Vintern 1982 i Kiruna
Vintern 1982 tjänstgjorde jag i Kiruna under en vecka. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den där veckan, men några minnen finns kvar.
Besöket på ett dansställe som kan ha hetat Arran (som kan betyda trolltrumma) minns jag. Det var en ny upplevelse i något som kändes som en helt annan del av världen för mig. Jag kommer också ihåg tjejen med rådjursögonen som ingen av oss grabbar vågade prata med. Vi satt på ett korvhak och bara stirrade fånigt.
Sedan kommer jag ihåg natten på sjukhuset tillsammans med killen som hade fått en bandvagnslucka rakt över fingrarna. Han var på väg ut ur bandvagnen. Hade precis satt fingrarna runt kanten på öppningen när luckan från fullt uppställt läge slog igen. Att inte fingrarna klipptes av var jag inte ensam om att förvånas över. Att han inte skrek var också förvånande. Kanske var han chockad eller bara en cool norrlänning. Blodet rann i alla fall och fingrarna spretade. På min lott föll att så snabbt som möjligt köra honom till sjukhuset för omplåstring. Där hämtade han sig väl och det kunde också konstateras att han hade klarat sig från att bryta ett enda finger.
Under denna mer eller mindre händelserika vecka köpte jag en nyckelring med en termometer. Den pryder nu min golfbag och är till nöje för både mig och alla medgolfare. Tänk att man kan bli så glad av att få veta hur många grader det är ute. Särskilt när temperaturen kryper över 20 grader. Cirka 40 graders skillnad mot den där veckan i Kiruna vintern 1982.
Besöket på ett dansställe som kan ha hetat Arran (som kan betyda trolltrumma) minns jag. Det var en ny upplevelse i något som kändes som en helt annan del av världen för mig. Jag kommer också ihåg tjejen med rådjursögonen som ingen av oss grabbar vågade prata med. Vi satt på ett korvhak och bara stirrade fånigt.
Sedan kommer jag ihåg natten på sjukhuset tillsammans med killen som hade fått en bandvagnslucka rakt över fingrarna. Han var på väg ut ur bandvagnen. Hade precis satt fingrarna runt kanten på öppningen när luckan från fullt uppställt läge slog igen. Att inte fingrarna klipptes av var jag inte ensam om att förvånas över. Att han inte skrek var också förvånande. Kanske var han chockad eller bara en cool norrlänning. Blodet rann i alla fall och fingrarna spretade. På min lott föll att så snabbt som möjligt köra honom till sjukhuset för omplåstring. Där hämtade han sig väl och det kunde också konstateras att han hade klarat sig från att bryta ett enda finger.
Under denna mer eller mindre händelserika vecka köpte jag en nyckelring med en termometer. Den pryder nu min golfbag och är till nöje för både mig och alla medgolfare. Tänk att man kan bli så glad av att få veta hur många grader det är ute. Särskilt när temperaturen kryper över 20 grader. Cirka 40 graders skillnad mot den där veckan i Kiruna vintern 1982.
Kommentarer
Trackback
