Golfers

Tog en sväng in på Stockholms vänligaste golfbutik idag; Golf International. Dom hade fått in Callaways nya driver FT- iQ. Häftig driver, vill jag lova!

Niclas Fasth slår några slag med FT-iQ och delar med sig av sina intryck:



Klubban är väldigt häftig och mycket mer tilltalande än den tidigare FT-i. Kanske för att den har drag av en Lamborghini? Den inte bara ser bra ut, den kändes bra i handen och att adressera. Ska bli kul att prova till våren.

Läs mer om FT-iQ HÄR.

Klubborna jag skrev om igår skulle kunna kallas heta. I alla Yamaha-drivern. Det är dock inte alla gånger man kan prata om heta klubbor i positiva ordalag. Steve Rumball tyckte inte det var särskilt kul när hans klubbor blev så heta att de började brinna, den där morgonen den 7 september.

Han svängde in på parkeringsplatsen på Chalgrave Manor Golf Club, parkerade bilen och började gå mot kompisarna. Innan han nådde bilen blev han uppmärksammad på att allt inte stod rätt till med hans bil. Han gick tillbaka och öppnade passagerardörren och möttes av tjock rök som vällde ut ur kupén. Sedan öppnade han bagageutrymmet och då vällde ännu mer rök ut.

Det visade sig att det hade blivit något fel på batteriet till hans eldrivna vagn. Gnistor från batteriet hade antänt bagen av nylon. Som tur var kom ingen människa till skada, men hans klubbor blev allvarligt skadade.

Hela händelseförloppet fångades av golfklubbens bevakningskamera:




Läs mer HÄR. Och kolla byxorna de har på sig på bilderna! Sidan tar dock tid att ladda och innehåller massor av text.

Dom är många, japanerna. Nästan 128 miljoner. Många av dem spelar golf. Hur många vet jag faktiskt inte. Hur som helst är dom tillräckligt många för att köpa massor av golfklubbor. Frågan är om de golfklubbor som går att köpa i Japan är bättre än de klubbor som vi kan köpa här i Europa? Visst känns frågan och tanken konstig? Skulle det kunna vara så att t ex Mizuno och TaylorMade släpper klubbor på den japanska marknaden som är bättre än de på den svenska? Nej, det vore ju helt galet, eller hur? Eller....?

Varför släpper då Mizuno och TaylorMade drivers på den japanska marknaden som ser så häftiga ut? Jo, därför att design är ännu viktigare när utbudet är stort på en stor marknad som den i Japan. Det känns skönt att konstatera eftersom den här Yamha-driver verkligen fick mig att börja drömma om ännu längre än långa och spikraka "drajvs".


Yamaha 2009 Inpres X GRX Premium Driver


Något större fel är det väl inte på dessa heller:


TaylorMade Japan XR 2008 driver



Mizuno 2008 JPX A25 MOI Driver


....men kom ihåg:

Det är bara design, de är inte dugg bättre än de drivers som finns att köpa i Europa. Inte ett dugg bättre. Jag måste tro på det. Måste.

Säsongen lider mot sitt slut och det gäller att ta vara på den tid som är.

Spelade 9 hål på Kallfors niohålare idag. Skönt väder och helt okej bana. Visst är det vått, men vad annat att förvänta den här tiden på året.

Den nya träfemman gjorde premiär på banan. Den fungerade mycket bra, framför allt från tee. Skön i träffen, bra bollbana med fin höjd. Och långt går den. Slog ut med både drivern och träfemman på några hål. En dålig drive går ungefär lika långt som en bra träfemma. Om man betänker att träfemman känns riktigt säker från tee så kan den bli ett mycket bra alternativ till drivern. Skillnaden mellan en bra drive och en bra träfemma var kanske 20 meter, men samtidigt är det svårt att avgöra med tanke på vätan. Det borde vara lite mer med rull.

Hur som känner jag mig nöjd med det nya köpet även om greppet måste bytas. Det är aningen för stort.


