Golfers

Eller Prestwick Old Golf Club som den också kallas. Det var den femte och sista banan jag spelade. Kvällen innan rundan begav jag mig till klubbhuset vid 19-tiden och pratade med caddiemastern. Jodå, det skulle gå bra att spela, men det var fullt mellan 9 och 1130, fick jag veta. Bestämde mig då för att vara på plats tidigt för att komma ut före alla fyrbollar. Caddie var ett måste på banan första gången, sa caddiemastern. Jag förstod under rundan att så verkligen var fallet.

Greenfeen kostade 115 pund och caddien skulle kosta 35 pund plus dricks. Dricksen landande på 15 pund, det var tydligen vanligt att ge caddien så mycket om man tyckte att han gjort ett bra jobb. 165 pund totalt med andra ord.

Under rundan berättade caddien Billy inte bara hur jag skulle spela, han berättade också om banans historia, den gamla bansträckningen, om gamla golfhjältarna och deras bravader och mycket annat. Ibland var det lite svårt att förstå den skotska dialekten, men det var intressant även det. Och Billy kunde sin sak efter 23 år på banan. Han berättade också att han varit lite kändis i Sverige. Han var nämligen med i Golfstores katalog 1999.


Billy and the bag.

Banan var riktigt rolig att spela. Kanske den svåraste av de banor jag spelade under veckan. Knixigt, några blinda slag och några riktigt långa hål. Med det menar jag t ex hål 13, par 4, 460 yards lite svagt uppför och rakt in i vinden. Billy berättade att Tom Watson på detta hål slagit drive, drive utan att nå green. Om det var han eller någon annan som sagt "you need two good drives and a taxi to reach this green" uppfattande jag inte riktigt.


Tee på hål 5. Hålet heter Himalayas och är ett 206 yards långt par 3-hål. Billy instruerade mig att sikta på den vita pricken på krönet. Och hans klubbval till mig var spoon. Jag gick väl inte direkt rakt över den vita pricken, men nästan. Bollen försvann sedan med vinden (eller om det var en slice...) åt höger, men Billy oroade sig inte "we will find it". Och det gjorde vi också. Jag chippade in på green.


Prestwick i bakgrunden.


Vackert, eller hur?


Härligt med lite blå himmel. Såg jag ju inte så ofta under veckan.


Böljande fairway fram till greenen med den röda flaggan som syns i bildens vänsterkant. Billy kallade denna fairway för "elefantkyrkogården".


Hål 17. Här sa Billy åt mig att spela fram till fairwaykanten och det utan att berätta vad som fanns bortom krönet. Därefter sa han "nu slår du 70 yards". Jag tog fram min 51 graders wedge och slog över krönet. Väl upp var detta vad jag såg:

En stor jättebunker. Billy sa när vi stod där uppe att han inte ville jag skulle se bunkern innan jag slog för då hade jag valt en längre klubba. Så sant. Min wedge landade tre meter bortom flaggan och rullade tillbaka och stannade pin high två meter från flaggan. Tack Billy.