Golfers

Idag hämtade jag startkitet (nu vet du att det är fixat UTE) för Stadiumgolfen som inte heter Stadiumgolfen längre utan Stadium Golf Match Play. Jag klev in i Stadiumbutiken mitt i storstaden Stockholm där jag valt att hämta ut startkitet. Talade om vad laget heter och frågade om jag skulle legitimerade mig. Då sa säljaren:

"Nej, det behövs inte. Jag känner igen dig. Du är här så ofta och verkar vara en schysst kille".

Tack för det, men det får ju mig samtidigt att undra om dom tänker samma sak när jag kliver in på Golf International, Eurogolf, Dormy...och några butiker ytterligare som jag besöker "ibland". Har inte riktigt bestämt mig för hur negativt det är, egentligen.

"Han som aldrig köper något utan bara tittar".

Mycket snack och liten verkstad. Tänk om det är så? Eller tänk om alla är bloggläsare. Det vore mycket roligare. Eller hur?

Blivit för lite spelat de senaste veckorna. Nu när banorna är så fina som de är borde man ju spela flera gånger i veckan. Det hinner jag sällan i vare sig i maj eller juni. Det är då det i mitt jobb är som mest hektiskt. Så också i år. Vad händer i mitt huvud då? På något sätt måste golfintresset ta andra uttryck än genom träning och spel. Vad händer? Inte svårt att gissa för den som följt den här bloggen. Jag funderar på om jag inte behöver nya klubbor.

Vem kunde tro. Vem kunde ana. Och sedan helt plötsligt händer det. Vi har blivit med Viasat Golf. Gratis. Bara sådär. Mirakel är kanske att ta i, men nog är det nära.

Till lycka för mig. Till oro för övriga delar av familjen.

Det har varit en het vecka och hetare lär det väl bli till helgen. I dubbel bemärkelse kanske. Ingen golfprägel på denna vecka dock. Inte tillstymmelse. Precis som Tiger Woods ibland kan vara lite osynlig har jag varit det denna vecka. Jag har inte genomgått någon operation som han gjort, utan haft fullt upp med andra saker. Och golfbloggande lär få stå tillbaka även i morgon. Då är det nämligen dags att rocka loss på Stockholms Stadion. Kanske kan de gamla hjältarna sätta himlen över Stockholm i brand i morgon.

Undrar förresten om Gene Simmons spelar golf? Vincent gör ju, så varför inte?

Rock 'n golf!

En körig vecka är till ända. Har inte hunnit skriva så mycket som jag önskat. Andra önskningar har helt enkelt fått gå före. Ett tecken på att jag ligger lite efter är att min RSS-läsare är full av olästa nyheter, blogginlägg och uppdaterade webbsidor. Bara i kategorin Golf är det nu äver 1000 olästa. Det är bara att börja beta av, eller kanske ännu bättre och bekvämare att helt enkelt markera allt som läst. Tänk så mycket man riskerar att missa genom att göra så, men samtidigt missar man så mycket ändå, så varför inte. Det går ju inte att hinna med allt här i livet, hur gärna man än vill.

Född på 60-talet som jag är växte jag upp med symfonirockare som Genesis och Yes. Den som i Yes gjorde mest intryck på mig på den tiden det begav sig var Rick Wakeman. Varför vet jag inte riktigt. Kanske var det hans långa hår. Kanske var det hans förmåga att hantera rader av klaviaturer. Kanske hans klädsel med långar capar. Eller så var det helt enkelt att jag gillade hans platta The Myths and Legends of King Arthur and the Knights of the Round Table, som släpptes 1975.



Idag är Rick en hängiven golfare. Precis som Alice Cooper har han lämnat alkoholmissbruket bakom sig och funnit större mening i golfandet. Rick spelar idag på handicap 13.

Visst rockar golf!

Vintern 1982 tjänstgjorde jag i Kiruna under en vecka. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av den där veckan, men några minnen finns kvar.

Besöket på ett dansställe som kan ha hetat Arran (som kan betyda trolltrumma) minns jag. Det var en ny upplevelse i något som kändes som en helt annan del av världen för mig. Jag kommer också ihåg tjejen med rådjursögonen som ingen av oss grabbar vågade prata med. Vi satt på ett korvhak och bara stirrade fånigt.