Chipläge på hål 3, Kallfors niohålare

Opps. Då var det dags igen. Jag har köpt en ny klubba. Det var väl inte riktigt meningen, men nu blev det så. Slösurfade in på golf.se/köp&sälj häromdagen. Idag var det dags att göra affär på konserthustrappan i Stockholm. Inför hela Hötorget bytte klubba och pengar hand och jag är nu ägare av en Ping G10 fw # 5, 18,5 grader med UST V2 HL-skaft, dvs samma skaft som jag har i min driver. Och därmed kanske det är läge att tänka om (igen) när det gäller drivern. Kanske ska jag trots allt ska behålla skaftet i drivern. Eller så byter jag i båda. Vi får se.



Inför hela Hötorget, som sagt. På väg ner för trappan kommenterade ett äldre par köpet med "nu blir det singelhandicap". Jajamen, så är det! Men hur kunde dom veta att jag inte är där riktigt än? Läser dom också bloggen månne?

Eftet att ha läst Tom Wishon tror jag mig ha släppt tanken på att köpa en ny driver inför kommande säsong. Det goda resultatet under säsongen med Bang-drivern spelar också in.

Jag tror jag ska göra så här istället:

Ping G10-drivern: Skaftbyte för att få mer av den känslan jag idag har med min Bang-driver med Fujikura-skaft. Vad det blir för skaft får EasySwing hjälpa mig med.

Golfstore-drivern: Skaftbyte. Skaftet från G10-drivern, ett UST V2 HL, åker i denna driver.

Bang-drivern: Möjligt att jag sätter på en nytt grepp, annars får den vara som den är.

Men...nu snurrar tankarna kring att hitta en ny fairwayklubba som kan komplettera drivern och den trä 7:a som hängt med under senare delen av säsongen. Möjligtvis en trä 4 (17 gader) eller en trä 5 (18 grader). Kanske "måste" jag också hitta en ny hybrid. Inte helt nöjd med den jag har. Alltså den hybrid som tillhör mitt järnset. De andra tre jag har är jag ju inte heller nöjd med. Dom står i garderoben sedan länge.

Callaways nya FT-iQ sägs vara inspirerad av linjerna hos sportbilar. Måhända kan det vara så att den nya Big Bertha-serien är inspirerad av en röd Barchetta.



Den förra röda Big Bertha-serien var ingen skönhet, men nu börjar det ta sig. Även om det är en bit kvar till den designmässiga toppnivån så är den röda färgen mycket snyggare än tidigare.

Undrar hur drivern låter. Som en Barchetta? Knappast. Med samma träffyta som Hyper X finns det risk för att den nya Big Bertha-drivern också är en riktig tinnitusframkallare.

Callaway Diablo kommer som driver, fairwaywood och hybrid. På bilden ser klubban väldigt stängd ut. "Obra" för mig.

Igår luftade jag min Bang-driver för första gången på länge. Senast den var ute ur garderoben slog jag två av säsongens längsta drivar. Ändå åkte den in i garderoben igen för jag tyckte inte att jag hade samma säkerhet från tee med den som jag har med min G10-driver.

Igår kunde jag dock inte klaga på vare sig längd eller rakhet. Drivarna satt fint hål efter hål. Visst tappade jag någon boll ut till höger och visst tryckte jag ut någon til vänster, men som oftast satt dom i mitten av fairway med samma längd eller längre jämfört med G10:an. Jag tror det har mycket med skaftet att göra. Det är bättre känsla och tryck i Bangens Fujikuraskaft än G10:an UST-skaft.

Eftersom jag var näst intill ensam på banan kunde jag slå så många bollar jag ville på varje hål. Oftast blev det två, men på några hål upp till sju bollar.

Så här såg det ut på ett av hålen. Sju bollar ut, fyra med samma längd och två något kortare men i samma riktning. Den sjunde tänkte jag sätta mittemellan och då blev det som det blev, jag tryckte ut den ut till vänster.

Jag har nu läst ut Tom Wishons bok "The search for the perfect driver". Det finns mycket att säga om den och det kommer jag nog att göra framöver här på bloggen. Om jag orkar.

När jag läste de sista sidorna på tåget i morse slog det mig att jag söker efter den perfekta whiskyn på samma sätt som jag söker efter den perfekta whiskyn.

