Golfers

Då var vi hemma igen efter två dagar på Scandinavian Masters. Innan vi gav oss iväg skrev jag att det är sambon som ansvarar för hur vi lägger upp besöken på tävlingen. Därför är det väl inte mer än rätt att hon också får gästblogga om våra dagar på banan. Så här är hennes intryck:


Masters har för mig som ickegolfare kommit att bli en av årets höjdpunkter. Då har sambon och jag gemensamt avslutat vår semester med ett par dagar på golfbanan. Roliga dagar innan arbete och vardag tagit över. Ryggsäcken har packats med små hopfällbara stolar, vattenflaskor, några smörgåsar och lite frukt. Vissa år har regnjackan varit med eller till och med på och andra år har vattnet i flaskorna varit en nödvändighet. Golfdagarna har oftast inneburit att vi första dagen tittat på många olika spelare och andra dagen mer studerat spelet och sökt spelare som bjudit på stor golf. Masters har till stora delar blivit min golfskola där jag lärt mig känna igen spelare, lärt mig uppskatta en vacker sving eller en elegant putt. Men det har också varit skolan där jag förstått svårigheten med spelet och många gånger blivit djupt imponerad av hur spelare räddat bollar som legat på omöjliga ställen.

I år var det då dags för årets upplaga på Arlandastad. Då jag gått caddie när sambon spelade Pride Masters så hade jag dessvärre vissa farhågor inför att lägga Scandinavian Masters på denna bana. Lugnet och den vackra naturen på Barsebäck och även på Kungsängen saknades. Här dånade flygplanen över huvudet stup i kvarten och naturen är väl inte så mycket att skryta med. Jag ska villigt erkänna att Masters började med en del på minuskontot.

Dessvärre blev det inte så mycket bättre när vi kom dit. Parkeringen brukar vara gratis om man har ett visst bilmärke (i år var det VW), om man har DN-kort eller Stadiumkort. Vilka kort som gällt har varierat under åren. I år hade den sponsrade delen av parkeringen inskränkts till ett minimum och gällde enbart VW-ägare. Många Masterbesökare muttrade över detta enligt flickan som tog betalt. Själv muttrade jag inte men funderade givetvis över varför.

Nästa lilla bakslag kom framför entrén. Där formligen överfölls vi och alla andra av turkosklädda människor som på alla upptänkliga sätt försökte få Mastersbesökarna att teckna Golfkortet. De stod som en kedja och jag kände mig som en rugbyspelare när jag försökte parera dem. Dessvärre fanns det fler bakom. Och de var som små iglar som sög sig fast och nästintill var omöjliga att få bort. Vi fick diskutera med en av kvinnorna och förklara varför vi inte var intresserade och att vi väntade på våra andra biljetter. Samma sak när vi skulle gå. Först stod några innanför utgången och om man nu lyckades ta sig förbi där fanns ytterligare ett gäng utanför. Jag upplevde det som oerhört otrevligt.

Vad vi tyckte om banan och tävlingen för övrigt överlåter jag till sambon att skriva om - några små noteringar dock:

• I dagsprogrammet för fredagen saknades information om vilken spelare som var blå, röd respektive gul. Flera gånger hörde jag andra gäster kommentera detta. Själv upplever jag att det på långt håll och utan kikare kan vara svårt att avgöra vilken spelare som är vilken. Detta underlättas av att man på färgen på caddiens väst kan få fram informationen. Inte minst med tanke på att årets startfält knappast var det mest namnkunniga fält jag upplevt under mastersåren. (Var det inte så att Hanson med sin 21:a plats på Europarankingen var den högst rankade?)
• I dagsprogrammet för fredagen saknades också information om torsdagens score. Det är ju alltid kul att kunna se hur spelarna gått dagen före. På lördagens program fanns dock uppgift om tidigare score med.
  
