var så inbiten fan som jag så jag fick resa på egen hand.



På den sjunde bagen skulle, eller på någon av de tidigare, skulle jag välja Thin Lizzy. Bandet som hade sin storhetstid på 70-talet under ledning av den karismatiske Phil Lynott. 1982 hamnade jag bredvid honom på tåget från Stockholm till Eskilstuna. Det tog fram till Södertälje innan jag tog mig mod och fråga om han var Phil Lynott. Han var på väg till Eskilstuna för att möta ett Eskilstuna-band som hette Nice and easy. Väl framme i Eskilstuna mötte min mamma. Phil och jag skjutsade hem henne. Jag bjöd på äppeljuice i föräldrarnas radhus och han blickade ut över åkrarna och sa "hit vill jag ta min familj". Efter att ha klinkat lite på min gitarr och skrivit autograf på ett skivomslag (synd att förstöra det tyckte han) åkte vi till Balsta där Nice and easy hade sin replokal. Där var det tomt så det blev restaurangbesök istället.

Efter restaurangbesöket hjälpte jag honom att checka in på Hotell Smeden och bestämde att vi skulle mötas där dagen därpå. Sedan tappade vi bort varandra. Han fick kontakt med bandet och vart dom tog vägen därefter vet jag inte.

Detta var på våren. Under hösten fanns jag, som tidigare nämts, i Umeå. En dag kom en av kompisarna in på luckan och sa "det är en kille i telefon som pratar engelska och som vill prata med dig". Det var Phil som ringt mina föräldrar och av dem fått numret till luckan. Han ringde för att erbjuda mig biljetter till den solokonsert han skulle göra i Göteborg senare under hösten. Jag gick på konserten, men hade tyvärr inte möjlighet att träffa honom igen. Han sa, när jag pratade med honom på telefon, att han inte kunde ses i samband med besöket i Göteborg. Jag tror att det berodde på att den Phil jag mött inte var den knarkande rockstjärnan utan människan Phil och under konserten i Göteborg var han uppenbart påverkad och det var troligen inte en sida han ville visa.

Phil Lynott lämnade tragiskt nog jordelivet på tok för tidigt redan 1986. Hans namn lever dock kvar som ett av rockens stora. Thin Lizzy lever också, men i mina ögon mer som ett coverband över ett av de bästa rockbanden i historien. Jag har sett dem live och dom låter bra, men det är såklart inte Thin Lizzy "på riktigt" utan Phil.



Sju bagar blev det. Undrar om jag ens har så många. Måste tänka...nej, jag har faktiskt bara sex bagar. Varför har man sex golfbagar när man bara använder tre? Eller två.

Shaun Micheel hyllar sina rockhjältar Kiss genom att ha deras logotype på sin bag. Stort!

Så här säger Shaun till TOMMYTHAYER.COM:
"The KISS logo represents my deep appreciation for the band and the music that they have made over the years. I've been a fan for as long as I can remember and I wanted to be able to add something very special to my golf bag. I'm very fortunate to be able to call them friends and I look forward to seeing them out on the road in the near future."



Och vem är då Tommy Thayer? Jo han tog över en av gitarrerna i Kiss när Ace Frehley hoppade av.

Efter två års ofrivillig frånvaro från golfen pga skada var det igår dags för en av golfkamraterna att åter igen pegga upp. Två år är lång tid. Så lång tid att golfsuget hann försvinna hos kamraten. Jag tror att det är hjärnans sätt att försvara sig. En form av försvarsmekanism helt enkelt. Det skulle bli en plåga att gå och pilla på klubborna varje dag men aldrig få lufta dem. Inte ens en lite luftsving var möjlig för kamraten. Därför tror jag att hans hjärna valde att stänga dörren för golfsuget. Klokt nog. Men igår var det alltså dags igen. Eftersom suget inte alls funnits där hade han bara hunnit med en timme på rangen och det i torsdags. Många toppar blev det, berättade han. Svingen fanns där, men han vågade inte gå på bollen så som man måste för att träffa rent och för att ha någon chans att styra vart bollen ska hamna.