I garderoben står förnärvarande fyra drivers. Under säsongen har jag sålt en och köpt två. Nu finns funderingar på att investera i ytterligare en. Eller om jag ska nöja mig med att byta skaft i min Ping G10-driver. Vi får se.

I whiskyförrådet står ju nu 14 olika whisky, varav 13 är maltwhisky. Utan att ha räknat kronor och ören tror jag faktiskt att det relativt nuvunna maltwhiskyintresset under det senaste året kostat mer än mina "driveraffärer".

Idag har jag tillsammans med min whiskykamrat inhandlat en BenRiach 10 yo. Normalt brukar vi köpa olika sorter på varsitt håll, men nu har vi alltså gått ihop om en flaska. Det är ju smart, för då räcker pengarna till flera olika sorter. In search of the perfect whisky...



Jag gissar att det inte går att hitta den perfekta whiskyn, precis på samma sätt som det inte går att hitta den perfekta drivern. Men. Efter att ha läst Tom Wishons böcker och bombarderats med hans budskap om customfitting (och det i en djupare betydelse än att prova några olika drivers på rangen eller i simulatorn) känner jag mig nästan lurad av golfindustrin som varje år säger sig göra bättre och bättre drivers. Om jag inte fattat det tidigare så är det inprätat nu. Begränsningarna för vad som är möjligt är begränsade. Utvecklingen ligger mer i att anpassa klubborna efter spelaren  än att hitta på nya tekniska innovationer.

Wishon går hårt åt de stora företagen som säljer "one-driver-fits-all" och belägger sin tes med mängder av tekniska beskrivningar av hur golfsvingen fungerar och vilka krav det ställer på utrustningen vad gäller klubbhuvud, skaft och grepp. Tänk att det finns så mycket att veta! Mycket intressant.

Men faktiskt är det också så att det nästan blir för mycket av det goda. Med så mycket att veta, så mycket att ta hänsyn till, och så mycket att skräddarsy efter, måste ju risken för att det blir "fel" någonstans vara stora. Frågan är bara om den risken är större än den om man "köper från hyllan" i tron om att "one-driver-fits all".

Så har den då anlänt, den nya puttern. Den blå fina som snyggt kommer att matcha den blå färgen på mina Mizuno järn, dess skaft och headcovern på hybriden. Hoppas den kommer att putta lika bra som den röda.

Thank you Jonathan.





You have to sleep well to play well.

Jag har ni börjat läsa lite i båda de inköpta böckerna av Tom Wishon. Facinerande och intressanta. Under min resa till jobbet i morse läste jag om loft. Ofta hör man att dagens drivers går längst om man träffar högt upp på träffytan och just därför ska man pegga högt. Tittar man på en drivers träffyta så är den välvd, både från tå till häl och från sula till topp. Den buktar liksom ut på mitten. Det gör att de flesta drivers (inte Wishons egna såklart) har olika loft över träffytan. En driver som i sweetspot har ett loft på 11 grader, kan ha 8 graders loft om man träffar långt ner på träffytan och 14 graders loft om man träffar högre upp.

Wishon hävdar att de flesta spelare har för lite loft på sin driver. Enligt hans tabeller ska en spelare som träffar bollen rakt bakifrån (dvs inte brant ner på bollen och inte i en uppåtgående rörelse) med en klubbhastighet på 80 mph ha 15 graders loft och en spelare med 90 mph sving ha 13 graders loft för att få mest längd.

Har man fel loft på sin driver kan man få ut mer längd genom att pegga högt och träffa högt upp på träffytan. Man skulle dock vinna ännu mer längd på att ha rätt loft på drivern och träffa sweetspot. Låter vettigt.

När man sedan gör en svinganalys måste man titta på hur spelaren verkligen träffar bollen. Har man en sving som träffar bollen i en uppåtgående rörelse kan det betyda att man kan gå ner i loft. Följaktligen kan en spelare som går brant ner på bollen behöva ännu mer loft än vad som framgår av Wishons tabeller.