• I dagsprogrammet saknades också angivelser för hur långa hålen var. En relevant information för mig som besökare och åskådare.
• Ett nytt fenomen var öldrickandet ute på banan. Tidigare år har detta varit något man sett där försäljningen skett. Nu sågs åtskilliga personer gå omkring med ölflaskor ute på banan. Låter jag gnällig om jag tycker att det inte riktigt hör hemma på golfbanan?
• Fredrik Lindström är en person jag gärna lyssnar på men på Masters? Njae, där är jag för att titta på golf och för att uppleva golf. Att sätta sig och lyssna på Fredrik Lindström i en timme känns inte riktigt som det jag är där för. Då jag hade s k VIP-biljett en av dagarna kunde jag lyssnat på Fredrik alldeles gratis. Vad det kostade för övriga har jag ingen aning om.
• Då jag som sagt hade VIP-biljett gav det mig möjligheten att avnjuta buffé från Operakällaren och att sitta under tak och titta ut över 18:e. De som saknade VIP-biljett eller Golfkortet anvisades till en enda liten läktare. Den blev full rätt snabbt. Var fanns plats för övriga? Det lär bli trångt där vid 18:e imorgon när "pöbeln" ska försöka få plats. Om detta har jag rätt mycket tankar men lämnar det därhän och överlåter till andra att tycka till.

Så till några andra små iakttagelser:

• Fredagens snyggaste outfit måste varit Per-Ulrik Johanssons. Något kort kunde jag tyvärr inte ta. Tröjan hade rektanglar i olika gröna färger. Ursnyggt. Parnevik var givetvis som alltid välklädd och kom tillsammans med Johan Edfors på topp 3.
• Lördagens snyggaste outfit var Johan Edfors. Kamouflagefärgad keps och skorna....jag säger bara SKORNA. Hur många gånger försökte jag inte komma så nära jag bara kunde för att ta kort på dem.
• Det mest fantastiska slaget, den mest fantastiska räddningen stod Parnevik för (att se honom spela innebär alltid överraskningar). Jag tror det var på hål 8 han missade fairway (tja missade gjorde han på flera hål), men han lyckade slå bollen mellan några träd över vatten och landa på green. Hur det ens var möjligt förstod ingen som såg det slås. En ivrig man kom springandes och bad oss peka ut var bollen legat....han förstod inte, vi förstod inte - vi kunde bara konstatera att han gjorde det.
• Svordomar på banan - givetvis var det Haeggman som stod för dom när han missade att få upp bollen på 18:e green - inte bara en gång utan minst två innan tredje försöket lyckades.
• Gladast - Peter Hedblom. Den mannen är ett enda stort leende. Och som han älskas av publiken.
• Snyggaste byxorna - Bliss. Vilka brallor!
• Pelle Edberg hade en egen inofficiell fan club. De hade vita t-shirts med den texten i alla fall. Alla fem grabbarna hade dessutom bandanas i olika färger. Sen kom Pelle själv på banan klädd helt i vitt med bandage runt huvudet. Trodde jag i alla fall. Det var fel av mig - det var en vit bandana. Och jag som i min enfald trodde att Pelle gjort sig illa i huvudet och att kompisarna sympatiserade genom att ha bandanas på sig.

Masters är över för oss för den här gången. Lite senare än tidigare och i år fick inte Masters avsluta vår semester. Och tyvärr måste jag säga att "Nya" Masters och Arlandastad inte känns som det mysiga Masters jag kommit att vänja mig vid. Till Arlandastads försvar ska man väl säga att vädret kunde varit bättre men det är inte det som är den avgörande punkten. Arlandastad är trångt, bökigt, svårt att hitta på och inte alls den publikupplevelse som jag önskar Masters ska vara. Och nästa år är det Arlandastad igen (hur lyckades man med detta?) och året efter det är det återigen en stockholmsbana.
Själv längtar jag till Barsebäck och jag saknade Adam Scott, Fredrik Jacobson och Henrik Stenson. Dessutom grämer det mig att Adam smög omkring därute på banan i fredags och att jag inte ens fick se skymten av honom.



Edfors skor



Bliss



Gästbloggare, caddie och sambo