Sedan kommer jag ihåg natten på sjukhuset tillsammans med killen som hade fått en bandvagnslucka rakt över fingrarna. Han var på väg ut ur bandvagnen. Hade precis satt fingrarna runt kanten på öppningen när luckan från fullt uppställt läge slog igen. Att inte fingrarna klipptes av var jag inte ensam om att förvånas över. Att han inte skrek var också förvånande. Kanske var han chockad eller bara en cool norrlänning. Blodet rann i alla fall och fingrarna spretade. På min lott föll att så snabbt som möjligt köra honom till sjukhuset för omplåstring. Där hämtade han sig väl och det kunde också konstateras att han hade klarat sig från att bryta ett enda finger.

Under denna mer eller mindre händelserika vecka köpte jag en nyckelring med en termometer. Den pryder nu min golfbag och är till nöje för både mig och alla medgolfare. Tänk att man kan bli så glad av att få veta hur många grader det är ute. Särskilt när temperaturen kryper över 20 grader. Cirka 40 graders skillnad mot den där veckan i Kiruna vintern 1982.

Förra helgen spelade jag som tidigare bloggats om en runda på Gripsholm. Ikväll när vi åt middag jag och min kära icke golfspelande sambo tyckte jag det var ett bra tillfälle att prata om den där rundan. Maten uppdukad, vi smuttande på vinet och sedan utspelade sig följande dialog:

Jag: Dom har gjort två nya bunkrar på Gripsholm.
Sambon: Har dom? Så intressant. Jag antecknar. Varför har dom gjort det?
Jag: (nu lite påhejad av hennes odöljda intresse) Båda är byggda för att få bort bollar från högra sidan.
(kort tystnad)
Sambon: Vilka hål är det då?
Jag: Hål 1 och 5.
Sambon: Vad är det för bunkrar?
Jag: Sandbunkrar.
Sambon: Men är inte det dyrt?
Jag: ....eh, jo, jag tror det.
Sambon: Jättespännande.

Tänk att jag kunde träffa så på pricken och hitta ett intressant samtalsämne när vi åt den romantiska lördagsmiddagen. Det är nog det som kallas kärlek. Känna sin partner så väl.

Det var länge sedan första inlägget skrevs i den här serien. Inte beroende på att det saknats ny musik i vare sig dator, iPod eller bilstereo, utan det beror nog på helt andra saker. Nu är det i alla fall dags.



I går på väg till första rundan för året var det Asias återföreningsplatta som strömmade ur högtalarna. Asia har som namn aldrig slutat existera, men musikerna har varierat de senaste 20 åren. Efter en del bråk kring Asia och rätten till namnet har nu i alla fall originalsättningen återförenats och spelat in sin första studioplatta på 25 år. Bara det gjorde plattan värd för mig att köpa. En av de saker som gjorde att jag föll för Asia en gång i tiden var John Wettons sång. På den liveplatta originalsättningen släppte för något år sedan lät han inget vidare, men nu, på den nya studioplattan låter han riktigt bra. Kul. Men i övrigt var plattan ingen höjdare vid första lyssningen. Lite för lugn. Lite för trött. Lite för gammalt kändes det allt. De gamla låtarna på de gamla plattorna håller än idag, men till den nivån når inte den här plattan. Bilda dig en egen uppfattning genom att lyssna HÄR.



En annan platta som står på tur att spelas på vägen till golfbanan är Avantasias nya platta Scarecrow. Avantasia är Tobias Sammets sidoprojekt när han inte sjunger i tyska Edguy. Projekt är just rätt namn, inte grupp. Lite som Alan Parsons Project (som också finns i skivsamlingen). På de plattor som gjorts under namnet Avantasia varierar musikerna. Så också denna gång. På Scarecrow finns t ex Alice Cooper och Kiss gamla trummis Eric Singer, bara för att nämna några. Plattorna med Avantasia är vad man brukar kalla för konceptplattor, dvs de berättar en historia som förs vidare från låt till låt. Så också denna gång. Vad är det för musik då? Rockopera skulle säkert någon säga. Laddar man in cd-skivan i iTunes kategorieras den under Metal. I mina öron är det rock. Hård melodisk rock och ruskigt bra, vilket är det viktiga. Tobias Sammet har ju en säregen röst, men klarar man den då är det här kanonbra. Lyssna bara på öppningen av Twisted Mind. Så tungt. Så bra. Snacka om att man blir laddad för en bra runda på golfbanan av den här musiken.



Om man vill ta det lite lugnare, kanske när man återhämtar sig efter dag på banan, då passar Hellsongs nya platta bra. En rad mer eller mindre kända (i alla fall för mig) hårdrocklåtar framförs akustiskt. Häftigt värre. Lyssna själv HÄR. För den som vill läsa en uttömmande recension av plattan kan man göra det HÄR. Bäst är deras version av Twisted Sisters We're not gonna take it.