Inte nog med detta, det finns en massa andra parametrar att ta hänsyn till för att hitta den "rätta" drivern, men så långt har jag inte kommit i boken.

Jo, en sak till har jag hunnit läsa om. Han avfärdar myten om att det är bättre med ett 460 cc stort klubbhuvud framför ett som är mindre (ner till 350 cc). Och hur det hänger ihop, det är en lång historia.

För 20 år sedan, 1988, firades New Sweden-jubileet till minne av att det var 350 år sedan de första svenskarna landsteg i Delaware på USA:s östkust. Från Sverige reste kungen och drottningen tillsammans med Arméns musikpluton för att bidra till firandet. I den delegation ingick jag. Jag ansvarade för mediakontakterna och dokumentation av resan samt förärades också uppdraget att styra delegationschefens bil. Bl a skjutsade jag honom genom New York. Tanken var att jag skulle hänga på längst bak i kungen och drottningens kortege. De tuffa motorcykelpoliserna sa till mig "just follow us" och drog sedan iväg i 55 mph på Manhattans gator. Jag tror jag var med ett kvarter, sedan "fegade jag ur" eller sett ur mitt perspektiv tog jag mitt förnuft till fånga och körde bilen på min egen nivå. 90-100 km/tim på Manhattan är inte att leka med kan jag lova.

Resan i samband med New Sweden-jubileet tog oss över hela USA under de fem veckor turnén pågick. Vi bodde ibland på hyfsade hotell, ibland på hotell med råttor springande över fötterna i sängen (helt sant, jag hade t o m påhälsning i necessären) och ibland på militära förläggningar.

När resan nådde Chicago checkade vi in på personalhotellet på en flygbas. När jag fick min nyckel tyckte jag att soldaterna som gav mig nyckeln tittade konstigt på mig, den unga kaptenen från Sverige. Väl på rummet insåg jag att jag fått en svit med två rum, teve, video, soffgrupp och gott om utrymme. Ute i korridoren mötte jag senare min chef majoren som var strålande glad. Han hade fått en svit, berättade han stolt. Kul för dig, sa jag, utan att nämna med ett ord att jag också fått en svit. Jag lät honom visa sin lilla, lilla svit innan vi styrde stegen mot min. Gissa om han tappade hakan när han fick se min jättesvit. Så kan det gå när man inte har koll på svenska arméns gradbeteckningar, vilket dom inte hade haft på flygbasen.

Vad har då denna historia med golf att göra? Jo, med under denna resa fanns Egon Kjerrman. Egon spelade golf, vilket inte jag gjorde på den tiden. Jag följde ändå med honom när han köpte ett golfset. När vi nådde flygbasen i Chichago luftade han sina golfklubbor på gräsmattan bakom hotellet. (Använda klubbor betalar man nämligen ingen moms och tullavgift för). Och gräsmattan, den låg väldigt nära vakten och infarten till flygbasen. Där stämde jag en kväll träff med en kompis som jag hade nöjet lära känna i Jönköping hösten 1983. Hon bodde på den tiden i Chicago och kände omgivningarna. Hon styrde bilen mot en av de lokala barerna, en s k blue collar bar, dvs en bar för grovarbetare. Varje gång jag hör den HÄR låten tänker jag på den där kvällen på baren. (CD:n med den inspelningen köpte jag för övrigt i en skivbutik i T-baneplan på WTC i New York. Också ett minne.)

Och på tal om blue, jag valde den blå puttern. Den är nu på väg till Sverige, min nya Pinfire Freedom-CS putter. Den kommer inte att göra mig till en blue collar man, men förhoppningsvis kommer den att bidra till fortsatt bra puttning kommande säsong.

Beställningen är tänkt att läggas ikväll. Frågan är bara vilken färg jag ska köpa.

Guld eller blå?



Jag har ju en röd sedan tidigare. Tanken är att den röda ska få en kompis i annan färg. (Visst är det en bra idé?)

Då har böckerna landat. Ska läsas, för nu är snart säsongen över och dags att börja sukta efter ny driver.

