Golfers

För 20 år sedan, 1988, firades New Sweden-jubileet till minne av att det var 350 år sedan de första svenskarna landsteg i Delaware på USA:s östkust. Från Sverige reste kungen och drottningen tillsammans med Arméns musikpluton för att bidra till firandet. I den delegation ingick jag. Jag ansvarade för mediakontakterna och dokumentation av resan samt förärades också uppdraget att styra delegationschefens bil. Bl a skjutsade jag honom genom New York. Tanken var att jag skulle hänga på längst bak i kungen och drottningens kortege. De tuffa motorcykelpoliserna sa till mig "just follow us" och drog sedan iväg i 55 mph på Manhattans gator. Jag tror jag var med ett kvarter, sedan "fegade jag ur" eller sett ur mitt perspektiv tog jag mitt förnuft till fånga och körde bilen på min egen nivå. 90-100 km/tim på Manhattan är inte att leka med kan jag lova.

Resan i samband med New Sweden-jubileet tog oss över hela USA under de fem veckor turnén pågick. Vi bodde ibland på hyfsade hotell, ibland på hotell med råttor springande över fötterna i sängen (helt sant, jag hade t o m påhälsning i necessären) och ibland på militära förläggningar.

När resan nådde Chicago checkade vi in på personalhotellet på en flygbas. När jag fick min nyckel tyckte jag att soldaterna som gav mig nyckeln tittade konstigt på mig, den unga kaptenen från Sverige. Väl på rummet insåg jag att jag fått en svit med två rum, teve, video, soffgrupp och gott om utrymme. Ute i korridoren mötte jag senare min chef majoren som var strålande glad. Han hade fått en svit, berättade han stolt. Kul för dig, sa jag, utan att nämna med ett ord att jag också fått en svit. Jag lät honom visa sin lilla, lilla svit innan vi styrde stegen mot min. Gissa om han tappade hakan när han fick se min jättesvit. Så kan det gå när man inte har koll på svenska arméns gradbeteckningar, vilket dom inte hade haft på flygbasen.

Vad har då denna historia med golf att göra? Jo, med under denna resa fanns Egon Kjerrman. Egon spelade golf, vilket inte jag gjorde på den tiden. Jag följde ändå med honom när han köpte ett golfset. När vi nådde flygbasen i Chichago luftade han sina golfklubbor på gräsmattan bakom hotellet. (Använda klubbor betalar man nämligen ingen moms och tullavgift för). Och gräsmattan, den låg väldigt nära vakten och infarten till flygbasen. Där stämde jag en kväll träff med en kompis som jag hade nöjet lära känna i Jönköping hösten 1983. Hon bodde på den tiden i Chicago och kände omgivningarna. Hon styrde bilen mot en av de lokala barerna, en s k blue collar bar, dvs en bar för grovarbetare. Varje gång jag hör den HÄR låten tänker jag på den där kvällen på baren. (CD:n med den inspelningen köpte jag för övrigt i en skivbutik i T-baneplan på WTC i New York. Också ett minne.)

Och på tal om blue, jag valde den blå puttern. Den är nu på väg till Sverige, min nya Pinfire Freedom-CS putter. Den kommer inte att göra mig till en blue collar man, men förhoppningsvis kommer den att bidra till fortsatt bra puttning kommande säsong.