Sist, men absolut inte minst utan snarare främst, är det fortfarande Dream Theater som är mina rockgudar. Nu har dom släppt en ny platta. En greatest hit-platta. Just det, inte hits utan hit. Fyndigt värre. Dream Theater har genom åren egentligen bara haft en enda riktigt radio-hit och det är Pull me under. Och en låt gör ju inte en hel platta. Därför heter den Greatest hit and 21 other pretty cool songs. Två cd där den ena är lite tyngre (Dark side) och andra är lugnare och mjukare (Light side). En samling ruggigt bra låter helt enkelt. Lyssna på Dream Theater HÄR eller HÄR.

Rock on an keep golfin'

Klagade förra helgen över att jag hade så liten bild medan andra kunde titta på 50 tums teve. Det var då det. Nu är det andra bullar. Snart börjar kvällens föreställning.

Kom idag med posten från Ginza. 49 kronor. Som en Pro V1:a ungefär.

Ack så viktigt att dricka. Cecilia gjorde i en kommentar till ett tidigare inlägg mig uppmärksam på att:

2 procents vätskeförlust ger 20 procents försämrad prestation. Inte någon höjdare när man ska sänka långputten på 18:e, säger Cecilia.

Helt rätt. Ingen höjdare. Jag ska dricka mer vatten på banan den här säsongen. Jag vill inte bränna en enda putt på 18:e i år.

...men jag vill ha ha vår. Typ nu.
Bilden är tagen i morse kl 06.30. Sjön heter Frösjön, kyrkan heter Frustuna och bostadsområdet Frönäs. Byn och tågstationen, därifrån bilden är tagen, heter Gnesta. Sex 18-hålsbanor inom 30 minuters bilresa. Snart öppna får vi hoppas.

Man glömmer så lätt. Det är ju inte alls konstigt med snö i mars. Inte i april heller. Men i år kändes det konstigt när det i förrgår eftermiddag började snöa. Ännu konstigare att det låg kvar igår och idag. Allt blir inte alltid som man tänkt sig.

Man glömmer så lätt. Jag har nästan glömt hur det känns att vara frisk. Jag kan väl inte påstå att jag friskförklarat mig själv, men kan inte heller säga att jag är sjuk. Idag var jag tillbaka på jobbet igen för första gången på en dryg vecka. Känns som om jag gått med huvudet i en glaskupa hela dagen. Jobbigt.

Jag hade sett fram emot en påsk med chans till sol och golf. Inte på gröna banor, men i alla fall på någon öppen fullängdsbana. Med glaskupa på huvudet och snö på marken är det bara att glömma. Tur att man glömmer så lätt.

Det blev ingen golfrunda igår. Tiden räckte på något sätt inte till. Så kan det vara ibland. Det kommer nya dagar och nya chanser.

Gästerna kom i tid och det blev en trevlig kväll med god mat och inte minst god dryck. Nio olika sorters maltwhisky hann vi prova oss igenom. Fantastik upplevelse. Whisky är på något sätt som golfbollar. Olika uppbyggnad och olika karaktär. Dessutom kan upplevelsen skilja från person till person.

Höjdpunkten igår var den 25 åriga Lagavulin som gästerna hade med sig.



En flaska om 70 cl kostar mellan 2.000 och 2.500 kr. För dom pengarna kan man köpa många golfbollar.

Läs mer här och här och här.

Sov länge idag. Klockan är snart tio och frukosten är inte intagen ännu. Solen skiner ute och hela kroppen skriker efter att få komma ut på banan. Hur nu det ska hinnas med. Vi ska ha gäster ikväll kl 1800 och alla förberedelser återstår. I alla fall nästan alla. Whiskyn som ska provas är inköpt, men övrig mat och dryck återstår. Så också städning och matlagning.

Men om jag äter frukost, ger mig iväg till banan kl 1030, ser till att vara hemma igen kl 1300, åker och handlar därefter för att vara hemma igen vid 1430, sedan ger mig på städningen och är klar med den kl 1600, då borde det finnas i alla fall en dryg timme för matlagning och andra förberedelser. Sedan går det alltid lite spilltid, som t ex att duscha och blogga om golfrundan.

Nog borde jag hinna åka till banan?

Ska höra med min älskade livskamrat om hon delar uppfattningen att tidplaneringen kan hålla.
I värsta fall kan vi ju ringa gästerna och höra om dom kan komma lite senare. Dom förstår säkert. Kanske också sambon. Men bara kanske.

På 80-talet, för många, många år sedan, ansvarade jag för marknadsföringen av de två första Swedish Army Tattoo som gick av stapeln i Strängnäs. Arrangemanget växte senare och fyllde så småning om Globen flera gånger om.