När han väl peggade upp igår skulle jag gissa att förväntningarna inte var alltför högt uppskruvade. Det viktiga var definitivt inte resultatet eller ens bollträffen utan känslan att äntligen få glutta på den där stängda dörren och släppa fram golfsuget igen. Därför svingade han förmodligen riktigt fint på första tee. Inga krav, bara lycka. Pang....första driven iväg på två år. 225 meter carry! Spikrakt. Wedge in mot green och enkel tvåputt för par. Härlig öppning, oavsett om man inte spelat på två år eller inte. Hål två. Pang...ny drive mitt i banan och nytt par. Och så fortsatte det. Fem raka par. Inte illa med en ooljad sving. Vad månne det bli av denna säsong? Jag som haft två år på mig att jaga ikapp honom handicapmässigt har inte lyckats med det. Ska han spela så som han öppnade igår så blir han svårslagen den här säsongen, trots uppehållet. Må så vara. Det unnar jag honom verkligen. Jag har lidit med honom under hans återhämtning från skadan och är jäkligt glad över att få se honom på banan igen. Välkommen tillbaka till golfen. Jag ser fram emot att få spela ihop igen.

Idag var det "familjedag", eller vad man ska kalla det. Inget golfande idag i alla fall. Istället gjorde vi en utflykt och tittade på sådana där saker som man sällan tar sig tid till. Prylbodar, inredningsbutiker, en klädaffär, ett grossistlager, ett orangeri, ett mysigt café, en slottspark och några fler ställen hann vi med. En skön och avkopplande dag. Men självklart var inte dagen helt golffri. Mitt under besöket på ett antikvariat ringde kamraten som är på jakt efter en ny trä 4. Frågan han ville ha hjälp med var vilket skaft han skulle sikta in sig på att prova i samband med Golfers Meet i Jönköping. Efter att ha lämnat några förhoppningsvis kloka råd till honom snubblande jag över denna vackra (nåja...) statyett. För den som känner att den väl skulle pryda det egna hemmet så kan jag berätta att den finns att inhandla i Trosa. Dessutom på rea. Tog bilden nedan och skickade den till en golfkamrat som omedelbart replikerade med ett sms som sa "köp:)". Nu gjorde jag inte det. Hoppas han inte blir alltför besviken. I så fall får jag väl åka dit imorgon igen.

En blogg inifrån PGA-touren, om och med Titeist-spelarna och deras utrustning. Kan bli intressant och värd att följa.
Klicka på bilden så kommer du dit:

Året var 1975 när jag första gången hörde talas om Vincent Furnier alias Alice Cooper. Jag var 13 år och då var Alice Cooper det farligaste och häftigaste som fanns inom musiken. Inte nog med att han såg farlig ut, han gjorde saker som ingen lyckats över träffa sedan dess även om många försökt. W.A.S.P och allt vad de heter har skvätt blod omkring sig och visst blev det liv om det, men farligt kändes de väl inte direkt. När däremot Alice Cooper i mitten på 70-talet släpade in en giljotin på scenen, då kändes det ruggigt. För att inte tala om ormen han hade.

Jag hade aldrig chans att att se Alice under storhetstiden, men för några år sedan kom äntligen chansen att se honom live. Jag "drog" med mig styvsönerna. Dom var då inte så gamla att dom ifrågasatte utan tyckte mest det var kul att få gå på rockkonsert. Nu var det ju ingen vanlig rockkonsert utan det var någon form av trippelkonsert med Rat, DIO och sist ut Alice Cooper. När väl Alice klev upp på scenen då var grabbarna ganska trötta och bara ville hem. När så Alice väl släpade in giljotinen då hade 12-åringen somnat. Hur han nu kunde göra det, för det var rejält hög volym. Det slutade med att vi helt enkelt fick gå därifrån innan Alice hade hunnit igenom alla hitsen. Surt tyckte jag, men å andra sidan kan man höra låtarna på cd, det häftiga (i alla fall för mig) var att se honom live.

Och det skulle jag gärna vilja göra på golfbanan också, se honom live. För Vincent Furnier är en passionerad golfare sedan ett antal år tillbaka. Spriten var nära att ta hans liv, men golfen hjälpte honom ur beroendet. Idag spelar han golf sex dagar i veckan och lär ha hcp 5. Callaway har honom som en av sina kontrakterade spelare och han har vid flera tillfällen medverkat i deras reklam. Alice Coper står också som värd för tävlingen Alice Celebrity AM, som genomfördes för tionde gången 2006.

Lite häftigt att tänka tillbaka på den där tiden när jag satt hemma hos kompisen och lyssnade på Billion Dollar Babies. Kompisens rum var tapetserat på såväl väggar som tak med affischer och bilder på Alice Cooper. Då såg jag upp till rockstjärnan Alice Cooper, idag ser jag mer upp till honom som golfaren Alice Cooper. Han som visade att golfen kan vara vägen ur missbruk och som med sin egen golftävling samlar pengar till välgörande ändamål. Tiderna förändras i vi med dem.

Alice:




och jag:



Rock on...