Efter att ha läst Peters kommentar till mina drivertankar blev jag inspirerad att läsa lite av klubbmakargurun Tom Wishons funderingar. Därför har jag nu beställt följande böcker från Adlibris:





Och...
Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också. Det räcker inte med att köpa en ny driver för att slå längre, man måste träna också.
Jag kan flyga jag är inte rädd. Jag kan flyga jag är inte rädd.

Säsongen lider mot sitt slut och tankarna inför den kommande har börjat snurra. Kanske läge för en ny driver? Igen.

Jag har alltid trott att jag ska hitta "the holy grail", klubban som ska revolutionera mitt driverspel. Så har det dock aldrig varit. Jag har läst om folk som efter drivertester ökat sina längder med 30, kanske 40 meter. Jag betvivlar att det går att åstadkomma sådana markanta skillnader om man jämför drivers tillverkade under de senaste fem åren under förutsättning att drivern är någorlunda anpassad efter spelaren.

Jag bytte i början av säsongen från en Ping G5-driver till en Ping G10. G5-drivern var köpt begagnad och var helt standard. G10:an var "customfittad" efter min sving. I svinganalysen fanns en liten skillnad i värden, men på banan har jag inte märkt någon skillnad alls. Jag har under säsongen t o m saknat min gamla G5:a som jag sålde på tok för fort (och för billigt).

G5:an hade Pings standardlängd på skaftet. G10:an är kortad med en halv tum för ökad säkerhet från tee. Kanske var G5:an lite längre tack vare ett lite längre skaft, kanske är G10:an lite rakare tack vare kortare skaft. På banan, med en sving som inte är helt stabil blir skillnaden i det närmaste obefintlig i genomsnitt. Har man en konstant sving och får välja mellan "längre" och "rakare" är det kloka valet "rakare". Att ligga en meter ut i ruffen stjäl mer längd från andraslaget än man vinner efter en marginellt (2-8 meter?) längre drive.

Jag har under säsongen också köpt en driver av Golfstores eget märke. Den kostade dryga tusenlappen. På banan är skillnaderna små sett till resultat jämfört med min G10:a. Skaften på G10:an är stabilare vilket gör att den drivern är säkrare, men längden är ungefär densamma.

Val av ny driver handlar om fler saker än bara längd och rakhet. Det handlar mycket om utseende, känsla och ljud också. Och av de skälen finns det egentligen anledning att byta oftare än om man bara ser till "outputen". Därför blir det nog en ny driver 2009. Kanske en Ping Rapture 2. Kanske en Cleveland, deras nya modell Launcher är svart och röd, precis som KZG:s senaste skapelse Q-driver. Kanske blir det en sådan. Eller så blir det en billigare variant med ett bra skaft.

Det kan man läsa HÄR.

Och för er som har Facebook kan jag rekommendera gruppen Todays Golfer, då får man tips om en nyhet som denna.

Precis som Fantomen ibland går på gatan som en vanlig man kan jag ibland kosta på mig att pusha för andras texter. Denna gång om ett sedan tidigare känt fenomen som för många nu börjar bli ett problem. Frågan är om inte TaylorMades trovärdighet börjar naggas i kanten av de korta produktcykler som företaget har idag.

Läs om Burner HÄR.

Och när jag ändå håller på och lyfter fram det andra skriver. Missa inte denna musikblogg.

Även Cobra kommer med nytt, såklart. Deras nya L5V-driver är unik i det avseendet att man kan ändra huvudets vinkel från 2 grader stängd till square. DET är intressant! Många med en sving som går utifrån och in tenderar att skicka bollar rakt ut till vänster (om man är högerspelare) när klubborna är för stängda. Med den här drivern kan man testa sig fram själv till vad som passar den egna svingen.



HÄR kan man köpa den.

Så har då bilder släpps på Callaways nya fyrkantiga driver FT-IQ. Den går både längre och rakare än sin föregångare FT-i. Dessutom spinner den mindre. Och är snyggare. Kan det bli bättre? Förmodligen inte i år, men nästa år. Då kommer en driver som går ännu längre och rakare, eller vad tror ni?

Klicka HÄR och du vill se den nya drivern.