Vi första Swedish Army Tattoo skulle vi ha besök av en militärorkester från Tjeckoslovakien och en från Östtyskland. Det var en spännande resa fram till premiärdagen. Det började med att vår kontaktperson från Tjeckien, som jag hade varit med och haft ett antal möten med bl a på tjeckiska ambassaden, slängdes ut ur landet pga av spioneri. Vad han hade gjort och i vilket sammanhang fick jag aldrig veta, men ut ur landet förpassades han.

När det började närma sig premiärdagen slet vi för att få allt på plats. Orkestermedlemmar skulle inkvarteras, annonser skulle publiceras och programblad skulle tryckas. När portarna öppnades för genrepet hade fortfarande inte programbladen kommit från tryckeriet. Det började bli lite tufft för mig som ansvarig för att programmen verkligen skulle vara på plats i tid. 30 minuter före första tonen dök programmen upp. Väldigt snygga med de medverkande orkestrarnas flaggor i ett vacker flaggspel på omslaget.

Programmet delades ut gratis till besökarna. Vi hann inte ta betalt eftersom programmet var så sena. Sist att få programmen i sin hand var orkesterledarna från respektive land. När programmet nådde den östtyska ledarens utbröt nästan världskrig.

Vad är det första man gör när man får en tidning eller broschyr i sin hand som man själv är med i? Jo, man bläddrar fram sidan där man är med för att läsa sitt namn eller se sin bild. Det var precis vad den östtyske orkesterledaren också gjorde. Bläddrade fram presentationen. Tittade på den fina bilden av orkestern och tittade på flaggan invid bilden. Flaggan! Han upptäckte direkt det jag och reklambyrån som gjort programmet inte lyckats upptäcka trots otaliga korrektursvängar. Flaggan invid den Östtyska orkesterna var den Västtyska.

Orkesterledaren gjorde det man gör när man blir förolämpad. Man blir förbannad. Han reste sig upp och beordrade sin orkester att packa ihop. Det skulle inte bli spelat en enda ton. Det var beslutet. In trädde då den diplomatiske chefen, han som jag träffat spionen tillsammans med. Han lyckade få orkesterledaren på andra tankar genom att lova att alla programblad som redan var utdelade skulle samlas in igen. Det räckte med en blick på mig så var jag iväg tillsammans med ytterligare några pigga och svettiga arbetskamrater. Alla program samlades in. Det lokala tryckeriet Lood & co kontaktades. Frågan till dem var lite speciell: "Kan ni trycka pappersetiketter i storlek 2x3 cm med tryck av Östtyska flaggan på? Allt måste vara klart i natt." Självklart kunde dom det. Det trycktes drygt 5.000 etiketter med flaggor som klistrades in i de 5.000 programbladen under natten och förmiddagen av en pluton med värnpliktiga från P 10.

Allt gott till slut. På premiärföreställningen kunde de snygga programbladen säljas som om inget hade hänt. Och få var de besökare som såg att den lilla flaggan bredvid en av orkesterarna var ditklistrad i efterhand. Och jag fick behålla mitt jobb. Misstag kan alla göra, men bara bra chefer tillåter det. Jag har haft flera sådan chefer. Några år senare var det nämligen dags igen. Även den gången hade jag en bra chef. Han tyckte väl inte att det var helt lyckat när jag klev in på hans kontor och berättade att jag klantat till det rejält i samband med att Påven talade inför ett stort pressuppbåd på Arlanda. Det är dock en helt annan historia som jag själv inte riktigt kommit över än, trots att det nära 20 år sedan. Och den historien har inget alls med golf att göra. Det har egentligen inte den första historien heller, men den har med tryckfel att göra. Och tryckfel, det kan förekomma i både golfkataloger och andra skrifter. Det bästa är om de hinner upptäckas innan skriften är tryckt eller spridd. Då hinner man dra i nödbromsen och rätta till felet. Jag har varit med om sådana händelser också. Men de är inte lika spännande att berätta om.

(Detta inlägg slutade tidigare i några rader om GolfStores katalog för 2008. Jag hade lyckats hitta den på nätet, men det visade sig att katalogen bara låg ute en kort stund för test. Därför är den nu borttagen. Länken kommer att läggas upp igen så snart katalogen är publicerad "på riktigt". Länken är borttagen på mitt initiativ. Jag vet hur det känns när saker publiceras för tidigt och jag vet hur retligt det är när man upptäcker korrekturfel.)

Läste häromdagen om nummerskyltar på kamraten UTEs blogg. Han hade funderingar på att skaffa en personlig nummerskylt som det står UTE på. Vill man visa vem det är som sitter backom ratten eller är skicka ett budskap till medtrafikanterna kan man ju skaffa sig en privat skylt. Förra helgen såg jag t ex en bil på parkeringen invid Järna GK med nummerskylten "HCP 9". Kul idé, men på något sätt inte riktigt färdigtänkt. Det förpliktigar ju liksom att ha en sådan skylt.

För en tid sedan träffade jag Agneta i samband med en kurs. Hon är inbiten golfare sedan många år tillbaka. När vi sågs berättade hon att hon och hennes man inom kort skulle resa till USA på golfresa. Jag bad henne då att skicka några bilder från resan som jag vid tillfälle skulle kunna lägga ut här på bloggen. Nu är det dags att visa några av hennes bilder.

Vad passar då inte bättre än att visa nummerskylten på den golfbil som Agneta och hennes man använde. Kanske också kan vara ett alternativ om man vill skaffa sig en personlig nummerskylt.


(Foto: Agneta)

Tro det eller ej, men de orden sa jag spontant till sambon idag. Det var i samband med att vi passerade genom Systembolaget och jag syftade på whisky. Mitt nyvunna intresse. Jag var "tvungen" att gå en sväng på Systembolaget för att se om det var något där som jag "behövde" köpa. Det blev dock inget köpt. Hittade visserligen en Lagavulin 16 som jag inte sett tidigare, men eftersom jag denna vecka redan gjort inköp för 650 kr så får det köpet vänta.




Min kära sambo reagerande inte med någon större förvåning på mina ord, hon sa bara "jaja, du brukar ju snöa in på olika saker under vintern". Och så brukar det vara. Jag snöar in på något under vinterhalvåret när golfandet inte längre tar så mycket tid. Jag tror dock inte att whiskyintresset kommer att bli nämnvärt lidande när golfsäsongen drar igång på allvar. Återtstår att se hur det blir.

Hur som helst...i veckan blev jag medlem på ett diskussionsforum för whiskyintresserade. En ny värld öppnade sig. Det är faktiskt väldigt fascinerande att ge sig ut på nätet och utveckla ett nyvunnet intresse och då upptäcka att det finns mängder av andra "därute" som snöat in på samma sak. Precis som det på forum.golf.se diskuteras golfbollar, -klubbor, -regler och annat som hör golfen till diskuteras det whiskysorter, smaker och glas på whiskyforumet. Som sagt, roligt och fascinerande. I alla fall om man har åldern inne och får dricka alkohol. Där kan man väl säga att golfen har en av flera fördelar jämfört med whiskyintresset. Golf kan man spela oavsett ålder.

Ibland hör man icke-golfare tala om golf som dyrt. Jag vet inte riktigt vilka referensramar de icke-golfarna har som säger så. Visst kan jag hålla med om golf inte är den billigaste sporten, men om den är dyr handlar helt och hållet om vad man jämför med. Det går att spela golf på billiga pay-and-play-banor. Och det går att vara medlem i billiga klubbar av "brevlådetyp" (tycka vad man vill om det systemet, men det finns). Det går också att vara medlem i andra klubbar som inte tömmer plånboken. Man kan också köpa billig men bra, begagnade klubbor. Man kan också köpa billiga och bra nya klubbor om man låter bli de mer välkända märkena. Kläderna behöver inte heller kosta skjortan (haha). Sedan beror det såklart vad man jämför med. Barfotalöpning är billigt. Simmning likaså om man låter bli badhuset.

När jag öppnar plånboken för att köpa golfprylar brukar jag ibland tänka "det hade varit mycket dyrare om du åkt motorcykel eller seglat". Idag slogs jag att det även går att jämföra med något annat. Ingen sport, men väl ett fritidsintresse. Jag tänker på musiklyssning. Inte vilken musiklyssning som helst utan sådan där nördig musiklyssning som sker med stora högtalare och guldkablar. Det är dyrt det.

Den här högtalaren spanade jag lite på vid mitt besök på HiFi-klubben idag:



Ingen bra bild, men högtalaren kostar 146.800 kr. Även om man får ett par är det mycket pengar. I alla fall för mig. Inte blir det billigare när man betänker att det krävs en del annan utrustning för att göra högtalarna rättvisa.

Väl hemma, och det utan köpta högtalare, surfade jag in på hifiklubben.se och letade reda på högtalarna på bilden. Jag kunde då konstatera att de inte alls var så dyra som jag trodde. I alla fall inte om man jämför med dessa:



319.800 kr!

Golf är billigt! Undrar vad jag ska köpa härnäst?